I mina yngre dar spenderade jag ett antal timmar med franska Delphine Softwares actionäventyr Flashback. Riktigt snygg pixelgrafik, äventyr varvat med action och ett koncept som vässats till från den spirituella föregångaren Another World resulterade i ett ruggigt bra spel. Jag har länge längtat efter en modern version av Flashback och det verkar nu bli verklighet. På en fransk spelsite har det dykt upp en första bild och vad som påstås vara ett exklusivt avslöjande att Vector Cell utvecklar spelet till Xbox Live Arcade, Wii U, Playstation Network och Steam.

Huruvida det är sant eller inte vågar jag inte svara på, men det låter inte långsökt, dessutom ska Ubisoft agera utgivare. Jag är dock inte överdrivet förtjust i estetiken. Det känns lite för sterilt upphottat för att de ska ha den härliga känsla som jag upplevde på den "gamla goda tiden". Om detta visar sig vara sant, hoppas jag innerligt att vi kommer få se även ursprungsspelet inkluderat, vilket vi ju fått ta del av vid ett flertal tillfällen hittils. Att det är Amy-utvecklaren gör mig inte direkt skuttade lycklig, men jag väljer att vara optimistisk.

Det måste bara bli bra, för jag minns Flashback som fantastiskt. Spelupplägget har ju fått sig ett ordentligt uppryck de senaste åren och att återuppväcka Flashback känns helt rätt.

<bild> Flashback så som det såg ut på 90-talet

Activision har insett att allt för många människor hindras i sitt Call of Duty: Black Ops 2-spelande av triviala vardagssysslor såsom förvärvsarbete, hämta knoddarna på dagis, laga mat, umgås med familj och vänner och så vidare. Därför har de den ultimata lösningen, för att du ska kunna spela massor av det nya DLC-paketet som släpps till Black Ops 2, kommer Peter Stormare göra dina dagliga åtaganden.

Självklart inte, men det är idén bakom Activisions senaste reklamfilm och jag måste säga att här har Activision träffat helt rätt. Jag garvade åt den ofta träige gamle gubbens aktiviteter där han bland annat, som blogg-rubriken lyder vill hugga ihjäl en uppkäftig primat med fladdrande läppar. Jag ska inte förstöra överraskningen vidare, kolla in filmen själv och njut.

<bild> Han är lite läskig denna karl

Ni som har läst mina texter här på Gamereactor under åren vet med er att jag är ett stort fan av arkadracing. Att få kränga in sitt fordon i ett så fläskigt bredställ att överläppen kurvar sig uppåt av upphetsning är något som helt enkelt får mig att gå igång på de flesta cylindrar. Burnout, Outrun, de nya Need For Speed-spelen, men även gamla klassiska racing-spel från 90-talet som Crusin´, Scud Race, Daytona, Ridge Racer och många andra. De sistnämnda spelen har en kille från Grekland influerats av och han har lagt upp en Kickstarter-kampanj för att kunna få sitt spel färdigutvecklat.

Titeln lämnar än så länge ganska mycket att önska, att kalla sitt spel The 90´s Arcade Racer är inte direkt okej år 2013. Men förhoppningsvis kommer detta att ändras under året som går. Tre bilar, tre banor och fokus på att bemästra kombinationerna är det som utvecklaren vill få till. En bana och de tre bilarna är för närvarande färdiga och om allt går som det skall kommer vi ha det färdiga spelet i våra datorer (och kanske på Ouya) i december i år. Det ser riktigt snyggt ut och banan vi har fått se ser riktigt trevliga ut och ser ut att bjuda på den där härliga överdrivna estetiken från t ex Segas arkadracers. Jag kommer definitivt att backa detta spel, kommer du?

<bild> Vem gillar inte arkadracing av den gamla skolan?

Owlboy är ett äventyrsspel där utvecklaren, norska D-Pad Studios, har satt ambitionsnivån väldigt högt. Underskön pixelgrafik, stor spelvärld och massor av innehåll. Det har tagit sin lilla tid och ingen vet ännu när Owlboy kan tänkas släppas, men teamet jobbar på och sista tiden har vi fått ta del av högintressanta uppdateringar på den officiella hemsidan. Idag kom kanske den bästa uppdateringen på mycket länge. I den senaste nyheten får vi ta del av ett par minuters musik från spelet, kombinerat med den undersköna pixelgrafiken.

