Jag skrev det här inlägget häromkvällen men gillade inte riktigt texten - så jag tog bort det. Efter att ett par läsare påpekat att det var dumt så har jag bättrat på texten en aning och nu får den ligga uppe för all evig framtid. Tror jag.

Min käre kollega Oliver Thulin skrev ett väldigt läsvärt blogginlägg om Xbox och situationen där - och jag förstår vart frustrationen kommer ifrån. Visst har Xbox haft några tunga år och visst har besluten stundtals varit direkt genomusla. Men det som händer nu ser jag inte som en nedmontering - jag ser det som en nödvändig ombyggnation. Asha Sharma har fått ett av de svåraste uppdragen i hela spelindustrin, och det första hon gör är att ta tag i problemen istället för att sopa dem under mattan. Lite som Ty Pennington i Extreme Makeover: Home Edition, fast på Xbox-kontoret och utan en extremt gapig och överenergisk amerikan med mellanstadiegrabbsfrisyr i förgrunden.

Det är lätt att peka på nedläggningar och uppsägningar och dra slutsatsen att Xbox är någon slags elefantkyrkogård för spelstudios. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Compulsion, Ninja Theory och Double Fine är fantastiska utvecklare, men de är också studios vars spel - trots höga betyg och mycket kärlek från spelarna - aldrig varit de där enorma kommersiella succéerna som motiverar miljardinvesteringar från världens största teknikföretag. Problemet är inte att de gör dåliga spel utan att Xbox under flera år byggde en organisation som blev alldeles för stor och alldeles för dyr att bära. Det är den verkligheten Sharma nu försöker rätta till, rusta upp och till slut renovera.

Hon sågar alltså inte bort fungerande delar bara för sakens skull. Hon försöker minska en organisation som vuxit långt snabbare än intäkterna. Det är brutalt att bevittna, men ibland finns det inga snygga lösningar. Och det är egentligen där diskussionen borde ligga, om man frågar mig.

Under Phil Spencer försökte Xbox göra allt samtidigt. Man köpte Bethesda och Activision Blizzard. Man satsade enormt på Game Pass, på molnspel, på PC, på mobil, på egen hårdvara och på ett trettiotal studios. Allt detta samtidigt. Ambitionen var enorm och på många sätt beundransvärd, men förr eller senare kom ju bevisligen verkligheten ikapp. När tillväxten inte blev lika explosiv som Microsoft hoppats stod man plötsligt med en organisation som helt enkelt kostade för mycket att driva. Det betyder inte att strategin var fel. Det betyder att tempot var för högt och man byggde en byggnad av företaget som började knaka i fogarna.

Och här tycker jag faktiskt att många underskattar Game Pass. Oliver menar ju att tjänsten lärde spelare att sluta köpa spel, och visst finns det ett sådant resonemang där någonstans. Men samtidigt var Game Pass det som gjorde Xbox relevant igen efter Xbox One-fiaskot. Plötsligt spelade människor Xbox-spel på PC, i molnet och på konsol utan att behöva köpa varje titel separat. Problemet har aldrig varit idén. Problemet har varit kostnaderna för att bygga upp tjänsten.

Om Sharma lyckas få ekonomin under kontroll kommer Game Pass fortfarande att vara den största konkurrensfördelen någon av de tre konsoltillverkarna sitter på. Sony försökte svara med Playstation Plus, men har varit tydliga med att de inte vågar lägga sina största spel där dag ett. Nintendo har knappt ens närmat sig samma modell. Xbox har fortfarande ett försprång här.

Även Phil Spencer får betydligt mer kritik än han förtjänar. Var hans strategi perfekt? Självklart inte. Men han tog över ett Xbox som var nära att köra rakt ner i diket efter Xbox One. Han återställde förtroendet, byggde upp Game Pass, köpte några av världens mest attraktiva spelutvecklare och gjorde Xbox till en plattform snarare än bara en konsol. Det kostade enorma pengar, precis som stora teknikskiften nästan alltid gör. Amazon blödde pengar under många år. Netflix gjorde detsamma. Skillnaden är att ingen dömde ut deras affärsidéer halvvägs genom omställningen. Det gick bara... lite för snabbt när Phil höll i verktygslådan.

