Rogue Ops

I ett rasande tempo får vi se hur dunder-blondinen Nikki Conners familj dödas av terroristorganisationen Omega 19, hur hon själv skadas men överlever och vill hämnas. Hur hon därefter går med i den topphemliga gruppen Phoenix, tränar i två år och efter ett kort träningsuppdrag kastas ut på skarpt uppdrag, mot just Omega 19. Allt sker på någon minut och känns såklart helt makalöst krystat, fabricerat och som en osedvanligt förutsägbar soppa.

En sådan snabb resumé och kometkarriär inom terroristbekämpningen gör man naturligtvis inte utan vidare. Självklart tar trovärdigheten skada och Nikki känns i bästa fall som ett ytligt våp med usla repliker i en värld av fula officerare som ansträngt väser fram saker som ska ge känslan av att det är en hård och kall miljö man befinner sig i. Det blir extra påtagligt i spelets mellansekvenser, där dessa uniformerade figurer berättar hur farligt det är, för att sedan bakom ryggen förklara att de skiter i om hon dör eller ej. Jag är ingen manusförfattare, men att på detta sätt verkligen anstränga sig för att göra det övertydligt hur grym omgivningen är blir bara fånigt.

Överhuvudtaget förstörs spelets ansträngt seriösa känsla av flera logiska luckor i storyn, usel dialog och riktigt korkade spelmoment. Ett exempel är när man på ett av spelets tidiga uppdrag hoppar av en helikopter bara ett tjugotal meter från fienden. De hör dock inte att man kommer. En helikopter som annars kan ge permanenta hörselskador på det avståndet märks alltså inte ens. Fienden tycks för övrigt vara svårt synskadad också, på annat sätt kan jag inte förklara att de har så fruktansvärt svårt att se Nikki, trots att hon står någon enstaka meter framför dem.

Rogue Ops beskrivs lämpligast som en misslyckad avkomma till Splinter Cell och Metal Gear Solid 2. Nikki får också smyga, åla i ventilationstrummor, skjuta övervakningskameror, placera ut bomber samt lösa pussel likt herrarna Fisher och Snake. Vore det inte för det halvtaffliga genomförandet av det mesta hade spelet kunnat vara riktigt njutbart. Kontrollen är långt ifrån hundraprocentig och vissa pussel är helt ologiska. Missar man lösningen på ett pussel resulterar det i att man verkligen kör fast, då ingen hjälp ges överhuvudtaget om vad man ska göra härnäst, annat än en lätt uppdragsöverblick som man får lyssna på om och om igen medan man startar om sitt uppdrag. På Gamecube och Playstation förekommer dessutom frekvent att skärmuppdateringen halkar efter och det allmänna visuella intrycket är ytterst medelmåttigt.

Spelet har dock några finurliga idéer, där man bland annat kan lösa de flesta pussel på mer än ett sätt. Övervakningskameror kan ofta skjutas sönder, blockeras av föremål eller bara stängas av och uppgifter kan utföras i en icke förutbestämd ordning. Detta är möjligt även i superspelet Splinter Cell, men faktiskt finns det fler alternativa i vägar i Rogue Ops.

En eloge också för systemet för attacker bakifrån som är en sorts vidareutveckling av Manhunt som erbjuder samma service men i mindre interaktivt format. Det fungerar så att om man lycka komma helt obemärkt kan man ladda upp en mätare genom att hålla in en knapp. Ju längre man håller in knappen, ju större chans är det att bli upptäckt, men samtidigt ger längre tid en mer spektakulär attack. Efter att mätaren fyllts gäller det att snabbt trycka in en knappkombination som visas på skärmen på ett sätt som annars brukar förekomma i japanska musikspel. Misslyckas man blir man upptäckt medan en lyckad avrättning resulterar i välkoreograferad misshandel med ett otal knäckta benpipor som följd. Omgivningarna är också interaktiva på ofta oväntade sätt, vilket ger upphov till några spelmässigt positiva överraskningar.

Spelet dras med en mestadels dålig kontroll. Nikki kan ha svårt för att klättra på stegar, kolla runt hörn är hopplöst på små ytor och hon är dessutom taskigt animerad. Även rörelsemönstret är ytterst begränsat. Där Snake stenhårt har skottlossningar runt hörn och Fisher majestätiskt knäpptyst står i split mellan två väggar i väntan på sitt offer är Nikki istället begränsad till att endast förfoga över de båda superspionernas absoluta grundrörelser. Dessa är för övrigt generande avplankade och det är inte svårt att lista ut vilka spel Bits Studios spelat på kvällarna under utvecklandet av Rogue Ops.

Men hur jag än vänder och vrider på saken är Rogue Ops inget helt spel, det borde definitivt ha testats noggrannare och fått mer utvecklingstid. Nu har några bra idéer blivit helt bortkastade på en i slutändan undermålig produkt. Jag struntar i handkontrollen och den enda knapp jag kommer på mig själv med att vilja trycka på efter en spelsejour Rogue Ops är Xboxens strömbrytare. Tyvärr.