Tidigt 2000-tal var jag vegetarian under ett par år, vilket var tämligen odramatiskt. Under dessa år slogs jag av att jag kunde komma ihåg hur allt smakade. Även om jag inte hade ätit en julskinka på två år, några räkor eller saftiga pannbiffar, så fanns smaken av dem kvar.

Senare har jag läst att smakminnet är ett av de starkaste vi har, vilket tydligen var evolutionärt viktigt för att stenåldersfolket (och dessförinnan) skulle veta om maten var skämd eller om något annat var fel. Och det känns rimligt.

När någon nu postade en bild på Threads som visade de där röda tabletterna man fick hos tandhygienisten som barn (i mitt fall på 80-talet, vet inte om de finns kvar) och som visade hur väl man borstat tänderna, med kommentaren "en smak som aldrig försvinner" - så insåg jag snart hur rätt han hade. För även om jag hade glömt att dessa ens existerade, så kom jag direkt ihåg både den mjöliga konsistensen och hur de smakade, trots att jag inte tuggat någon på sisådär 40 år.

Lite fascinerande ändå, eller vad säger ni?

<bild>

Kommer du också ihåg smaker från förr såsom Garbage Pail Kids-tuggummin, Fazer Emser och Salmiak Pastiller - trots att du inte ätit dem på evigheter?

Har haft semester i veckan och försökt beta av backlog - vilket som vanligt gått sådär. Istället frågade min sambo om jag var sugen på att provspela Absolum, vilket släpptes förra året och finns till PC, Playstation 4/5, Switch 1/2 och Xbox Series S/X.

Så vad gömmer sig bakom denna titel då? Jo, ett beat 'em up på roguelike-premisser, så står stadigt med ena foten i den klassiska genren som en gång dominerades av titlar som Double Dragon, Final Fight och Streets of Rage och med den andra foten i Hades-sfären.

Det var jag såklart sugen på och hon laddade därför hem det till Switch 2... och i och med det rök planerna på att rensa backlog. För Absolum är helt fenomenalt och levererar en "bara en gång till"-känsla som är svår att värja sig emot. Inte bara finns intrikata och spännande upplägg för levlande samt mycket att upptäcka, det levereras dessutom ett riktigt gediget stridssystem.

När det dessutom kastas in sådant som shopping (pengar du tjänar in-game, det finns inga mikrotransaktioner), möjlighet att använda medhjälpare, flera spelbara karaktärer, läcker presentation, en kul story och god fiendevariation - så förstår du kanske att detta är ett riktigt toppspel. Ändå är det bästa kvar, nämligen ypperlig co-op för två personer lokalt.

Jag vet att det närmar sig ett år på nacken och jag vet att många av er redan har spelat det och undrar varför jag tipsar om så gamla grejer... men hade jag (som jobbar med spel) missat det kan fler ha gjort det. Så, har du inte gett Absolum chansen ännu och gillar något av beat 'em up, roguelikes, co-op och/eller bra TV-spel så behöver du faktiskt ge det chansen. 

<bild>

Absolum ingår med din Game Pass-prenumeration och finns ute nu till samtliga aktuella format. Missa ej, trust me on this one.

Säga vad man vill om den gamle Stephen King, men han kan ett och annat om det här med skräck. Under dagen var han med i en sådan där viral tråd på Threads, med den enkla premissen: "5 horror movies to get to know me". Han listade:

5. Gremlins

4. Invasion of the Body Snatchers (Don Siegel version)

3. Them

2. The Thing (Carpenter version)

1. Texas Chainsaw

Otvivelaktigt en stabil lista. Det fick mig att fundera över hur en lista med fem skräckisar som får andra att känna mig bättre skulle se ut, och nu har jag satt ihop just detta. Så... här är fem skräckisar som gör att du kan lära känna mig bättre:

5. I Know What You Did Last Summer

4. The Collector

3. Poltergeist (originalet)

2. The Cabin in the Woods

1. Halloween (originalet)

Bara för att jag absolut inte kan hålla mig, så tänker jag droppa ytterligare två favoriter som verkligen träffar rätt för mig, nämligen X och The Conjuring.

