Livet förändras.

Det vet vi alla. För gammal som ung kvarstår faktumet att få ting förmår att förbli relevant över en längre tid. Vare sig det handlar om romanser eller godispåsar vet vi att vad som för tillfället råkar finnas i vår ägo plötslig - helt utan förvarning - kan tas ifrån oss och upplösas i atomer, eller helt enkelt löpa linan ut på det naturligaste av sätt när vi för hastigt glufsar i oss av smaskigheterna. Det händer exempelvis varje gång en påse Djungelvrål införskaffas. Den försvinner. Poff. Borta.

Detsamma hände dessvärre med mitt arbete här på Gamereactor.

När Petter, Gamereactors oförarglige chefredaktör, en solig sensommardag i slutet av augusti 2013 välkomnade mig till den redaktionen som under det kommande året och åtta månaderna kom att bli en knytpunkt i hela mitt liv var lyckan nästan obeskrivlig. Att få skriva för en tidning jag sedan pottfrilletiden sett upp till och storögt betraktat på avstånd, var en ära jag insåg var få förunnad. En 3500 tecken lång recension av Guacamelee! och ett oerhört kortfattat, olovligt narcissistiskt och kaxigt personlig brev var tydligen nog för att väcka intresse.

Vad som skrevs i brevet?

"Jag är bäst."

Reaktionen som gavs från en av mina dåvarande arbetskollegor när jag ivrigt berättade om detta livsförändrande arbetstillfälle var en oförstående blick, en lika oförstående fråga och en hoppfull uppmaning:

- TV-spel alltså. Går det verkligen att leva på?

- Såklart du kan. Om du vet vad du ger dig in på, svarade jag med övertygelse.

- Lycka till. Ta chansen medan du fortfarande är ung och inte har några riktiga förpliktelser, svarade han, 45 år gammal, halvbitter renhållningsarbetare med fru, barn och bostadslån.

Och jag tog chansen. Svarade ja till varenda uppdrag som skickades min väg, läste material om livet som spelskribent, lapade litteratur om grammatik och pluggade onlinekurser i kreativt skrivande. Jag gick in för det, helt enkelt. De skribentjobben jag haft dessförinnan ställde aldrig samma krav på mig, tyckte jag, och min övertygelse om att jag kunde göra karriär av detta var lika ofelbar.

Organisationen gick till och med så långt som att låta mig resa till London i tre dagar för att recensera Call of Duty: Ghosts, klämma på nästa generations spelkonsoler före alla andra och lapa i mig av det händelserika livet som fisig kritiker tillsammans med skribentprofiler jag följt sedan flera år tillbaka - bara efter två veckors haltande anställning. Det var en spännande tid. Bara timmar innan avresan från mitt dåvarande hem i Hälsingland gick min laptop sönder varpå jag panikartat fick rycka åt mig min surfplatta - utan tangentbord - för mitt första riktiga recensionsuppdrag. Tre dagar, en enspelarkampanj och ungefär 750 miljoner onlinematcher senare var jag redo att dela ut betyg - hukad över över en 7" stor surfplatta på ett café i Stockholm med korvfingrarna dansandes över den nätta skärmen till personalens förundrade blickar.

De övriga recensionsuppdrag, resor, artiklar, krönikor, bloggar, hotbrev, arga kommentarer och underbara historier som delats med er under min förhållandevis korta tid här kommer att följa med mig länge och fungera som drivkraft för framtida projekt. De lärdomar jag tar med mig om självdisciplin, företagskultur, människor, läsar- och kundkontakt, arbetslivet och inte minst spelbranschen har gett mig kunskap och inspiration att våga satsa, ta risker och utmana den förutfattade bilden om att det traditionella "08:00 - 17:00-jobbet" är vägen till ett spännande och framgångsrikt liv.

För det vill jag tacka Gamereactor - Petter, Jonas och alla andra fantastiska arbetskollegor som kommit och gått. Men i synnerhet vill jag tacka Dig för att du läst, kommenterat, tyckt, blivit upprörd, gett komplimanger, uttryckt förakt och gett oss redaktionsmedlemmar en anledning att fortsätta göra det vi älskar att göra och dela med oss av. Den redaktion jag respekterar så innerligt har även gett mig chansen att finna några av mina närmaste vänner och kommer utan tvekan att fortsätta göra allt för att leverera det material de älskar och brinner för, om det underhållningsmedium vars överlägsenhet vi alla är eniga om.

Passionen är vad som driver oss. Den insikten har kommit att bli ett av mina livsmotton. I kombination med hårt arbete, övertygelse och viljan att befatta sig med människor som förgyller och inspirerar kan helheten resultera i stordåd. Passionen var något jag själv tog för givet, och förmodligen tappade på grund av det. Fokus har skiftat, andra drivkrafter styr vart skutan drar härnäst. Och där får inte Gamereactor plats, tyvärr. Som läget ser ut just nu, åtminstone.

