Under dagen, som annars hade varit olidligt tråkig, så uppenbarade två möjligheter sig för mig. Först och främst så fick jag en beta-nycket till The Crew samt att EA valde att släppa ett demo till Nhl 15. Här kommer således lite intryck.

The Crew har jag aldrig ställt mitt hopp till. Utvecklarna som tidigare har gjort de båda Test Drive: Unlimited-spelen har aldrig stått särskilt högt i kurs hos mig sedan de spelen visserligen såg trevliga ut och var spännande på ett rent konceptuellt-plan men inte levererade varken god körkänsla eller god spelbarhet.

Denna gången lär dock budgeten vara högre sedan det är Ubisoft som står för fiolerna, tyvärr verkar en deal med denna utgivaren göra att utvecklare tvingas ta sitt koncept i en viss riktning. Betänk Far Cry 3. Ett spel som belönades med radiomaster som skulle beseglas. Betänk Watch Dogs som hade sambandscentraler som skulle tas över. Betänk Assassins Creed som har viewpoints som skall tas över. The Crew har också sin beskärda del av sådan tristess. Här är det också sambandscentraler som låser upp markörer för nya delar av kartan. Ett koncept som känns olidligt trött.

I övrigt vittnar spelet om optimeringsproblem. Det flyter helt enkelt inte bra på min rigg (FX-8350, 8GB-DDR3, 280X) oavsett vilka inställningar jag väljer. Trots detta är det dock inte speciellt snyggt. Extrema problem med pop-in och en design som doftar Need for speed: Carbon gör att det känns oerhört ohett. Ohet är också körkänslan som visserligen inte saknar tyngd, men som endast känns allmänt sladdrig. Det är ingen simulation, ej heller arkad och framför allt inte kul.

Nhl 15 däremot känns verkligen hett. Jag har spelat lite för få matcher för att dra några stora slutsatser, men det känns verkligen bra så här långt. Trögheten verkar ha försvunnit. Grafiken och presentationen har skruvats upp och pucken känns mer levande än någonsin således finns endast en negativ punkt kvar: att spelet inte släppts...

Igår släppte Microsoft bomben, uppföljaren till 2013:s Tomb Raider blir exklusivt för Xbox One. Många gånger är exklusiva spel något som fansen hurrar över, så är dock inte fallet denna gång.

Tomb Raider har alltid varit en Playstation serie. Ända sedan debuten på PS1 har versionerna för just Playstation sålt bättre än de till övriga format. Likadant var det för Tomb Raider 2013 som både i originalutförande och i sin "definitive edition" sålde rejäla mängder mer till Sonys format än till Microsofts. Mest troligt finns således de flesta stora fansen av Tomb Raider hos Sony, vilket Microsoft såklart vet om sedan de vill få dessa att köpa en Xbox One - men så lär inte ske.

När Rise of the Tomb Raider utannonserades så gjorde det de till multiformat. Alla skulle få vara med och spela, ja till och med de med förra generationens konsoler. Gårdagens avlsöjande gav således Xbox-spelarna inget extra. De fick inget nytt spel som de inte redan visste att de skulle få spela. Nej. De fick endast reda på att Microsoft nu betalat så att de som endast sitter med en PS4:a eller PC inte kommer att få spela samma spel som de själva, och med handen på hjärtat så är det något som bara äkta fanboys av Microsofts-format kan bli glada över.

När Crystal Dynamics dessutom deklarerar att det hela inte handlar om någon Timed Exklusive "men att de bryr sig om spelarna till andra format" så verkar än fler gå i taket. Microsoft har mest troligt inte köpt licensen, inte köpt serien och att aldrig släppa Rise of the Tomb Raider till andra format vore således en nådastöt för serien. Vem kommer köpa uppföljaren till PS4:a om de aldrig får spela föregångaren?

Vidare vore utannonserandet av nya Tomb Raider till andra konsoler eller PC en nådastöt för Microsofts trovärdighet sedan mängder av exklusiva spel sluppit ur händerna på dem det senaste året. Eller vad sägs som Ryse och Dead Rising 3 till PC. Att även nya Tomb Raider skulle gå samma väg, trots att de bedyrat att så inte är fallet, om ett år vore således inget att än rent skadligt för de.

