Vi som gillar superhjältefilmer äter sannerligen gott i sommar... Superman var en fantastisk film som definitivt är en lovande start för det nyetablerade universumet (till skillnad från Creature Commandos som var en besvikelse). Men Marvel var självklart tvungen att konkurrera i sommarvärmen och gör det med bravur i form av The Fantastic Four: First Steps.

I onsdags hade jag och min sambo vårt första barnfria dygn tillsammans med hotellövernattning, god mat och dryck samt ett givet biobesök. The Fantastic Four: First Steps har sett intressant ut redan från start med fantastiska miljöer som skriker Jack Kirby och Stan Lee och filmen i helhet levererar verkligen där. Men framför allt lyckas den leverera oerhört välskrivna karaktärer där Vanessa Kirby stjäl rampljuset som Sue Storm. 

André skrev i sin recension att han tyckte att filmen efter ett tag blev ganska lik andra Marvel-filmer och visst, det har han ju visserligen rätt i, men samtidigt tycker jag den har ett djup som flera andra saknar. I mina ögon är Galactus (som är en riktig homerun!) mer av en metafor för att hålla samman en familj och utan att säga för mycket, berörde det mig starkt. Michael Giacchinos suveräna ljudspår gör inte heller scenerna sämre, direkt, utan ger dem det där lilla extra. 

För att undvika spoilers säger jag inte mer än så. Mitt betyg landar på 8/10.

När jag var liten tittade jag oerhört mycket på Pippi Långstrump som mamma och pappa hade spelat in på VHS-band. Efter att ha läst rubriken undrar du säkerligen vad Pippi har att göra med Superman (det handlar inte om att de båda är superstarka) och det är väl en fullt rimlig fundering. Jo, en scen som jag minns särskilt starkt är när Pippi tar med Tommy och Annika till godisbutiken och sedan bjuder kvarterets alla barn på karameller. Som liten var det ju ens största dröm att få äta så mycket och så många olika sorters godis man bara kunde. Den euforin som de barnen måste ha känt måste ha varit så som jag kände under Superman - för det var minsann en blandning av alla tänkbara läckerheter.

Jag var initialt skeptisk till Superman och till skillnad från min redaktionskollega Jonas Mäki var jag skraj för att filmen skulle vara på tok för rörig. Jag hade som tur var helt, helt fel. Superman började visserligen lite slött och stressat, men kom snabbt upp på fötterna igen - likt hjälten själv i början av filmen. James Gunn visar att han verkligen förstått sig på hjälten bättre än någon annan manusförfattare eller regissör tidigare och levererar en Superman som känns mer hoppfull, mer skämtsammare än någon annan version. Inte nog med det så känns hans kemi med Lois Lane helt elektrisk (något Snyders versioner aldrig gjorde) där såväl Corenswet som Brosnahan gör fenomenala insatser. 

Nicholas Hoults Lex Luthor och Nathan Fillions Guy Gardner är också suveräna, men jag överraskades framför allt av Edi Gathegis Mr. Terrific (en karaktär jag aldrig riktigt gillat tidigare). Tyvärr tycker jag inte riktigt att Isabela Merced som Hawkgirl fyller något syfte där karaktären knappt har några repliker och bleknar helt i jämförelse med sina allierade. Inte heller fastnade jag för skådespelarvalen av Clarks föräldrar och deras medverkan känns ganska forcerad. I övrigt tycker jag att filmen levererade starkt där tonen, mycket tack vare musiken, är perfekt och känns som ett ljust inslag i denna väldigt deppiga omvärld. 

Mitt betyg: 9/10

Sömndrucken gav jag mig upp i morse, kokade kaffe och planterade baken i soffan, redo för att fortsätta mina eskapader i Elden Ring Nightreign. Huvudspelet är ett av mina favoriter någonsin men som jag berättade förra veckan, har Nightreign drivit mig till vansinne. Trots detta har jag inte gett upp och jag har successivt gjort framsteg men spelets slutboss, Heolstor the Nightlord, har gjort mig fullständigt galen då jag efter flera dussintals försök inte lyckats besegra honom. Fram tills idag.

