Rock Revolution

Är ordet... "pinigt"? Att musikspelskungarna Konami, vars CV listar höjdare som Beatmania, DrumMania, Guitar Freaks och Karaoke Revolution ger ut ett spel som Rock Revolution, kan egentligen bara beskrivas som det. Möjligen även skämmigt. På mer eller mindre alla punkter är Zoë Modes Rock Revolution nämligen en meningslös produkt som i dagens hårda musikspelsklimat får rejält med smisk.

Det är förstås lätt att börja prata om original och efterapare när man bedömer ett verk som Rock Revolution. Och det är lika lätt att döma spelet i fråga med tanke på alla de bättre alternativ som redan finns ute på marknaden. Borde det inte vara mer rättvist att värdera ett spel utifrån sina egna meriter? I Rock Revolutions fall är det inte glasklart, då det är ett spel som kräver hårdvara från ett annat spel för att överhuvudtaget fungera.

Konami skickar nämligen inte med några egna gitarrer till sitt Rock Revolution, utan tvingar dig att använda Guitar Hero- eller Rock Band-instrumenten. Det gör förstås spelet väldigt anonymt och ger signaler om att Konami inte tänkt att ge sig in i kampen på allvar. Idén är dock inte rakt genom dålig, man erbjuder ju trots allt bara fler låtar till den som redan köpt på sig dyra plastinstrument, men i så fall måste spelet leverera ordentligt på alla andra punkter. Vilket det verkligen inte gör.

Om vi börjar med låtlistan så hittar vi en blandning av nytt och gammalt och av olika genrer. Med Korn, Mötley Crüe, Metallica, Foo Fighters, Cream och The Who ser det på pappret (eller spelkartongen) rätt okej ut, men när man väl börjar lyssna på musiken blir man snabbt nedstämd (som en Korn-gitarr). Här regerar nämligen trötta covers och de är sällan gjorda med snits. Att matcha Roger Daltreys klassiska "yeaaaah" i Won't Get Fooled Again är förstås ingen enkel match, men i Rock Revolution blir det mjäkigt och slätstruket, särskilt när originallåten redan finns i Rock Band). Utbudet är också kvantitativt magert; det går att ladda ned nya låtar men ur kartong finns bara 41 låtar, vilket inte ens är hälften av vad exempelvis Rock Band 2 erbjuder.

Det är ytterst lätt att bedöma sångdelen i Rock Revolution, eftersom det helt enkelt inte finns någon. Ingen alls. Nada canto. Sång vill Konami inte ha. Denna bortprioritering är oerhört snål och fenomenalt korkad och om beslutet beror på lathet, budget eller att Konami inte vill konkurrera bort sitt eget Karaoke Revolution har jag ingen aning om. Vad orsaken än är gör det 10.000 kronors-frågan ännu mer befogad - varför i hela Hälsingland skulle någon vilja köpa Rock Revolution?

Ett annat exempel på hur Zoë Mode ansträngt sig för att göra Rock Revolution till ett riktigt dåligt alternativ är greppbrädan i spelet. Denna är numera tvådimensionell och noterna rusar nu från skärmens övre kant och rakt ned, i stället för mot oss från en tänkt horisont. Det första intrycket är att det visuellt ser fult och platt ut. Det andra, viktigare intrycket är att det sabbar spelupplevelsen riktigt ordentligt. På snabbare partier blir det svårare att vara förutseende och för trummisen är det nästintill omöjligt, särskilt då baskaggen bara en not bland alla andra i stället för en vågrät linje. Sju färgade symboler bredvid varandra är ett enkelt recept på total ilska och förvirring...

Trummorna, ja... Detta är det enda unika instrumentet för Rock Revolution och de är dessvärre av riktigt risig kvalitet. Här finns en baskaggepedal och hela sex cirkel- och triangelformade pads, som alla sitter extremt nära varandra. Vinkeln är dessutom alldeles för platt och jag har fått bättre respons av att diskutera finanskrisen med ett bågfilsblad. Den enda chansen till att göra Rock Revolution intressant på något sätt har alltså klantats till, detta är de sämsta trummorna på musikspelsmarknaden idag.

Grafiken är inte direkt trasig, men åtminstone lika platt och tråkig som greppbrädan. Arenorna vi spelar på är livlösa och ofta dåligt besökta och publiken består av en och samma klonade figur som dessutom animeras riktigt ruskigt. Det finns inte heller någon möjlighet att designa våra egna rockers, något som sabbar den där åtråvärda bandkänslan ännu mer.

Så nej, jag har svårt att hitta någon ljusglimt överhuvudtaget i Rock Revolution. Musikstudion hade kunnat få godkänt, om man bortser från den lilla missen att vi inte kan spela låtarna när de är färdigkomponerade... Att improvisera solon är en helt okej idé. Men i jämförelse med Guitar Hero och Rock Band blir Rock Revolution en rock-envig mellan Sten och Stanley och Slayer. Konami är på sin höjd ett förband, som på köpet kommit för sent till konserten. Detta är helt enkelt en totalt irrelevant produkt och kommer snabbt att glömmas bort.