Det var länge sedan, Stockholm i en av sina kyliga höstkvällar, vindarna drog in iskalla tempraturer från havet och in i gamla stans små gränder. Där satt en pojke och en hans vän på en bänk upplyst av affären framför dom och gatulampan brevid. Pojken satt och filade på ett sms som aldrig skulle skickas, aldrig läsas av eller höras av någon någonsin, det visste han, han skulle aldrig ha modet nog att skicka det. Medan hans vän pratade på om hennes små problem och pojken lyssnade även om mer av hans koncentration var mot sitt halvfärdiga sms.

Han var upprymd av tanken att han faktiskt var i samma stad som flickan han höll djup i sitt hjärta. Dom kanske bara var en buss ifrån varandra, vid tillfället var dom goda vänner. Dom hade kanske träffats 2 gånger innan, men att hon var speciell visste han direkt. Efter flera månader av pratats vid varje dag ofta flera timmar varje dag. Ingen hade någonsin brytt sig så mycket om pojken innan.

Dom började gå ut mot slottet, pojken började känna sig tung i hjärtat och var tvungen att tala om hur han kände för flickan, så han vände sig till sin vän och berättade hur hans hjärta slog för flickan från södra Stockholm. Hans vän sa att han borde säga hur allt låg till, han visste att det skulle tillslut komma till det.

Det gjorde det nästan 1år senare så kom sanningen fram, han skickade delar av det gamla smset han lagt över på sin dator, och det var då som hon sa att hade hon fått det då hade hon slutat som min. Det var nu 2 år sedan allt hände. Flickan som var min vän är nu min bästa vän, känslorna finns kvar men jag döljer dom så inget ska gå i spillror. Hon har nyss flyttat från Stockholm och ner till Småland, hon är närmare mig nu men hon känns så långt borta Och nu sitter jag här och lyssnar på Drops of Jupiter med Train, hennes favoritband.

Denna text är helt sann och till för dom som inte vet om dom ska ta chansen. Om inte texten var nog som spark i rumpan så tänk så här: Du ångrar aldrig dom chanser du tog.

Skräck, är det kul? Nja, till viss del finns det väl en härlig känsla av när hjärtat hoppar till och nära på slår upp och aktiverar kräkreflexen, man känner sig levande med allt adrenalin pumpande medan hjärtat håller en puls som inte farbror doktorn skulle gilla. Fast och andra sidan jag skulle knappast vilja bli hotad till livet i en mörk gränd någonstans med ett vapen mot mig, den där livrädda "Nu måste jag verkligen överleva annars kanske denna lilla vitala röda vätskan sippra ut" känslan. Jag vill bli skrämd, verkligen.

Hur? Via det sättet jag inte lyckas bli rädd, via filmens underbara värld. MEN! Filmer har aldrig lyckats skrämma mig, aldrig någonsin faktiskt, konstigt nog inte ens när jag satt och tittade på diverse skräckfilmer när jag var 6 år gammal knatte (som just lärt sig njuta av kläder för den delen). Satt och rå tittade sönder Alien då, skrämdes aldrig någonsin konstigt med tanke på att den är klassad som den är.

Så mitt vuxna liv har fått ett litet delmål det vill säga: Hitta en film som skrämmer. Problemet med många skräckfilmer är skådespelarna/regin som lämnar filmen släppandes i leran helt utan mening, bra idéer som blir pannkaka, eller dom här, "Hej, jag är mördaren som ska mörda och står helt synlig" helt och hållet inte skrämmande alls, dom enda som har kommit en liten bit på vägen det vill säga runt 75 % tills skrämd nivån är uppnåd har varit Paranormal Activity och The Fourth Kind, den sistnämnda är också baserad på verkliga händelser och innehaver bild och ljud frekvenser från verkligheten. Vilket gör det lite läskigare när man ser officiella polisbilder från en polisbil och någonting flyger över ett hus och all bild går åt helvete medan ljudet sprakigt fortsätter. Mer sånt! Snart så kommer väl nåt som får en att hoppa högt. :) Om ni har någon bra skräckfilm så rekommendera gärna! :D Peace out! // T. <bild> Kiropraktorn är för mesar

För ungefär ett år sedan så blev jag en fullfjädrad biograf maskinist, upplärd av två killar som hade varit där båda två 1-2 år. Första gången jag var där fick jag reda på nästan avskrämmande information, och denna information fick INTE falla i glömsko, ett misstag och det hela skulle kunna sluta med att filmen skulle gå baklänges och ljudet troligen låta som en trasig grammofonskiva. Allt som skulle tas in var bla: Hur ljudremsan skall ligga, hur en film skulle klippas ihop med en trailer och det alltid lika tjolahopp-roliga trä maskinen med filmrullen.

Trots att jag är ganska slö lärd så lyckades jag, och filmerna flöt på som på räls, livet kändes väldigt chill. Jag menar tjäna pengar på att visa film och se dom med, ganska bra faktiskt, förutsett att det är en intressant film. Men så hände någonting, allt eftersom jag började jobba mer och mer, för att dom andra killarna skulle säga upp sig, så började dom 2 projektorerna krångla, och vid maskinskiften så svarade inte maskin 1 som den skulle, utan slutade med att efter ett skift så kom bild ut ur båda maskinerna.

Väldigt irriterade, men jag fick rådet att trycka lite hårdare och då hjälpte det en liten stund tills nu i början av höst tiden. Det slutade med att en annan min chef kom in 1-2 gånger varje visning och undrade vad som hände, jag intalade mig själv att jag inte tryckte till så hårt som det behövdes tills en dag då, en rejäl smäll hördes bakom mig, och mitt på golvet låg, en skruv, en nedrans skruv hade kommit ur maskinen. Jag raporterade givetvis detta, och dom sa att dom skulle kolla upp det.

2 Månader senare, nu är allt ännu värre. Alltid lika kul att gå dit numera, och i söndags var det barnfilm, kändes inte direkt roligt att göra barn besvikna när filmen krånglar. Vuxna går an men inte barn, tur för mig att vi inte har några barn filmer nu på någon månad, och hoppas verkligen någon får tummen ur och reparerar maskinerna. Det känns som det är lättare att skylla på den mänskliga faktorn än vad det är att skylla på den mekaniska. Tyvärr..