Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Rogue Warrior

Rogue Warrior

Verklig våldsman blir till våldsamt spelspektakel, i alla fall om man ska tro sina ögon. Mattias blev bjuden till London och tackar med att plocka fram stora röjsågen.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det är inte alltid lätt att sätta fingret på vad som gör ett visst spel spektakulärt. Jag gillar inte att analysera sönder saker och ting. Varken musik, film eller någon annan form av underhållning. Jag tror inte att allting handlar om symbolik eller dolda budskap, och att dissekera varenda karaktär inpå djupet bara för att kunna glänsa inför vänner och bekanta förstör snarare helhetsupplevelsen än förstärker den.

Konst görs med känslor, och spel om något är ett medie som verkligen står och faller på denna grund. Det handlar om vad man gillar, eller i värsta fall vad man inte gillar alls. För mig är Rogue Warrior precis ett sådant spel. Jag kan inte riktiga peka på vad det är. Jag gillar tanken, men det ser bara inte speciellt kul ut. Trots en minst sagt blodig och brutal demonstration så sitter jag mest och skruvar på mig i väntan på att visningen snart ska vara över.

Varför känns det då inte bra? Ja, för att lätta upp stämningen kan jag börja med att jämföra spelupplägget med en riktigt kantstött antikvitet. En loppmarknad av förstapersonsaction i industrimiljö där säljaren är en våldsman (synnerligen ful i mun dessutom) i flätad hästsvans och magväska. Fräscht. Man har även slängt med lite betäckningsbaserad stridsteknik i tredjeperson för att verkligen massera in klichémixen så hårt att köttet tar smak.

Jag vet, jag har redan hyllat Wet på exakt samma premisser, men i Wet så kände man ändå att återvinningen var rättfärdigad. Det var inte som att man gjorde fleecekläder av gamla PET-flaskor och gav bort till någon otacksam jäkel som förvarade dem längst in i gaderoben tills de kastades ned i en UFF-kontainer tre år senare och skepades raka vägen till Kongo. Man märkte faktiskt att A2M hade lekt med idéerna, också var det snyggt. Rebellion ser mer ut att ha jobbat under pistolhot, och helt omöjligt är det väl inte med tanke på att Rogue Warrior är baserat på självaste Dick Marcinkos liv och leverne.

Detta är en annons:

Dick Marcinko är en flerfaldigt dekorerad Navy Seal som specialicerade sig på infiltration och överraskningsdråp under det kalla krigets mitt. Tänk dig Rambo, fast på riktigt, och med hockeyfrillan i en fläta. Demo Dick, som han kallas i spelet (ja, räkna med kopiösa mängder falloshumor), har även plitat ned sina memoarer i en bok som bär just namnet Rogue Warrior. Ett stycke självbiografi vars sanningshalt man uppskattar till ungefär tjugo procent, varav resten förmodligen är en potpuri av försköningar och rent buffelbajs.

Allt det här utspelar sig under Dicks dagar i Nordkorea, och ditt uppdrag är att sätta dynamitstavar i hjuet för Kim Jong Il och hans missilfabrikörer samtidigt som du avancerar upp över ryska gränsen för att ge deras röda bröder i Moskva en släng av samma slev. Och det är just det här som Dick gör bäst. Han behöver inga visum för att passera gränserna och de enda souvenirer han tar med sig är några säkringar och ett tomt magasin.

Man är faktiskt så säker på att denna hårfagra kustjägare kommer sälja att sälja som smör så man skrotade månader av arbete för att satsa på en ny version där man fokuserade ännu mer på Demo Dicks färgstarka karaktär. Och det är mycket möjligt att Dick är en otroligt fin och ödmjuk kille när han inte finfördelar folk med sin Rambokniv, men exakt vad det är i hans personlighet som man så gärna vill lyfta fram framgår aldrig riktigt.

Är det den Demo Dick som smyger sig på en patrullerande bolsjevik och gör schwizerost av honom med ett våldsromantiserat Quick Time-moment? Eller den Demo Dick som sparkar in dörren till ett vakthus och skjuter bakhuvudet av en vaktpost med vaktpostens eget vaktgevär? Eller är det kanske alla knivar i ögon, dolkar i njurar, struphugg och tarmsprättare som gör Demo Dick till en idealisk förebild för våra barn och barnbarn?

Detta är en annons:

Jag vet inte, jag vet bara att hur kul det än kan vara med övervåld så känns det här ärligt talat lite påtvingat, som om man gjort spelet bara för att ursäkta brott mot dagens fjolliga krigskonventioner. Inte ens den obligatoriska eldgivningen ser speciellt rolig ut, trots att det kommer finnas partier som erbjuder både taktiska bakhåll och mer kallhamrade direktattacker.

I ett försök att demonstrera ett av dessa bakhåll (och samtidigt även slå ett slag för den nya finslipade artificiella intelligensen) får vi bevittna vad utvecklarna kallar för en så kallad "easy kill". Genom att skjuta sönder en lampa är det tänkt att man ska locka till sig en hälsovådligt nyfiken soldat och sedan stuva honom full med blypiller, men snopet nog så missar man med första skottsalvan och lönnmordet förvandlas snabbt till en viljornas kamp.

Denna pinsamma vändning hindrar dock inte Demo Dick från att ta hem duellen och förseglar sedan vinsten med en hårdkokt, om än något ironisk, replik i stil med "april fools motherfucker". Röstskådespelar gör han dock inte själv, även om han ofta är på besök och håller koll på utvecklingen. Detta förklaras med att om man vill hyra en skruppelfri yrkesmördare för lite sköna djungelmord så är Dick den första killen man ringer. Vill man däremot anlita någon som ska gestalta samma dödliga djungelbjörn, ja, då är det Mickey Rourke som lyfter på luren.

Och Mickey gör det med bravur. Den skakiga handkameran fungerar också bra, men annars vet jag faktiskt inte vad jag ska lyfta fram utan att sågspånen börjar yra. Banorna känns trista och fienden identitetslös. Man vill ju skjuta ärkeskurkar som Splicers, Helghasts eller Locusts, inte anonyma alkoholisters Moskva-filial. Det är nästan som att Dick känns som den fulaste fisken i sjön, och bättre blir det inte heller av att gubbarna ser ut att vara byggda av Lego och färgpaletten inspirerad av en burkchampinjon.

Men utsidan är såklart inte allt, och man måste komma ihåg att det här är en första osminkad version som fortfarande kan överraska. Ja, det inte understrykas nog många gånger, speciellt inte när man fördömer spel löst baserade på verkliga dödskonstnärer. Så frågan kvarstår. Handlar det om smaklöst hjärnsläpp eller ett missförstått genidrag? Du som äger en Playstation 3, en Xbox 360 eller en tillräckligt kraftfull PC kan bilda dig en egen uppfattning någon gång i höst, men räkna inte med att stöta på oss i multiplayerdelen.

Rogue Warrior
Rogue Warrior
Rogue Warrior
Rogue Warrior
Rogue Warrior
Rogue Warrior
Rogue Warrior
Rogue Warrior

Relaterade texter

Rogue Warrior

Rogue Warrior

FÖRHANDSTITT. Skrivet av Mattias Hegerius

Verklig våldsman blir till våldsamt spelspektakel, i alla fall om man ska tro sina ögon. Mattias blev bjuden till London och tackar med att plocka fram stora röjsågen



Loading next content