Många gamers med mig har på sistone börjat avsky Microsoft. De utvecklar inte längre några egna exklusiva spel, har inga egna aktiva studios och tenderar att ständigt spotta ur sig uttalanden eller göra saker som får oss gamers att rasa. Att köpa en uppföljare i en spelserie som är störst till ett annat format efter det att den utannonserats som en multiformatstitel cementerar bara den nidbilden och kommer aldrig få mig att köpa en Xbox One!

En vecka har gått sedan jag bytte min iPhone 5 emot en Nokia Lumia 925. Orsaken till bytet, var förutom en trasig iPhone, att jag länge varit sugen på att testa vad Windows Phone faktiskt har att erbjuda. Dessutom hade jag redan på förhand läst spaltmeter om vilka enorma förbättringar som Windows Phone 8.1 skulle föra med sig till plattformen, och jag kände därmed att tiden var inne.

Lumia 925 är först och främst en telefon med en enorm byggkvalitet. Amoled-skärmen är verkligen helt fantastisk och erbjuder oöverträffad svärta, grymma betraktningsvinklar samt bra skärpa (trots relativt låg PPI). Den ligger bra i handen, känns rejäl och är relativt tung för sin storlek (vilket jag ser som ett plus). Allt är dock inte guld och gröna skogar ens beträffande hårdvaran. Först och främst så är specifikationerna relativt snåla. 1GB ram tillsammans med en dual core cpu och adreno 220-grafik är knappast några toppspecifikationer, och det märks... Mer om det senare.

De första dagarna spenderades med Windows Phone 8, sedan Nokia ännu inte hade släppt 8.1 uppdateringen till min Lumia, och att säga att de var frustrerande är en grav underdrift. Windows Phone 8 hade verkligen inte en suck beträffande användarvänlighet och gränssnitt emot de största konkurenterna iOS och Android.

Windows 8.1 däremot är än så länge verkligen över förväntan. Var Microsoft hämtat inspirationen ifrån är dock lätt att säga. Det mesta har anpassats för att efterlikna iOS, och faktum är att Windows Phone 8.1 gör det bra. Enkelt sagt är allt verkligen på sin plats, och tillsammans med Nokias egna appar, som verkligen håller hög klass, så är Lumian enklare att använda än vad min iPhone 5 någonsin var. Så när som på en punkt: apparna.

Tidigare har utbudet av appar, till Windows Phone, varit så skralt att inte ens större appar som Instagram funnits, detta har som tur är åtgärdats - men apparna håller tyvärr inte alls samma klass som sina motsvarigheter till iOS och Android. Framför allt är Facebook samt messenger apparna otroligt mycket långsammare än sina motsvarigheter till övriga format vilket verkligen förstör upplevelsen. Om detta beror på den långsamma processorn eller på aplarnas kvalité låter jag dock vara osagt tills jag har testat den nya Lumia 930.

Ångrar jag mitt köp såhär efter en vecka? Nej, det gör jag visserligen inte, men Microsoft har en del jobb kvar innan Windows Phone är på samma nivå som iOS, även om de kryper allt närmre!

Den vänstervåg som går att skönja i och med resultatet i EU-valet sägs vara ett avståndstagande från rasism, mot en ökad fokus på jämställdhet och en kamp för ett Europa som vill "mer". Detta har i sin tur lett till att de liberala krafterna kraftigt har backat. Folkpartiet med 3.5 procentenheter. Man är ingen antirasist eller feminist om man inte röstar på F!, socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Synd bara att det är så gruvligt fel.

Jag har all rätt att kalla mig feminist. Jag har all rätt att kalla mig antirasist. För jag är liberal. I ordet liberal ligger att jag tror på alla människors lika värde. Eller inte bara tror - det är grundbulten i hela min ideologi. Så varför får jag då varken räknas som feminist eller som antirasist? Svaret är enkelt.

I Sverige har vi en tradition av att tycka att alla människors lika värde per automatik skall betyda att alla ska ha det likadant. Alla skall gå i samma skola, alla ska tjäna ungefär lika mycket och alla skall ha samma materiella standard. Gud bevare den som har mer än någon annan. Det är därför som F! anses som feminister. De menar att kvinnor och män ska tjäna precis lika mycket. De ska dela på platserna i alla myndigheter, i alla storföretag och i all statlig förvaltning, och de tycker dessutom att det i alla lägen är politikens och lagstiftarens uppgift att se till att det blir så.