Det är så vackert att det nästan gör ont i själen. Pixelgrafiken i Owlboy är bland det absolut bästa jag någonsin har sett och jag blir i närmsta andfådd när jag ser den senaste trailern. Jag ska erkänna att Owlboy är det spel jag ser fram emot absolut mest fram emot i år, tillsammans med Metal Gear Rising och Bioshock Infinite. Jag hoppas verkligen att 2013 är Owlboys och D-Pad Studios år.

<bild> Owlboy, snyggast 2013? Mycket troligt.

Att vara ett sport-fan innebär ofta att man pendlar mellan glädje och besvikelse. En dag kan allt vara fantastiskt och ett par dagar senare är allt becksvart och hopplöst. De enda sporter jag egentligen hänger mig åt är ju som ni kanske bekant vet om, Formel 1 och ishockey. Det sistnämnda är av förklariga skäl enklare att följa på nära och är man bosatt i Örebro är valet solklart, Örebro HK är det som gäller.

Efter två säsongen av konstanta framgångar har vi dock nått en punkt där motgångarna staplas på hög och inget verkar gå åt rätt håll. I sådana här lägen är det enkelt att prata om bas-saker såsom att man måste "åka mer skridskor" och "gå in i närkamperna", snack som vardagspressen allt som oftast är proppfyllt med. Substanslöst snack som vi matats med i årtionden. I år har detta tomma språk nyttjats i massor när det har pratats om ÖHK.

Årets lag är fullproppat med outnyttjad potential, ett flertal stjärnor, grovarbetare och energi-spelare som inte riktigt presterar så som de borde. Man kan hålla på och analysera tills man blir tappar förståndet, men ÖHK ser vilsna ut på isen. Det saknas självförtroende och det saknas udd. Idag såg jag en briljant målgörare blekare än jag någonsin har sett honom. I en straffsituation där det saknades bestämdhet i avslutet och ett tamt puckarbete. Sedan fick en annan stjärna hela två frilägen på en halvminut (i numerärt underläge dessutom) och brände båda. Visst är Jhonas Enroth en vass målvakt av hyfsad NHL-kvalitet, men något mål bör man göra i dessa situationer.

Det som är mest uppenbart när jag ser ÖHK spela är det faktum att laget knappt syns på isen. De lämnar stora öppna ytor på isen och de är sena på ströpuckar och nästan alltid tvåa i situationer längs sargerna. Passningar hittar inte fram, målskyttar spelas inte fria och harmoni och effektivitet syns inte till längre. Något som vi har varit vana vid de två sista säsongerna. Det faktum att femmorna ser helt annorlunda ut i varje match gör inte saken bättre, bevisligen. Spelarna hittar inte varandra där ute.

Visst ska ishockeyproffs kunna spela ihop som ett lag, men det går så mycket bättre om man får spela tillsammans under en längre period så man lär känna varandras egenheter och egenskaper. Många vill få det att låta som att ÖHKs halvdana resultat denna säsong har att göra med att en eller ett par viktiga spelare inte längre spelar kvar. Men det anser inte jag. Laget känns ostabilt, osäkert och ofokuserat. Vi har sista tiden sett att spelarna har försökt lägga det vackra men komplicerade spelet åt sidan och istället försökt att spela enkelt. Men det fungerar inte heller, tyvärr. Laget tenderar att öppna starkt för att sedan tappa i både fart och ork.

Många säger att det krävs ett tränarbyte, nya spelare, gamla spelare, NHL-spelare, inga skador, tur med domare och mycket mer. Jag påstår att så inte är fallet. Detta laget toppade Hockeyallsvenskan tidigt i höst och de har massor med potential att lyckas igen. Men det saknas något grundläggande, tro på sig själv och tro på laget. Hur man återfår detta vågar jag inte spekulera i, men jag skulle föreslå att inte ändra runt i laget så mycket som man gjort hela säsongen.

Till sist skulle jag vilja rikta en ärlig uppmaning till de i publiken som busvisslade och buade åt ÖHK, klappa och sjung eller stanna hemma era töntar. INGEN vill ha er och er äckliga attityd i Behrn Arena.