Sedan finns fortfarande många av Xbox verkliga kronjuveler kvar. The Coalition arbetar med Gears of War: E-Day. Machine Games fortsätter leverera spel av hög klass. Halo må ha tappat viss glans, men det är fortfarande ett av spelvärldens starkaste varumärken och Halo Infinite är ett betydligt bättre spel idag än vid lanseringen. Doom-serien, Forza Horizon och flera andra stora namn finns fortfarande kvar under Xbox-paraplyet. Det är knappast bilden av ett företag som håller på att dö. Tvärtom så är det en stark grund att bygga vidare på.

Jag tycker också att Asha Sharma har en fördel som Phil Spencer aldrig riktigt hade. Hon behöver inte försvara tio år gamla beslut. Hon behöver inte hålla liv i satsningar bara för att hon själv en gång drog igång dem. Hon kan börja om, prioritera hårdare och faktiskt säga nej. Det är precis den typen av ledarskap Xbox behöver just nu - någon som kan hämta släggan istället för finsnickeri-hammaren.

Och samtidigt tittar många åt fel håll. Playstation är en fantastisk plattform, men den är inte oövervinnerlig. Spelen och konsolerna blir allt dyrare. Riskviljan har minskat och allt fler satsningar känns säkra snarare än spännande. Samtidigt har Xbox under många år byggt upp ett ekosystem som sträcker sig långt utanför den traditionella konsolen. PC, molnet, mobil och Game Pass binder ihop allt detta på ett sätt som Sony fortfarande inte riktigt kan matcha.

Det betyder inte att Xbox leder. Men det betyder att loppet långtifrån är avgjort. Jag tror nämligen att många gör misstaget att bedöma Xbox utifrån hur företaget ser ut idag, istället för vart det försöker ta sig. Det är enkelt att titta på uppsägningar och se ett företag i fritt fall. Det är betydligt svårare att se ett företag som försöker rätta till flera års överinvesteringar innan problemen blir ännu större.

Det är därför jag fortfarande tror på Xbox. Inte för att allt är perfekt. Och inte för att varje beslut varit rätt. Utan för att jag kan se en plan mitt i allt byggdamm och en ledning som verkar beredd att göra impopulära beslut idag för att slippa ännu värre sådana om fem år.

För spelindustrin behöver ett starkt Xbox. Inte för Microsofts skull, utan för vår. Konkurrens driver innovation som man så fint brukar säga. Konkurrens pressar även priser. Konkurrens tvingar dessutom företag att ta risker. Om Xbox försvinner finns det betydligt mindre som hindrar Sony från att fortsätta höja priserna och fortsätta spela säkert.

Xbox är med andra ord inte en gravplats, det är en byggarbetsplats. Och byggarbetsplatser är stökiga, högljudda och ibland rätt jobbiga att titta på. Men de är också platser där något nytt till slut växer fram ur det där högljudda kaoset. Jag tror fortfarande att det finns goda chanser att vi om några år ser tillbaka på den här perioden som den smärtsamma omstart som Xbox faktiskt behövde. Om Asha Sharma lyckas återstår förstås att se - men för första gången på länge känns det åtminstone som att någon försöker lösa problemen, istället för att låtsas att de inte finns. 

Förhoppningsvis står hon där om några år och skriker "Move that BUS" samtidigt som vi får se ett välmående Xbox resa sig bakom bussen - på samma ställe där det där nästan förfallna kontoret låg innan hon tog över. Vi får se. Jag hoppas i alla fall fortfarande.

Eftersom vår eminente medlem Cranes trycker ut blogginlägg efter blogginlägg med schyssta film- och serietips tänkte jag köra på samma upplägg. En kort lista över saker jag sett på den senaste tiden, helt enkelt. Nothing fancy, utan bara rakt, konkret och tydligt i sann Cranes-stil.

