Det började med att jag satt och slökikade Youtube och av oklar anledning fick jag för mig att jag skulle kolla på en genomspelning av Section Z. Ett halvobskyrt Capcom-spel från NES som jag tyckte väldigt mycket om när det begav sig tack vare coolt tema, bra musik och läcker design.

Men... jag klarade det aldrig. Det tror jag att väldigt få gjorde. Det var nämligen inte bara svårt utan även en smula otydligt i upplägget. Hur skulle man komma vidare, skulle man åka uppåt eller neråt i slutet av varje bana? Någon slags hjälp fanns inte på den här tiden och jag gav till slut upp och bytte bort det mot något annat.

Section Z fick mig dock att inse att designen påminde en del om Robotech (en serie jag sällan skriver om eftersom det alltid dyker upp någon som med lätt mästrande ton vill förklara att Macross är originalet - och bättre, ungefär som att inte alla redan vet detta). Så... jag bestämde mig för att Youtube första avsnittet av Robotech. Och... det fanns i sin helhet. Och det gjorde alla andra avsnitt med.

https://www.youtube.com/watch?v=Rau_ndNA_gY

Det ledde till en paus i Resident Evil Requiem-spelandet för att kika på en tecknad serie från 1985 (tekniskt sett från 1982 i Japan). Det ångrade jag inte för en sekund. För oj så den här serien står sig. Animerat från den här eran var verkligen spektakulärt och någon helt annat mot för idag. Folk sprängs till döds, faller mot sin död från byggnader och det bjuds på nakna duschscener... i en serie gjord för barn. På gott och ont - där jag är helt säker på att somliga tycker det är befriande med underhållning utan en massa regler, medan andra menar att barn uteslutande bör se vänliga serier man pedagogiskt lär sig något av - får jag väl tillägga.

Sistnämnda är en debatt jag inte tänker lägga mig i denna gång, men jag konstaterar att det blev en ljuvligt nostalgisk minnestripp med den första säsongen. Återigen, det var inte generellt bättre förr - men ibland var det faktiskt det. Det är de episka missilsvärmarna och Veritechs tydliga bevis för.

<bild>

Robotech regerar, musiken, actionscenerna, karaktärerna och den där underbara designen. Toppklass rakt igenom.

Egentligen hade jag ju redan för mycket att spela, men när de fina betygen på Resident Evil Requiem började rassla in, så kunde jag inte riktigt hålla hålla emot. Det fick bli Requiem även för mig och lördagen har gått åt till att hänga med Grace och Leon på äventyr. Jag har inte hunnit överdrivet långt (Johan Mackegårds recension hittar ni här), och flera av er ligger säkert före, men vill ändå dela mina spoilerfria intryck.

Och... de är väldigt positiva. Att växla mellan två karaktärer som spelas på två helt olika vis ur helt olika perspektiv (går att välja, men Capcoms rekommendation är perfekt) är ett genidrag som gör att det spelmässigt känns riktigt fräscht. 

Tonalt tycks jag det känns som något slag fusion mellan Resident Evil 4 och Resident Evil 7: Biohazard. Det har Leons machoattityd och snabba strider från förstnämnda, men den där vansinnigt olustiga och personliga skräckkänslan från sistnämnda.

Jag vill även lyfta fram det grafiska (Xbox Series X, men alla versioner sägs vara bra). Capcom har gjort ett absolut toppjobb med detta ursnygga äventyr, och även hylla framför allt Grace röstskådespelare, Angela Sant'Albano. Hade det inte varit för att ett spel kallat Grand Theft Auto VI skulle släppas i år, hade jag trott att hon varit trolig vinnare på The Game Awards. Nu lär naturligtvis Lucia (som rapporteras ska spelas av Manni L. Perez) vara en stenhård konkurrent.

Men för att summera, Resident Evil Requiem lockar väldigt gott. Har du suttit och funderat över om det kan tänkas vara något för dig och gillar skräck - så tror jag det kan vara en idé att slå till.

<bild>

Hunk-Leon är en kung av one-liners i Resident Evil Requiem.

Man ska givetvis alltid akta sig för "det var bättre förr", för det stämmer tyvärr inte så ofta som vi kanske skulle vilja tro. Men... ibland är det såklart ren sanning och i takt med att jag för första gången på sisådär 25 år fått upp suget att samla på spel igen, så slås jag ofta av hur okomplicerat det brukade vara.

Jag är gammal nog att ha vuxit upp med Atari 2600, Commodore 64 och NES, men i synnerhet 16-bits-eran och den efterföljande (som får heta 32-bit även om Nintendo 64 ingår) var verkligen något alldeles i hästväg. Det finns så vansinningt mycket bra spel och att bara ta en kassett, trycka ner den i en konsol och köra igång är verkligen magi.

Jag älskar ju nya spel med såklart, men konsolen tar tid på sig att starta, det ska loggas in konton, spel ska väljas i menyer, patchar ska laddas ner, expansioner ska tillföras och man möts av en massa information om att "nu finns rosa vapenskins även till karaktären Extörminator" eller "det är dubbel XP-helg".