Idag lyckades jag äntligen besegra den sista expeditionen och därmed även den sista bossen. Eftertexterna har rullat och jag känner mig extremt belåten. Nightreign var mycket bättre än vad jag på förhand trodde att det skulle vara (men jag saknar fortfarande röst- och textchatt). Visserligen blir det ibland lite väl repetitivt men i övrigt håller jag Joakim (som stod för Gamereactors recension). Ett tag tvivlade jag starkt på att jag skulle klara av spelet men skam den som ger sig... Efter 36 timmar lägger jag nu Nightreign bakom mig och hoppar äntligen på en annan slags expedition - Clair Obscur: Expedition 33.

I år tackade vi nej till att dansa kring midsommarstången tillsammans med Petter i hans älskade Lidl-dojor. Marcus frågade även om vi inte kunde svänga förbi en stund och klappa katter och dricka jordgubbskaffe, men i år håller vi oss hemma. Vi har bott i vårt nya hus i ganska så precis en månad och har nyss kommit i ordning och har därför planerat att bjuda hem ett par kompisar och deras dotter för att inviga den nya grillen och solparasollet. Mycket krångligare än så blir inte undertecknads firande i år men det känns alldeles lagom, ändå. 

Det har varit ett par tuffa veckor nu där Todd bestämt sig för att skaffa alla tänder på en och samma gång vilket resulterat i många sömnlösa nätter, en återkommande snorig näsa och flera febertoppar. Som grädden på moset har jag varit förkyld (läs mancold) vilket såklart inte gjort det hela bättre. Nu är dock semestern här och i höst är det jag som är föräldraledig och kommer så vara året ut. Men det ska vi skita i nu och istället njuta av det soliga vädret, god mat och härligt sällskap. Jag hoppas att även du får en riktigt härlig midsommarafton. Hur tillbringar du dagen? <bild>Jag de senaste morgnarna när avkomman bestämt sig för att vakna 4:57.

Elden Ring är något av det bästa som jag någonsin spelat och självklart har jag sedan lanseringen av Elden Ring Nightreign spelat en hel del när jag väl fått tid att göra det. Nightreign skiljer ju sig dock en hel del från tidigare spel från From Software som denna gång har inslag av roguelike-element och där du står chanslös på egen hand. Dock verkar jag trots sällskap av två andra spelare, inte komma någon vart.

Det tog mig ett par timmar och ett par försök att spöa spelets första boss och idag har jag ännu inte lyckats överleva en andra expedition. Och jag börjar undra vad som är problemet. För ofta känns det som att jag matchas med spelare som inte har någon känsla för lagspel och som ofta väljer klasser som inte bidrar så värst mycket i slutbossen. Flera gånger vägrar en lagkamrat dra dit vår markör visar att vi ska och därför dött (och tappat en dyrbar level) och när jag startat expeditionen där Sentient Pest och Augus är slutbossar, har jag haft lagkamrater med noll förmåga att attackera på avstånd. Alltså har jag fortfarande inte klarat mer än spelets första expedition och jag börjar bli galen. Igår kväll hade Augus cirka fem procent kvar av sin hälsomätare, när han sedan gjorde en attack som sänkte oss alla - samtidigt. Kvällen innan det hände samma sak med Sentient Pest och jag börjar nu tappa tålamodet.

Elden Ring Nightreign är riktigt bra, tro ingenting annat, men nog hade jag önskat att lira det med två kompisar framför slumpade människor som inte förstår sig på lagspel. Jag hoppas verkligen att From Software implementerar någon form av chattfunktion - antingen röst- eller textchatt. För att kommunicera med gester är definitivt ingen enkel sak. Rekommenderar jag spelet då? Om du älskar andra spel från From Software så är svaret garanterat ja. Jag kommer, trots mitt dåliga tålamod, att fortsätta försöka redan om ett par timmar igen och då ska jag banne mig lyckas.