Silo, säsong 3

Har bara sett de tre (eller var det fyra) avsnitten som finns tillgängliga än och det har varit rejäla sömnpiller. Tillbakablickarna om vad som hände innan människor trycktes ner i gigantiska underjordiska silos är mycket intressantare än att genomlida avsnitt efter avsnitt med en Rebecca Ferguson som tappat minnet. Hoppas det vänder och blir bättre.

Tills döden skiljer oss åt

Makalöst felcastad Filip Berg blir anklagad för att ha mördat grannflickan och hans fru (som är advokat) bestämmer sig för att vara hans försvar. Det är vad det är. Typiskt svenskt, typiskt TV4 och förutsägbart. Hittills i alla fall.

Lee Cronin’s The Mummy

Jag hoppades på mer här. Jag älskade Evil Dead Rise men The Mummy var dum på ett sätt som inte ens underhöll på grund av den låga trovärdigheten. Innehöll absolut ett gäng effektiva scener - men överlag katastrofalt dålig. 

House of the Dragon, säsong tre

Första och andra avsnittet höll sånt jävla tempo och sjuka bataljer att jag faktiskt uppskattar den lägre farten som tredje och fjärde har bjussat på. Serien visar sig vara en mer än värdig bärare av Game of Thrones-namnet för det här är flera klasser bättre än de sista säsongerna av Jon Snow och Daenerys äventyr. Inte så svårt, kanske, men ändå.

The Long Walk

Jag älskar Stephen King-boken - den som handlar om femtio unga män som måste gå (non stop) tills det bara är en kvar - och filmen var helt okej. Bjuder inte på samma djup och tragik men en okej tolkning, ändå. Slutet var katastrofalt, i alla fall för mig som läst förlagan.

Project Hail Mary

Yes! Vilken satans fullträff. Jag dyrkar boken med hela mitt likbleka hjärta och jag hade höga förväntningar efter att ha hört hyllningskören som sjöng filmen till skyarna - och jag kan bara stämma in i kråksången. Vilken underbar film. Så. Vidrigt. Bra.

Det finns en punkt när man slutar skrika åt domaren. Ni vet den där första reaktionen. Armarna i luften. “Hur i hela världen kan du missa det där?” Sedan lugnar man ned sig. Man tittar på reprisen. Kanske hade domaren rätt ändå. Kanske var det offside med en tå. Kanske tog bollen faktiskt på axeln och inte på handen. Fotboll fungerar så och har alltid gjort.

Domare gör misstag, ofta. Även VAR står för misstag. Ibland får ditt lag ett beslut med sig, ibland emot sig. Över en säsong brukar man intala sig att det jämnar ut sig. Men någonstans under det här världsmästerskapet slutade jag tro på det. Jag vet inte exakt när det hände.

Kanske var det när Lionel Messi trampade Aïssa Mandi på vaden mot Algeriet utan att visas ut. Kanske var det när Algeriets fotbollsförbund efteråt kände sig tvungna att skicka in ett formellt klagomål till FIFA.

Kanske var det mot Egypten. En match som borde ha blivit ihågkommen för en vansinnig vändning från 0-2 till 3-2, men som istället lämnade efter sig ett pärlband av frågetecken. Ett bortdömt mål. Straffsituationer som gick åt ett håll. Ett egyptiskt förbund som ansåg att gränsen passerats och därför också skickade in en officiell protest. Då började jag fundera, på riktigt.

När Schweiz sedan drabbades av ännu en märklig VAR-situation…

Och efter semifinalen mot England… då tog mitt förtroende slut. Det var inte resultatet. England har förlorat förr. De kommer göra det igen. Argentina är ett fantastiskt fotbollslag med några av världens bästa spelare. Jag har inga problem med att de vinner matcher.

Jag har problem med hur de verkar få vinna dem. Tolv argentinska fouls under den första halvleken. Fem från Giuliano Simeone ensam. Ett gult kort.