Så, kära läsare. Det har blivit dags för mig att gå vidare på den snåriga stig av brödsmulor som är livet, jaga efter alla andra drömmar och mål som ockuperat intresset och riktat fokuset från skrivandet den senaste tiden. Närvaron har skiftat i vågor, kommit och gått som en flyktig älskare i de underligaste av tider. Resten av redaktionen sköter den biten bättre än mig, och framtida skribenter har alla möjligheter att utvecklas på samma sätt.

Kanske ses vi någon gång i en hätsk diskussion över ofelbara gitarrmärken eller tidernas bästa spelserier på ett internetforum nära dig. Tills dess ska du ha det varmaste av tack för att du hängt med och fortsätter läsa Sveriges i särklass skönaste speltidning. Som även kan liknas vid en påse salta lakritsapor.

Puss hej!

Hyllningskörerna angående Landvetter airport strax utanför Göteborg har varit tämligen unisona bland alla i min omgivning. Till och med några jag känner som aldrig ens besökt flygplatsen nickar instämmande när inbitna göteborgare viftar med armarna och predikar om dess överlägsenhet. Rent skitsnack, trodde jag. Hur bra kan det vara, egentligen? Att vistas på en flygplats är ju i grund och botten något av en glorifierad väntrumsvistelse - som att vänta på att tandläkaren ska komma ut och ta emot en med tillgång till tre hektar av fika till överpris, tax-free-butiker och drösvis av tokstressade människor. Inget särskilt överhuvudtaget.

Till viss del stämmer detta även in på Landvetter, fast med den stora skillnaden att detta myspalats till väntrum är mindre, mer välplanerat och långt mer folktomt än - säg - Arlanda. En lång, välskyltad korridor där du aldrig behöver stå och trängas. Superlätt att hitta. Trevlig personal. Papperslappar på varenda vägg med meddelanden om att det är nymålat och att jag bör akta mig. Ja, det finns till och med en helt egen vägg vid Gate 17 där surrealistiska grävlings- och björnmänniskor dansar på geometriska former. En spinkig grävling gör en windmill, en annan tippar bakåt och spyr svart gegga. Vilka är dessa underliga varelser? Vem har dekapiterat dem och vem har egentligen lärt dem att dansa. Jag har suttit och funderat i över en timme nu, de stunder då fokuset på mina högst orutinerade programmeringsövningar sviktat. Och jag är inte ens i närheten av att ha listat ut vad deras syfte är, utöver att agera marknadsföring för Rödasten Konsthall.

<bild> Lotusbjörn

Du kanske har hört att det är storm här nere på västkusten. Och det är inte taget ur tomma intet, å nej. Det blåser, för att uttrycka det milt. Efter en förbehållslös och superspontan middagsdejt med en av mina kära arbetskollegor bestämde vi oss för att skiljas åt på de allra vänligaste av sätt (med ryggdunkar och höga grymtningar), varpå vi gick mot restaurangens dörr. Kollegan öppnar och rycks hastigt med i dörrens häftiga uppsvängning, som om en högre makt greppat tag i både dörr och stackars skribent. Han håller emot för allt vad han orkar och vänder sig om i ett försök att överrösta Moder Naturs hiskeliga makter.

"Gå först du!" skriker han panikartat för allt vad rösten bär. Och jag gör som han säger med en högljudd, nervös sväljning; hans krampaktiga grepp om dörren hade säkert kunnat släppa vilken sekund som helst. Jag springer, ser de kraftiga ekarnas upphängda lampor vaja och slänga och svänga. En olycksbådande syn värd sin plats i valfri Michael Bay-rulle. Vi kämpar oss tillsammans fram i motvinden, likt ett par vilsna, illa klädda bergsklättrare på Kebnekaises topp. Vi skiljs åt med en vinkning och lovord om framtiden. Men i våra blickar syntes det: Vi önskade varandra - i tystnad - lycka till på vår hemfärd genom den härjade västkustsnatten.

Väl inne på hållplatsen, skyddad från den rytande vinden endast med hjälp av ett gäng skallrande glasskivor, får jag plötsligt den briljanta idén att plocka fram min telefon i väntan på spårvagnen. Människor skriker, mammor håller i sina vettskrämda barn som vore de på väg att lätta från trottoaren. Och jag, med mitt ljushuvud, ska såklart plocka fram telefonen i detta kaos. Den glider upp ur jackfickan med viss ansträngning, min tumme glider över skärmen i ett försök att slå in kodlåset och WHOOSH! En kraftig vindpust rycker tag i telefonens undersida, flippar hela schabraket följt av att bakstycke, batteri och min värdighet sprids över den våta asfalten.

Jag hukar mig, samlar ihop resterna av mitt försök att surfa i full storm, ser hur spårvagnen rullar in på hållplatsen, går på, sätter mig i skam, plockar ihop telefonen, knäpper på den och får slutligen utföra mitt tvungna surfande. Skönt. Både jag och mobil hade ju kunnat dö där ute i stormen.

