Julen väntar runt knuten och i år är den extra bra för alla som vill vara lediga. Jag gissar att flera av er kommer spendera julen med att spela TV-spel, men många kommer säkert även lira brädspel med familj och vänner. Här är de fyra spel som lär köras flitigast i det Mäkiska residenset denna månad, utvalda för att de är välavvägt casual/djupa, helvetiskt underhållande och lagom långa.

• Drakborgen - Svensk klassiker som getts ut på nytt av Alga, och dessutom fått en extra expansion kallad Färden går vidare. Det är nästan skrattretade svårt att överleva Drakborgen, så till den milda grad att det är just skrattframkallande och ändå spännande. Mysigt till tusen.

• Everdell - Så kallade Worker Placement-spel kan ofta vara väldigt långsamma och inte särskilt inbjudande. Det är här Everdell kommer in i bilden. Snabbt, urcharmig, intuitivt och älskat av precis alla som spelat det. Samtliga expansioner till det är bra, men du behöver faktiskt ingen av dem.

• Star Realms - Den roligaste deck builder jag vet. Dra kort, handla fler kort med hjälp av dessa för att bygga en bra kortlek samt döda alla andra. Vi spelar med reglerna att du får båda båda dina grannars baser men bara attackera spelaren till vänster. Alla älskar detta.

• Unmatched - Balanserar snyggt på gränsen mellan toknördigt och figurslag, men går aldrig över gränsen. Folk fattar snabbt premisserna, matcherna tar kanske en timme och det finns så mycket roliga figurer att välja på (Marvel, Turtles, Witcher, klassiska romanhjältar, skräckikoner och så vidare) och köpa till. Jag är helt besatt av detta, och samma gäller vännerna. Svinkul!

<bild>

Bild från en av de båda The Witcher-utgåvorna av Unmatched. Vad blir det för brädspel för dig denna jul?

Under flera generationer, kanske främst NES och Playstation, var det väldigt populärt med ljuspistolspel. Tekniken var väl inte alltid sådär hyperavancerad, men kul var det. Dagens platt-TV är inte lika lämpade för systemet, men idag finns såklart flera andra bra alternativ för mer precision.

Men... trots det så har ljuspistolspelen försvunnit. När jag nu läser en artikel om Gunvalkyrie (skulle ha släppts till Dreamcast, men kom till Xbox) och inser att Sega ursprungligen hade tänkt att det skulle spelas med ljuspistol i ena handen och handkontroll i den andra - så kan jag inte låta bli att bli riktigt nyfiken. Vilket underbart vanvettigt koncept, helt i linje med vilka Sega är.

Det får mig även att inse att det är dags att återuppväcka ljuspistolerna igen, dels för klassiska arkadspel, dels nya titlar med arkadkänsla samt dels för mer experimentella grejer. Att gå omkring fritt med en handkontroll och skjuta med en ljuspistol låter ju briljant.

Bästa vore om exempelvis Bandai Namco (Time Crisis) och Sega (House of the Dead, Virtua Cop) tillsammans kunde enas om en ljuspistol som fungerade till alla konsoler, alternativt samma modell till flera format likt plastgitarrerna, och sedan fick användas även av fler utvecklare. Då kunde vi kanske få en livskraftig marknad för ljuspistolspel, så vi kunde njuta oss igenom westerntitlar med sambon hemma i vardagsrummet, uppleva en ny typ av Halo-gameplay, få ett hårdkokt SOCOM-spel från Sony och njuta av episka drakäventyr i ett nytt Panzer Dragoon.

<bild>

En av de bästa ljuspistolerna... Stunner från Sega Saturn.

För drygt fem år sedan fick jag den där första riktiga aha-upplevelsen som skvallrade att jag faktiskt börjar börjar ha några år på nacken. Det var under en match Halo vi behövde en extra spelare och fick in en trevlig kille. Vi lirade ihop under någon timme och småpratade lite hela tiden.

Undan för undan började jag förstå att den här liraren var yngre än mig, men visste inte hur mycket yngre. Det var först när jag berättade att jag var Halo-fan och skaffade Halo: Combat Evolved 2001 som bomben smällde till. Han var inte född då. Liraren var 18 år gammal och lät vuxen - och var enligt lagens mening också det. Mind blown.

Vad som är retro är upp till var och en att avgöra såklart och tekniskt sett finns väl inget rätt svar där. Men för min egen del har jag fortfarande lite svårt att se Halo: Combat Evolved som sådär riktigt retro. Jag hade ju ändå flyttat hemifrån, hade haft fast arbete i flera år, hade husdjur (illrar) och tyckte om att resa. Och eftersom jag spelade det som vuxen så blir inte känslan att det är gammalt lika påtagligt.

När jag tänker på retro är det istället pixlar som dyker upp. Commodore 64, NES och 16 ljuvliga bitar är min retro, och även Playstation-generationen tycker jag känns retro - medan Dreamcast (som snart fyller 30 år) ändå inte är riktigt lika retro för mig.