<bild>

Sådär, nu vet du kanske lite mer om vem jag är. Låt nu höra vilka fem skräckisar som bäst berättar om vem du är?

Nä hörni, att jag är gruvligt besviken på hur Microsoft och Sony agerat senaste tiden är ingen hemlighet. Det har liksom kommit en blogg varannan gång de hittat på något nytt dumt, och däremellan har jag spytt galla över live service som gjort att vi haft en generation med rekordfå stora spel där resurserna gått åt till att göra titlar som i chockerande hög grad floppat eller lagts ner.

Idag var det dags för fler dumheter, för som vi kunde berätta (via den eminente Jason Schreier) så är miljardvaskandet återigen igång. Istället för att använda pengarna du spenderar på spel till att leverera ännu mer underhållning, så arbetas det hårt på produkter ingen vill ha - annat än möjligen aktieägare.

Den här gången är det Horizon-spinoffen Hunters Gathering som kraschat och som enligt Schreier måste göras om - vilket inte förvånar eftersom den anonyma och fega designen har sett trist ut redan från start. Det skulle ha blivit ett multiplayer-spel, men nu ska fokus till synes vara mer inriktat på co-op. Det låter ju onekligen roligare, men att det ändå blir live service kan vi nog vara säkra på, och jag är även helt övertygad om att ett spinoff-äventyr med co-op i Horizon-världen är något som inte ligger högst på överdrivet många spelares önskelistor.

Resurserna som redan vaskats hade lätt kunna räcka till den Killzone-remake som så ofta efterfrågats, och när Horizon Hunters Gathering nu rebootas för ännu en satsning med tveksam framtid - så hade det kunnat resultera i att Sony gjorde istället ett nytt Astro Bot och kanske återupplivade Wipeout, samt lanserade några lite mindre projekt i stil med Loco Roco eller Patapon.

Det är helt enkelt väldigt svårt att påstå att Microsoft och Sony arbetat för sina fans denna generation. Man ska såklart inte vara en idiot och tro att någon av dem drivs av välgörenhet, men de brukar vara bättre på att maskera det och kännas mer genuina. Zoomar man ut lite, känns det tydligt att det framför allt är aktieägarna man vill glädja, och gamers verkar just nu tyvärr mest vara till besvär.

<bild>

Ännu ett fall av miljardvaskning är ett faktum. Ett projekt ingen bett om har floppat och ska rebootas (vilket ingen heller bett om).

Att det i förhandssnacket inför Lanterns upprepade gånger förklarades att serien skulle vara någon slags superhjältevariant på True Detective, lät mest märkligt. Superhjältegruppen kom till redan 1940 och som så många andra DC-karaktärer (som generellt sett är äldre än Marvels största namn) är de därmed skapade för en helt annan era.

Liksom med Superman förstod jag redan tidigt att det skulle bli svårt att göra förlagan rättvisa eftersom det är ett lite otydligt och inte så lite ostigt koncept med en slags superring. Det fungerar i Sagan om ringen, men det är just en tydlig saga. I en modern TV-serie blir det svårare.

Men... så kom fjolårets Superman där en storspelande Nathan Fillion i rollen som Guy Gardner halvt stal hela showen och visade att Gröna Lyktan definitivt kan fungera med rätt personer bakom spakarna. Så levererar Lanterns då?

Jag har endast sett ett avsnitt och tänkte undvika spoilers helt, gör det även ni i kommentarsfältet, är ni goa. Med det sagt, så lovar det väldigt gott. Hal Jordan and John Stewart har en klockren personkemi och bikaraktärerna är också bra, och man liksom känner hur en stor konspiration sakta men säkert får växa fram. Just att saker får ta tid gör så mycket, och det oväntat vuxna anslaget borde inte fungera så väl med Gröna Lyktan som det gör - vilket kanske är orsaken till att det fungerar så väl.

Nu sitter jag nästan och längtar till nästa vecka (då det även är Gamescom!), och det står klart att superhjältefans och de som bara uppskattar ett riktigt bra TV-drama har en fin höst framför sig.

<bild>

Lanterns är den högst betygssatta DCU-satsningen hittills, och det på goda grunder. Missa ej...