Rock of Ages

Look me up in the yellow pages
I will be your rock of ages

Hjärnan upprepar sitt mantra för femtonde gången. Mitt medvetna för en kamp mot mitt undermedvetna om det intressanta i att ett spel heter som en halv textrad av Robbie Williams. Jag svär i tysthet åt min tvångsmässiga förmåga att fastna för idiotiska oväsentligheter, tills de kognitiva spasmerna långsamt dränks i långt fler och långt mer intressanta kulturreferenser. Den chilenska studion Ace Team har nämligen proppat Rock of Ages med blinkningar till historia, konst och antik religion.

Spelets första bana föregås till exempel av en kort snutt från dödsriket Hades, som sätter tonen för såväl spelidén som den visuella inramningen. Vi träffar Sisyfos, som på grund av sin hybris och de grekiska gudarnas oändliga sadism dömdes att för evigt rulla ett stenblock upp längs en sluttning. I denna tolkning tänker han att nu får det vara nog och inser att kombinationen gigantiskt stenklot och lång nedförsbacke kan ställa till med ett och annat. Som att slå dödsriket sönder och samman i en brutal frihetskamp. En spelidé är född.

Utöver kampanjen finns ett par alternativa spellägen med viss underhållningsfaktor. Att hitta folk att slåss med online är dessvärre inte det lättaste.

Spelmekaniken är mycket enkel i all sin genialitet. En bana är uppbyggd som en duell mellan två kombattanter som simultant ska rulla ner sin stenbumling längs en bana, som är en spegelbild av motståndarens. Längst där nere väntar en stor port, som genom upprepade krockar i full fart kollapsar och därmed lämnar motståndaren sårbar och lättbesegrad. Spelet växlar tempo mellan å ena sidan själva rullandet, som bäst kan beskrivas som Marble Madness tolkat av Rockstar, och å andra sidan försvarsplanering under den tid som går åt till att bygga nya klot.

På vägen ner mot porten premieras allt raserande av sådant som låter sig raseras. Bostadshus, människor, katapulter och kor hör till de vanligaste offren. Ju mer som förstörs, desto mer tyngd i plånboken inför uppbyggnadsfasen. I detta rustande inför motståndarens kommande attack gäller att förutsäga eller påverka vilken väg han tar, genom utplacering av tidigare nämnda vapen och kreatur, samt sprängmedel, vakttorn och mycket annat.

Denna dynamik mellan anfall och försvar är ljuvlig, men får i slutändan på tok för liten betydelse på grund av brister i spelbalansen. Att få ner sitt klot före motståndarens är nämligen överordnat alla andra strategiska inslag, då porten alltid tycks kräva exakt tre träffar för att gå sönder. Detta nästan oberoende av klotets fart vid kollisionsögonblicket.

Få av historiens stora undgår Sisyfos på hans korståg mot...ja, vad han nu slåss för efter att ha flytt dödsriket. Står man i vägen hjälper det inte ens att heta Napoleon.

Att själva utförandet haltar betänkligt i jämförelse med den övergripande designen är tråkigt och kanske ett tecken på utvecklarens oerfarenhet. Men i kontrast till svajig spelmekanik står en fantastisk visuell design. Särskilt slutbossen sticker ut i fråga om snygga hyllningar till historisk konst. Men mest påfallande är ändå den uppsjö av mellansekvenser som med tydlig inspiration från Monty Pythons Terry Gilliam levererar varje gång. Underfundig humor, omöjlig logik och härliga blinkningar till allt ifrån Castlevania till Sagan om ringen motiverar nästan på egen hand ett köp.