Fem fouls från samma spelare i en VM-semifinal - inte en varning. Det är inte bara en domarmiss. Det förändrar hela matchbilden. Hade Simeone varnats efter den andra eller tredje smällen hade han behövt spela annorlunda. Argentina hade behövt försvara annorlunda. England hade fått mer ytor. Matchen hade blivit en annan.

Istället fick Argentina göra det som argentinska lag alltid varit världsbäst på när de leder eller vill bromsa en motståndare. Små kapningar. Små knuffar. En hand i ryggen. En fot över ankeln. En sen tackling som inte är tillräckligt ful för att skapa rubriker, men tillräckligt effektiv för att döda rytmen. Domaren lät det ske.

Sedan kom Enzo Fernández. En armbåge mot Elliot Andersons bakhuvud som i många andra matcher hade kunnat mynna ut i ett rött kort efter VAR-granskning. Här rann situationen i stort sett ut i sanden.

Och det är just där problemet ligger. Inte i en enskild situation. Inte i ett enskilt domslut. Utan i att de nästan alltid verkar falla åt samma håll. Det är därför jag inte längre kan vifta bort det som tillfälligheter.

För varje match läggs en ny pusselbit på bordet. Var för sig går de att förklara. Domaren såg fel. VAR missade vinkeln. Reglerna är svårtolkade. Bedömningar är subjektiva - absolut.

Men hur många gånger kan samma lag hamna på rätt sida av de där subjektiva bedömningarna innan man börjar ställa frågor? Hur många officiella protester från motståndarförbund krävs? Hur många uteblivna kort? Hur många märkliga VAR-ingripanden? Hur många gånger ska man höra att “det där hade aldrig varit rött” när exakt samma situation lett till avstängningar i andra matcher?

Sedan finns pengarna. Jag tänker inte påstå att de bevisar någonting, för det gör de inte. Men de hjälper inte direkt till att återställa förtroendet.

Samtidigt som Argentina marscherar mot ännu en VM-final granskas landets fotbollsförbund enligt flera stora tidningar av amerikanska federala myndigheter för omfattande transaktioner genom amerikanska banker. Hundratals miljoner dollar har passerat genom ett privat bolag i Florida och delar av pengaflödet har enligt rapporteringen väckt frågor hos utredarna.

Kanske har det ingen som helst koppling till det som händer på planen. Men fotboll handlar också om förtroende. Och förtroende fungerar på samma sätt som ett glas. Man behöver bara tappa det en gång.

FIFA har inte direkt ett förflutet som gör det enkelt att luta sig tillbaka och tänka att “de har säkert koll”. Tvärtom. Organisationens historia är full av mutskandaler, maktspel och människor som sålt sporten lite billigare än den borde ha sålts.

Det är den historien jag bär med mig när jag ser ännu ett domslut gå Argentinas väg. Det är därför jag inte längre tittar på en VAR-granskning med nyfikenhet. Jag tittar med misstänksamhet. Och det är kanske det sorgligaste av allt. För jag älskar fotboll.

Jag älskar egentligen inte ens rättvisa. Fotboll har aldrig varit rättvis. Den ska vara lite orimlig. Lite grym. Lite orättvis. Men den måste kännas ärlig. Det gör den inte längre.

Kolla bara in den här statistiken:

• Begångna fouls: 83

• Gula kort: 7

• Motståndare som fått gult kort: 15

• Röda kort: 0

• Motståndare som fått rött kort: 1

• Bortdömda mål för motståndare: 3

Kanske kommer framtiden delvis att visa att allt var precis så oskyldigt som FIFA säger. Kanske - men mest troligen antagligen - kommer inte utredningen att mynna ut i någonting. Kanske var domarna bara dåliga och Argentina bara skickligare än alla andra på att utnyttja det. Det hoppas jag nästan. För alternativet är betydligt mörkare. Med det sagt tror jag inte att vi kommer att få veta sanningen, någonsin - för det är så FIFA jobbar.

Men fram tills någon lyckas övertyga mig om motsatsen kommer jag ha väldigt svårt att se den här turneringen som ännu ett fantastiskt VM. Jag kommer att minnas det som mästerskapet där kärleken till sporten svalnade markant och förtroendekapitalet sinade rejält.

