Yellow & Green är på många sätt en stor skiva. Inte bara för att den innehåller 17 spår - och i stort sätt kan räknas som två släpp i ett. För i och med gruppens tredje skiva tar man ett steg bort från den sludge som man företrädde på de två första plattorna och plockar istället fram en mer lättsam progressiv typ av rock som enkelt skulle kunna tolkas som radioflörtande och riktat mot en bredare publik.

De är inte de första i sin genre att göra på det här sättet. Mastodon spelade länge en aggressiv typ av sludge innan man blev signade till ett större bolag och började undersöka sina progressiva och till viss del psykedeliska rötter. Och då Mastodon idag växt till ett av de mest hyllade rockbanden under 2000-talet har Baroness med Yellow & Green precis börjat en resa mot, kanske, en liknande framtid som Mastodon gjorde i och med Blood Mountain.

Det ska slås fast direkt att Yellow & Green inte bara är ett halvhjärtat försök till mainstreamifiering av bandets sound. Det finns fortfarande ett djup här och det går återigen att dra paralleller till Mastodon och deras olika experiment på Blood Mountain. Alla band måste någon gång göra det här steget, om man överhuvudtaget vill utvecklas. Man måste söka något nytt, stiga till sidan och granska det man åstadkommit. Vill man sedan kunna ta sin musik till nästa nivå måste man kliva uppåt, istället för att fortsätta på samma väg som man precis använt. Många skulle kunna sätta etikett på den här processen och beskriva det som att man säljer sig; att man låter andra röra om i ens musik, och då det absolut finns klockrena exempel på sådana band så stämmer det inte i fallet med Baroness.

Skivan inleder mjukt med Yellow Theme innan det bryts av med det hårdproggiga introriffet till Take My Bones Away, skivans första singel och en av höjdpunkterna på hela plattan. Gitarristen Peter Adams har inför Yellow & Green pratat om hur man valt att inte stapla riff på varandra bara för att, likt tidigare fullängdare, men slutet på Take My Bones Away använder sig just av en sådan uppbyggnad och skapar ett underbart cresendo fyllt med skrikande gitarrer och ett hav av melodier. Det är vid just sådana moment som Yellow & Green är som bäst; tjocka lager med harmonier och melodier som utmynnar i storslagna climax. Tyvärr kommer de inte tillräckligt ofta och det kunde gärna ha funnits fler ögonblick som dessa. Istället förpassas de oftast till de två delarnas inledande och avslutande delar. Som sagt innehåller det andra spåret Take My Bones Away just en sådan stund, tillsammans med den storslagna Eula som bara växer och växer.

Vad skivan istället mestadels består av är medryckande pop-progg-rock som knyter an med det snällare sound som bandet nu, som sagt, åtagit sig. Inte sagt att det är dåligt, det finns så gott om dynamik, melodier och akustiska gitarrer att det kommer sätta ett psykedeliskt leende på vilken progressivrockare som helst, men det är inte längre sludge. Ett bra typexempel för skivan är Board Up the House, som har en stark sing-a-long-refräng och ett härligt gung i sig. Vad man också kan slå fast är att de här killarna är väldigt duktiga musiker. Alla gitarrslingor sitter som det ska, trummorna är tajta och basen är inte fast i ett ensidigt och fantasilöst hamrande där det så ofta kan landa inom rock och metal. Faktum är att all bas spelades in av sångaren/rytmgitarristen vilket borde ses som en bedrift.

Vad som är en svaghet med skivan är att sångaren, John Baizley, inte riktigt klarar av att sjunga rent så pass mycket som han gör här. Han har en röst som mer passar till scream-your-balls-off, inte skönsång. Ibland låter det riktigt lyckat, som på nämnda Eula, men oftast låter allt för likt och man tröttnar rätt snabbt på hans övermaskulina sång.