Att sträva emot en jämn fördelning i landets bolagsstyrelser är i sig inget ont, men det blir problematiskt när man anser att fördelningen skall ske på grund utav kön och när ens utopi är att fördelningen alltid ska se likadan ut oberoende av kompetens eller personliga förutsättningar. Som liberal ser jag mycket hellre en framtid där det finns bolagsstyrelser där alla ledarmöterna är kvinnor. Där alla ledarmöterna är män. Eller där fördelningen är jämn. Kort sagt: det viktigaste är inte att det ser exakt likadant ut i varje styrelse - utan att ingen diskimineras på grund utav sitt kön!

Detsamma gäller för skillnader i inkomst emellan män och kvinnor. Lika arbete skall självklart ge lika lön. Lika livschanser är för mig som social-liberal en självklarhet. Men återigen vill jag hellre ha ett Sverige där det i ena mätningen är kvinnorna som tjänar mest, och i en den andra männen - än ett Sverige där fördelningen alltid är jämn. Vi arbetar i olika sektorer. Vi arbetar olika mycket. Vi har alla olika erfarenheter och utbildingar - vi kan således inte alltid tjäna lika mycket - men vi ska alla ha lika livschanser!

Att vi liberaler inte vinner på den feministiska och antirasistiska vågen beror nog till stor del på det jag beskrivit här ovan, men en del av felet är vårt eget. När Sverigedemokraterna åkt land och rike runt så har de stött på mängder av meningsmotståndare. Många av dem har varit liberaler, och många har varit socialister. De enda vi har läst om i tidningarna har dock varit socialisterna. Bilden i media har således blivit att det är socialismen som är motpolen till fascism och rasism. Vilket är en myt som vi måste slå hål på.

Liberalismen är, och kommer alltid att vara, den ideologi som står upp för mänskliga rättigheter och för lika livschanser. Vi liberaler står dock inte för ett samhälle där alla bolagsstyrelser ser likadana ut oberoende av kompetens. Där alla tjänar lika mycket oberoende av vad de arbetar med. För det är inte feminism eller antirasism - det är socialism!

Microsoft meddelade idag att vi kan vänta oss en Xbone utan Kinect för knappa 399 dollar. Något som de flesta verkar välkomna, men som jag kan ställa mig frågande till. Visst. Jag var en av dem som gormade när Xbone utannonserades om att jag minsann inte ville ha någon Kinect. Tiden går dock, och ibland inser man att man faktiskt har fel. För min del så är Kinect den egentligt enda anledningen till att jag faktiskt skulle kunna komma att köpa en Xbone överhuvudtaget.

När Xbone lanserade kostade den nästan 5000kr att importera. Då fick man inga spel, eller annat gratis lulull till. Idag kostar den 4400kr, och då ingår Titanfall. En ganska rejäl prissänkning som gör den mycket attraktiv i mina ögon. Den kostar då inte en krona mer än vad min PS4:a gjorde när jag köpte den bundlad med Killzone: Shadow Fall. Visserligen är Xbone något sämre rent hårdvarumässigt. MEN. Den har kinect. En kinect som varit helt integrerad i OS:et, som skulle komma att nyttjas av mängder av spel längre fram och som helt klart var ett försäljningsargument. Nu ska Microsoft plocka ut Kinecten ur lådan för dem som vill. Det nya priset skall bli 399 dollar. Oftast översätter Microsoft priser från dollar till kronor genom att multiplicera med 10 och därmed står vi där med två konsoler som kostar precis lika mycket. Den ena är då betydligt mer kraftfull än den andra, och har enligt min mening bättre exklusiva spel. Vilken ska man då välja? Valet blev precis ännu enklare enligt min mening. Det är PS4:a allt the way.

Vad krävs då för att slopandet av Kinecten skall bli en succé? Rimligen måste priset ner ännu lägre. 3499kr och inte ett öre mer. Först då ser jag det som ett försäljningsargument. Som det är nu känns ett slopande av Kinecten snarare som en nackdel för Microsofts plattform!