Men det var just Dreamcast som idag gav mig en ny sådan där våldsam känsla av att åren smyger sig på. Jag pratade nämligen med en ganska van gamer som är ytligt bekant. Han hade dock aldrig spelat Dreamcast, och han uppfattade inte ens Sega som en konsoltillverkare, trots att de under drygt 15 års tid gav Nintendo och senare även Sony konkurrens. Personen i fråga är 23 år gammal och alltså född efter att Sega dragit ur proppen för sin hårdvara.

Mitt intresse för Segas återuppväckta varumärken delades alltså inte, och jag blev inte bara ålderskränkt (och markerade som svensk detta tydligt genom att försiktigt knyta näven i fickan) - utan insåg även att Sega är som vilken tredjepartstillverkare som helst för väldigt många unga gamers, och att serier som Crazy Taxi, Golden Axe, Jet Set Radio och Shinobi inter betyder ett smask för dem. 

Det här har såklart Sega tänkt på, och därför kommer spelen vara utformade även för att tilltala dagens gamers. Det går inte att locka med nostalgi som inte finns. Självklarheter egentligen och mest av allt vill jag nog bara säga att jag är en äldre gamer som aldrig reflekterat över detta. Och att jag är kränkt. 

<bild>

Det här loggan förknippar jag med klassiska konsoler och spelglädje. Men för en ny generation gamers står den för Total War och Sonic.

Alltid när det ska pratas om bästa Zelda-spel, så brukar A Link to the Past eller Ocarina of Time nämnas som främsta kandidater, möjligen med Majora's Mask, Wind Waker och Breath of the Wild som bubblare. När det snackas om seriens svagaste kort, brukar det däremot vara enklare och många anser att det är Zelda II: The Adventure of Link.

Det är inte för att trolla, vara unik eller lite fräsigt provokativ (även om jag medger att jag ser tjusningen i allt sådant med) jag tycker som jag gör - men för mig är istället Zelda II: The Adventure of Link seriens bästa spel. Om du läst min blogg tidigare, vet du såklart att jag älskar japanska rollspel, och Links andra äventyr är precis just ett sådant.

Det snackades förr ofta om vilken genre Zelda tillhörde, där det brukade resoneras kring om det är ett rollspel eller ej. I fallet Zelda II är det lättare - för det ÄR ett rollspel. Det har en klassisk overworld, det finns byar att besöka med folk att prata med, massor av hemligheter, det har riktiga levlar att klättra i (där du själv får välja egenskaper) samt erfarenhetspoäng.

Allt detta uppskattade jag enormt och det gav onekligen spelet ett större djup, men det som verkligen briljerar är stridssystemet. Zelda II: The Adventure of Link låg långt före allt annat till NES med ett väldigt sofistikerat system för att fäktas, attacker i olika riktningar och egenskaper som radikalt förändrar upplägget.

Till detta kommer sedan en stor värld som kändes förvånansvärt mörk och aggressiv, och som verkligen var värd att utforska. Något som inte var lätt med tanke på en ganska högt ställd svårighetsgrad. Jag vill även slå ett slag för musiken som kan vara seriens bästa - och det säger en hel del.

Alltid när ett nytt Zelda ska utannonseras, finns en publik som vill ha ett lite "vuxnare" äventyr (en i grunden felaktig beskrivning, Zelda är för alla, så Wind Waker är vixet och det är en åsikt som står sig), men faktum är ju att ett sådant spel redan finns och heter Zelda II: The Adventure of Link - och det är fullkomligt jäkla fenomenalt.

<bild>

Bäst i serien? En av topparna iallafall..

Under helgen lade Threads-kontot Segabits ut ett inlägg med en bild på Mickey Mania till Mega CD och Mega Drive. Jag minns det som en riktig höjdare, men har inte spelat det på säkert 30-35 år, och tänkte kolla om det fanns något lätt sätt att avnjuta det lagligt på.

Men... precis som med alldeles för många licensspel så går det tyvärr inte. Det kom visserligen i uppdaterat skick till Playstation 1 - men det är ju inte till särskilt mycket hjälp, snarare svårare. Jag fattar att det är ett licensvirrvarr, men Disney, Capcom och Sega samt andra utvecklare skulle verkligen behöva göra en insats med att ge ut flera gamla klassiker på nytt.

Visst finns enstaka nyutgåvor och remakes, men de är helt spridda. Här borde Disney se till att samla ihop sina klassiker och försöka ge ut dem på nytt. Jag tror ingen blir sur om det är pixeloriginalen som släpps på nytt - bara de faktiskt kommer. Påminner om min Disney-lista med spel i 16 bitar, som vore ett utmärkt första steg att kolla igenom för att försöka få till en riktigt bra Disney-samling. Vi kan inte bara låta dessa titlar falla in i glömskan.

<bild>

Mickey Mania är en av flera odödliga Disney-klassiker som borde gå att återuppleva lagligt och lätt.