Med det sagt så måste det också sägas att Yellow & Green innehåller så pass mycket så att det helt enkelt inte går att inte gilla det. Som med alla bra skivor växlas tempot ständigt och det finns här en god variation. Det är inte perfekt och oftast inte särskilt hårt heller, men så otroligt melodisk och trallvänligt så att man måste kapitulera. Gillade du Mastodons Crack the Skye kommer du digga Yellow & Green. Gillade du bandets första två sludgedoftande LPs finns det en chans att du kommer vilja kickdroppa någon i njuren.

---

Kolla gärna in hur det gick till när de spelade in skivan! Det är både intressant och ger en inblick i bandets vardag.

http://www.youtube.com/watch?v=0xB6hgo-xEI&feature=plcp

---

Gillar du Baroness bör du kolla in ovan nämnda Mastodon och även lite mindre kända Bison B.C..

Jag känner igen den mustaschen på tusen meter.

Han har rakat huvudet men det är han, jag lovar.

För ett tryggt Sverige utan hjul

Vi vill skapa ett tryggt Sverige! Genom: - Stoppad tillverkning av hjul - Utvisning av främlingar med intresse av hemsnickeri som inkluderar hjul - Hårdare straff för cykelreparatörer - Brottsförebyggande åtgärder mot hjul

Vem tjänar på hjul? Då och då får man läsa uttalanden från politiker, fackföreningsledare, Bosse Bildoktorn, företagsledare och journalister om att Sverige tjänar på hjultillverkning. Vi klarar oss rent av inte utan den. Stämmer detta och vem är det som tjänar på hjultillverkningen?

Svenska arbetare? Nej. De är förlorare. Ju fler hjul som tillverkas, desto fler är det som konkurrerar om de sätt att ta sig till jobbet på. Samtidigt arbetar många politiker för "positiv särbehandling av hjul" d.v.s. att hjul ska ha förtur på arbetsmarknaden och skattepengar går till att hjul ska få arbeten före svenskar med s.k. "nystartsjobb".

Svenska ungdomar? Nej. De svenska samhället har hårdnat till följd av massproduktionen av hjul. Skolorna saknar ekonomiska resurser och det blir inte bättre av att pengar måste läggas på extra tillverkning åt hjul. Många flickor utsätts för nedsättande behandling och det är främst på hjulkulturella skolor detta sker.

Svenska pensionärer? Nej. Många äldre mår dåligt för att de inte längre känner igen sig i hjul-Sverige. Samhället har inga pengar så äldreomsorg och vård försämras i takt med att tillverkningen av hjul och hjulprojekt kostar allt mer. Åldringsrånare drar runt i landet. De har nästan alltid cykel.

Det svenska folket? Nej. Som helhelt förlorar det svenska folket på tillverkningen av hjul. Om produktionen fortgår kommer folket på sikt att bytas ut. I framtiden kommer det inte finnas några svenskar. På kort sikt drabbas folket av hög hjulkriminalitet, höga kostnader, kulturens upplösning och ett otryggt samhälle.

Företagsledare och politiker? Ja. Ledare för stora företag kan göra vinster genom att pressa lönerna när många konkurrerar om samma sätt att ta sig fram på. Politiker kan vinna massmedias hjärta genom att propagera för produktion av hjul och hjulkultur. Dessa små grupper tjänar pengar och bygger karriärer på din olycka!

Värna om Sverige! Om du tillhör någon av grupperna som förlorar på hjultillverkningen så bör du stödja Anti-Hjul-partiet (AHP). AHP är det enda partiet som utan att tveka tar ställning för det svenska folket i frågan om HJUL.

Ps. Hjul suger.

Flight of the Conchords är grymma, det är synd att dem inte fått så stor uppmärksamhet i Sverige. Tv-serien gick i och för sig på svt för ett par år sen men det är väl ingen som kommer ihåg det. Eller?

---> Flight of the Conchords på Youtube! <---

Dem låter bäst live, med alla torra skämt mellan låtarna. Bara att höra dialekterna är guld!