Tänkte här delge en historia jag skrev när jag arbetade som telefonförsäljare och ville klösa ögonen ur mig av uttråkning. En kollega ville att jag skulle läsa den högt för styrelsen. Borde jag gjort det? Avgör själva.

- Snurfst, min gode vän. Hur står det till? frågade Margot och kastade en snabb titt på mitt skrev med hungriga ögon. Pliktskyldigt slängde jag en klick marmelad på hennes dvärgschnauzer Toffsi och kliade mig i örat med en salladsgaffel. - Jag heter inte Snurfst, du blandar ihop mig med min brorson Herman. Fint väder vi har idag, inte sant? - NEEEEEEEEEEJ!!!!! skrek Margot och välte sin soffa med samma känsla och vigör som en tysk lastbilschaufför jag lärde känna när vi stred tillsammans mot flickscouterna (må han vila i frid). Dörren slängdes då öppen, gångjärnen lossnade och golvet slog en frivolt. Den onde fastighetsmäklaren Torwald, min ärkefiende, hade hittat mig till slut. Mina stela fingrar släppte taget om tekoppen och jag viskade "Jag har syfilis" innan jag sprang in i köket och hoppade ut genom fönstret med en graciös, nästan svanlik rörelse. Denna perfekta flykt fick sig ett abrupt slut när jag föll två våningar och landade med ett ljudligt kabruskidums. Torwald lade sin halvätna scone på kakfatet, tackade Margot för gästfriheten (hon skrek en obscenitet till svar) och satte iväg efter mig på sin Segway nerför trapporna. Knappt hade jag hunnit dra på mig klänningen igen förrann Torwalds brunstiga parningsläten ekade över gården som en älg bunden vid ett skenande lokomotiv. Mina galosher expanderade som en boaorms mun symboliserade kapitalism när jag plaskade mig fram mot min trofasta springare; min rostiga Fiat i skrika bruna och gula ränder och en lila kaross. Jag grävde i min manliga handväska och kastade kött, slevar, miniaturmöbler och damunderkläder åt alla världens håll, men kunde inte hitta mina bilnycklar. Torwalds juckande framfart när han drev på sin eldfärgade Segway kallad Katla var mig snart inpå gäddhänget när jag tillslut fiskade upp min nyckelknippa. Febrilt letandes efter bilnyckeln skakade och kastade jag knippan i luften som den tokiga sophämtaren Bertil jonglerar sina barn. Femtiosju nycklar och en gummiost senare hittade jag den tillslut: en silverblå nyckel med lysdioder och inbyggda polyfoniska ringsignaler. Just nu spelade den Barbie Girl av Aqua.

Men det var för sent. Torwald krashade in i min Fiat och flög med hängslen och mormorstrosor före ner i diket, för att sedan vigt flyga på mig som en rabiat klostermunk. Jag aktiverade säkerhetsfunktionen och min Fiat vecklades ut och förvandlades till Babadonya Krazycnavischowizeloffelmayer, en muskulös sumobrottare från Sibiriens skogar jag tämjt i mina ungdomsdagar.

Torwalds Katla förvandlades den likväl och blev Faster Agatha, våran förlorade kampsportsmästare och mentor.

Hur ska detta sluta? Kommer Faster Agatha eller Babadonya Krazycnavischowizelhoffelmayer att segra? Kommer Torwalds överprisade fastigheter någonsin säljas? Kommer Margot att kasta sin plasma-tv på dem alla? Ta reda på den inte alls spännande avslutningen när det snöar på solen!

Här är min Soundcloud, ska ladda upp fler låtar och trams jag gjort så småningom.

https://soundcloud.com/camilo-forsberg-reyes-1/sets/melancholy-orgy

Lägger också till det i mitt krypin, lika bra. Har inte vågat dela min musik tidigare, men utan feedback kan man inte utvecklas.

Detta är lite av en recension av Suicide Squad. Beroende på vilken sorts människa man är så lär man antingen hata den eller älska den.

En rationell människa ser bara sociopater, psykopater, galningar, drogmissbrukare och annat patrask. En drömmande, ideell människa ser missförstådda människor som haft hemska uppväxter, som har ett hemskt förflutet bakom sig.

När jag först såg den så älskade jag den filmen först. En av mina favoritkaraktärer var Katana. Jag ville veta vad som hänt henne, hennes berättelse. Vem hon är under masken.

Men jag gillade inte Jokern eller hur de skildrade deras förhållande. I serierna är Harley mycket starkare än såhär. Om något skulle jag i framtiden vilja se henne bryta sig loss från det förhållandet och bli mer självständig.