Har du en eller ett par timmar över och funderar på vad du ska göra för något? Ladda ner Sheepy: A Short Adventure. Jag har precis rullat eftertexter och den dryga timmen jag spenderade med spelet är ren och skär plattformsmagi. Mr. Suicidesheep, eller Thomas Lean, som han egentligen heter ligger bakom ett spel som är fullständigt bedårande, slående vackert och som dessutom erbjuder sådär löjligt mycket spelglädje - allt i ett paket som inte är mer än en eller ett par timmar långt. Och det sjukaste av allt är att det kostar nada, noll, zilch - INGENTING.

Sheepy släpptes till Switch 2 nyligen - och tydligen gick det inte att släppa ett gratisspel på Nintendos plattform hur som helst, så där får man punga ut med två dollar (20 spänn kanske?) men via Steam och Itch.io är det gratis. Vilket egentligen är lite skamligt - för såna här verk bör belönas.

Så se till att uppleva det. Det är en väldigt gullig liten berättelse men framförallt är det makalöst snyggt. Pixelgrafiken sitter som det där berömda smäcket jag brukar skriva om - det tillsammans med en ljussättning som är fantastisk och ett soundtrack som sitter som ett välriktat slag i solar plexus.

<bild>

10/10

Jag har alltid varit lite svag för spel som gör något oväntat av något fullständigt vardagligt. Powerwash Simulator fick mig att uppskatta att spola av garageuppfarten. Unpacking lyckades göra flyttkartonger till en berättelse om livet. Så när jag såg Boxroom, ett spel där man möblerar sitt Steam-bibliotek? Det låter ju åtminstone genialt. Men det var lite si och så med det, i slutändan.

Grundidén är egentligen ganska skoj. Dina Steam-spel blir små fysiska föremål som ska placeras ut i ett litet rum. Hyllor fylls, konsoler ställs fram, dekorationer låses upp och sakta men säkert bygger du upp ett slags digitalt spelrum som representerar ditt bibliotek. Lite som om någon blandat Steam med en rätt så flickig dockhuslek.

Problemet är bara att Boxroom känns som ett spel som stannar upp precis där idén blir intressant.

Jag har väntat på att det skulle öppna upp sig. Att jag skulle få sortera spelen på kreativa sätt, skapa olika teman, bygga flera rum, låsa upp lite roligare möbler eller göra något som faktiskt fick mitt bibliotek att kännas personligt. Istället blir det ganska snabbt en upprepning av samma moment, där man mest flyttar runt saker utan att spelet riktigt vet vad det vill göra med sin egen premiss.

Det är synd, för potentialen är nästan större än själva spelet. Steam-bibliotek är ju märkliga små tidskapslar. Där ligger spelen man älskade, spelen man köpte på rea för nio kronor och aldrig startade, Early Access-projekten man glömt bort och den där klassikern man lovat sig själv att spela “nästa vecka” sedan 2018. Det hade kunnat bli ett spel om nostalgi, samlande och spelhistorik. Ett spel som fick en att faktiskt återupptäcka sitt bibliotek - kanske till och med genom att agera launcher. Att bara knalla fram till en big box-version av Baldur’s Gate 3 och välja att starta det - det vore något.

Istället känns Boxroom mest som en trevlig prototyp.

Jag har inte direkt haft tråkigt. Tvärtom är det rätt avkopplande att sitta en stund och pyssla. Men efter någon timme började jag mest fundera över vad spelet hade kunnat vara istället för vad det faktiskt är. Och det är sällan ett jättebra tecken.

Kanske växer det med fler uppdateringar, fler rum och fler idéer. Det är trots allt ett early access-spel. Jag hoppas det, för grundkonceptet är betydligt starkare än skicket spelet är i nu. Just nu känns Boxroom mest som ett litet experiment som slutar precis när man börjar bli sugen på mer.

<bild><br /> Kul idé, det får man medge.