Förresten. Bilden är helt irrelevant. Jag tyckte mest att den var fin. Deviantart

Nu när julafton närmat sig med stora, fridfulla steg har både Gamereactors och min personliga brevlåda belamrats med frågor från aspirerande datorbyggare om vilken speldator man ska köpa under jullovet, hur man bygger ihop den och vilka delar som passar bäst ihop. Mitt standardsvar brukar oftast bygga på att det beror helt på vad du prioriterar i ditt datoranvändande. Är det tystnad? Snabba laddningstider? Ett estetiskt tilltalande yttre? Ren spelprestanda? Och, såklart, vilken budget har du att röra dig med?

Jag skulle egentligen kunna sätta mig och svara på alla dessa frågor, men det skulle helt ärligt inte vara särskilt roligt. Därför går jag i tankarna om att slänga ihop en liten mall att hänvisa till här i bloggen, med ett system som jag - och möjligen Gamereactor som organisation - kan sätta en fet tummen upp-stämpel på. Vilket leder mig in på frågan:

Hur intresserad är du av en datorbyggarguide och vad för typ av dator vill du se?

Kanske är det en budgetmaskin med mesta möjliga rena spelprestanda per krona som lockar? Ett bygge där målet är att klå Xbox One och Playstation 4 rent grafiskt till ett pris som kan jämföras med de två.

Eller är det bara så att du vill se ett redigt prestandamonster där inga detaljer tummats på? Full-Blown-Friggin´-Craziness, med andra ord.

Låter det intressant? Skriv vad du värdesätter i din dator här nedan, så ska vi se om jag kan koka ihop något under mellandagarna.

Alla har vi de där spelserierna som ligger och stör i det undermedvetna - de som vi hört viskningar om men aldrig tagit oss för att spela. Med det sagt vill jag göra en bekännelse: Jag har aldrig någonsin spelat Metal Gear Solid. Hideo Kojimos upphåsade epos om Snake och robotar och blonda män med solglasögon och robotvampyrer har helt enkelt aldrig intresserat vare sig mig eller mina vänner, varför ingen av oss någonsin brydde oss om att faktiskt spela det. För oss var det Zelda, Super Smash Bros. och Halo som gällde. Inga fjantiga filmäventyr där det var tänkt att smyga runt i rollen som skäggig gubbe med skitnödig whiskey-röst.

Idag är det däremot annorlunda. Nu träffar jag dagligen människor som faktiskt bryr sig om "en av de bästa spelserierna någonsin" och tjatar outtröttligt om att någon som kallar sig för spelrecensent måste ha spelat igenom hela serien. Ingen liten utmaning, då det trots allt släppts en digert antal titlar vid det här laget. Men vem vore jag att inte ta deras tips på allvar och faktiskt försöka. Som en uppenbarelse såg jag dagen därefter, under fredagskvällen, att den senaste delen i serien, Metal Gear Solid: Ground Zeroes gjort tillgängligt på Steam. Bara att svälja tecknet från gudarna och harva sig igenom, med andra ord.

Efter en ungefär två timmar lång genomspelning och en snabb genomläsning av historiesammanfattningen som finns inkluderad i den 150 kronor dyra demoversionen av kommande Metal Gear Solid: The Phantom Pain (för det är vad det är), kan jag konstatera ett påtagligt sug efter mer. Den detalj som fick mig att höja på ögonbrynen och inse vad alla predikar om var hur välregisserad varje (lite för lång) mellansekvens faktiskt är. Minimalt antal klippningar och ruggigt intima kameravinklar som hämtade från de allra bästa av filmer ger verkligen lite mer till berättandet, som även det var långt över förväntan.

Trots att karaktärerna Paz och Chico - som hela spelet i mångt och mycket kretsar kring - för mig är två totala främlingar och att vissa delar i berättelsen är aningen lösryckta sammansatta i sin egen kontext, var det överlag en riktigt trivsam upplevelse. Inte alls så gubbsjukt och flåsigt som jag fått bilden av, utan förvånansvärt vuxet och medryckande. Jag förstår nu vad tjatet handlar om och vill själv vara en del av gemenskapen. Därför ska min julledighet i Stockholm, utöver familj och vänner, spenderas tillsammans med den bärbara utgåvan av Metal Gear Solid 3: Snake Eater till PS Vita.

Med det påbörjas min resa ned i Metal Gear-träsket, med målet att ha spelat igenom samtliga delar i serien lagom tills den femte delen släpps, någon gång under nästa år. Som jag förstått det är seriens tredje del den första i den fiktionella, kronologiska ordningen, så naturligtvis skall seriens upplevas i den ordning som de sanna puritanerna menat. Risken är väl att diverse referenser och karaktärer flyger mig förbi, att David Hayters skitnödiga grymtande går mig på nerverna eller att gammal spelmekanik får mig att bli depressiv, nu när jag struntar fullständigt i ordningen spelen släppts. Men, konventioner är menade att frångå, inte sant?

Förhoppningsvis får jag reda på vem som är Boss, Little Boss, Big Boss, Big O.G och The Boss. Nu är det ett mysterium...