Och ska lokal multiplayer spelas är det förvånansvärt sällan så enkelt som att välja 2 Player och köra igång. Ibland behövs gästprofiler skapas, någon vill importera sin profil hemifrån, ibland byter handkontrollerna numrering och det är som att saker och ting inte riktigt vill fungera som de ska. Online är det samma sak, där någon har problem med uppkopplingen, någons headset fungerar inte som de ska där du hör dem utan att de hör dig och ytterligare någon måste patcha spelet först och "kommer senare".

Jag överdriver såklart och allt detta händer givetvis inte samtidigt. Men det är så otroligt mycket enklare att bara veva i Super Mario World till Super Nintendo eller sätta i Astal-skivan i en Sega Saturn och vara igång. Spelen är dessutom mer direkta och kastar mig direkt ut i det roliga utan textväggar, tutorials och annat - och det finns absolut ingen merförsäljning.

Jag känner allt mer att något gått förlorat i dagens spelvärld. Det kommer mer än någonsin och spelen har absolut inte blivit sämre, men det finns en befriande känsla av zen med retro där allt liksom bara funkar. Och det kan jag längta tillbaka till ibland.

<bild>

Någon gång gick vi ifrån allt detta och märkte det kanske inte ens, men förlorade en väldans massa harmoni och smidighet längs vägen.

Den nya Xbox-bossen Asha Sharma säger helt klart rätt saker just nu, och tycks halvt utlova sådant som Xbox-användare verkligen efterfrågat. Det inkluderar antydningar om att de kommer fortsätta vara en förstapartsutgivare (vilket indikerar egen hårdvara), men även sådant som att hon hörsammat att exklusiva spel är viktigt.

Så... vad betyder detta nudå? Blir det slalom där Microsoft fortfarande inte hunnit implementera sin nya strategi (Forza Horison 6 kommer ju exempelvis inte till Playstation 5 vid releasen), men nu ska reversera den? Nä, det tror jag inte riktigt på. Jag tror snarare att det kommer bli vanligare för andra att göra detsamma. Sony har exempelvis redan sagt att det var ett genidrag att släppa Helldivers II till Xbox och de tycks experimentera med fler spel som multiformat.

Jag tror de kommer satsa på mer av detta. Dessutom verkar Microsoft ju jobba på en hybridkonsol som ser ut som en Xbox, fungerar som en Xbox - men kör Windows i bakgrunden. Därmed spelar det något tillspetsat ingen roll om de säljer en konsol eller 20 miljoner konsoler. Det är ändå bara en PC det står Xbox på, och det har inte utvecklats några dedikerade spel till den. Precis som med den bärbara ROG Xbox Ally.

Något jag däremot ändå tror kan hända, är att tidsexklusiviteter återvänder. Alla de spel som sålt så ohyggligt bra till Sonys format under 2024 och 2025 är ju sådana som kommit senare till Playstation än Xbox. Ibland flera år senare som med Forza Horizon 5, och ibland några ynka månader som med  Indiana Jones and the Great Circle. Försäljningen verkar inte ta nämnvärd skada av det, samtidigt som det finns en poäng att skaffa sig ett Xbox-konto för att komma igång tidigare för fansen. Folk betalar ju hundralappar för att få spela med bara några ynka dagars tidigare access, så egentligen är det inget konstigt.

Jag talar absolut inte om några genomgående tidsexklusiviteter, men jag kan ändå tänka mig att det är en modell de kommer överväga ibland. Trots allt vill ju Microsoft locka in folk i egna ekosystemet. Dessutom har många Playstation-spelare (för det är främst vad det handlar om) nu fått smak för Gears of War och Forza samt snart även Fable och Halo. Tidsexklusiviteter skulle då i teorin kunna locka nya fans att haka på det gröna lagets lösning.

<bild>

Generellt ska vi nog räkna med att antalet exklusiviteter kommer minska från alla håll framöver, men något måste väl Asha Sharma och Matt Booty ha i åtanke när de formulerar sig som de gör?

Under den gångna helgen fyllde Zelda 40 år, och vi firade det med en maffig artikel signerad Conny Andersson. För min del lärde jag dock känna Zelda (som jag länge trodde var namnet på Link) först året efter när The Legend of Zelda släpptes i Europa. Jag lirade Zelda flitigt och på den tiden fanns inget internet, utan det var vänner som bistod med expertisen för var man hittade hemligheterna.

Därifrån gick jag vidare med del två, som för min egen del är en av favoriterna i serien, även om jag vet att det för många är en slags vattendelare. Och för min egen del har förhållandet till Zelda sedan dess fortsatt vara knepigt. För även om jag såklart älskar A Link to the Past, så hör inte Ocarina of Time till mina favoriter, inte heller något av Wii/Wii U-spelen samt Breath ot the Wild, medan jag däremot verkligen gillar Majora's Mask, Wind Waker och The Legend of Zelda: Echoes of Wisdom (utöver tidigare nämnda Zelda II: The Adventure of Link). Det vill säga spel som sällan brukar ligga i topp när vi snackar Zelda.

Exakt varför det inte riktigt klickat för mig med seriens kanske största och mest omtyckta delar vet jag inte, men jag vet att jag är lika förtjust i Zelda som alla andra - men från mitt eget perspektiv. 

<bild>

Med det sagt, vilka är era favoritspel i Zelda-serien, finns det någon mer än jag som har de lite smalare delarna som favoriter?