Andra karaktärer var ologiska, maktgalna, manipulerande, kontrollerande eller våldsamma. Hur Keller kunde tro att hon kunde ha någon som helst kontroll över Jane Moore/Enchantress är för mig oförståeligt. Hon tänkte väl att så länge June är sig själv så kan hon kontrolleras, tyglas. Men tyvärr höll det ju inte. Och Kellers första reaktion är att punktera hjärtat upprepade gånger med en penna. Ett riktigt genidrag.

Världen är en komplex plats och att se saker och ting ur olika människors perspektiv är A och O för att vi ska kunna ha någon som helst förståelse för eller kunna acceptera andra. Eller åtminstone förstå vartifrån de kommit och vilken väg de gått.

Jag ser goda idéer i filmen, men i slutändan så saknas det för många perspektiv och sidokaraktärer som Rick Flag, Keller själv och många av soldaterna skulle väldigt gärna ha kunnat bli mer utforskade. De andra skurkarna borde kanske också ses över, om inte annat. Detta kommer förhoppningsvis att bli utforskat mer i senare filmer, så ser man detta som en en av grundpelarna för DC's filmuniversum så är den inte direkt dålig. Den lovar mycket och vi får se om de senare filmerna levererar.

Allt som allt så är filmen ett 6.5/10, Lite emellan riktigt bra och medioker. Denna film är inte direkt dålig, men den gör sig bäst om du ser den med ett öppet sinne och en gnutta salt. Som med allt annat, liksom.

Länge har man legat i dvala med endast korta besök här och var. Det är tydligt att GR inte är vad det varit, även om det på samma gång verkar vara sig likt här.

Mestadelen av min tid här på GR har lagts på att snacka om det mesta förutom spel; filosofi, flum, kärlek och annat sådant. Dessutom har jag varit mån om min Internet-persona, som inte är särskilt olik min egentliga persona.

Eller ja, det beror på vem du frågar. Har träffat en hel del medlemmar i det verkliga livet, inte bara under de nu antagligen smått okända GR-träffarna som hölls intensivt för... Vad blir det nu? Typ sex år sedan? Tiden går så fort. Jag ser en del bekanta ansikten medan andra ansikten lyser med sin frånvaro. Vad som hänt dem vet jag inte. Inte varit aktiv nog för att märka av det eller fråga om det.

Sedan kan jag inte skaka känslan av att jag är letar mig tillbaka till ett GR som kanske inte finns kvar, i alla fall inte som jag minns den. Kanske får jag anpassa mig och acceptera GR för vad den är i nuläget.

Så se detta som en "Hej, jag är tillbaka, minns ni mig?"-blogg. Exakt hur aktiv jag kommer att vara här är svårt att säga, inte heller är det av någon större betydelse. Som med allt annat så kretsar inte världen runt en, hur mycket det än kan kännas så. Tiden är rätt hänsynslös på den fronten. Så jag tar allt som det kommer, mycket mer än så kan man inte göra.

(Bilden föreställer en av de mer minnesvärda träffarna. Hoppas Petter har kvar denna skiva.)

... Och lite annat. Följande är en konversation mellan mig och GR-medlemmen Jeramo, en god vän till mig.

Åsikterna uttryckta nedan kan ses som stötande av religiösa och dylikt. Jag respekterar era åsikter, därför skulle jag vara tacksam om jag tilläts uttrycka mina.

Kolmilan säger: Äsch, gör inget, jag är en nörd, jag har ändå "inget liv", som vissa vill framhålla.

Detta är givetvis logiskt omöjligt, eftersom allt liv är värdefullt. Även den mest patetiska existens är (tyvärr) berättigad, just för att den existerar. Efter livet finns ingenting, därmed är livet det enda vi har. Om man inte har ett liv, så är man icke-existerande och därmed död eller aldrig född.

Kolmilan säger: Mwuhu. ^^

Jeramo säger: Hahah, wut ;o

Kolmilan säger: I goes super serious. XD

Kolmilan säger: Men ja, det är min syn på livet. Man kan inte slösa bort det, bara genom att finnas till är en gåva. Självmord är det ultimata slöseriet, eftersom det innebär att slänga bort allt för att inte få existera. Man vinner ingenting på det och all smärta och lidande kombinerat i detta liv är bättre än att inte existera. Dessutom lämnar du många mentala ärr på dina nära och kära. Livet är ändå så kort, varför inte ta tillvara på det? ^^

Jeramo säger: Håller med, så non-nihilistiskt av dig att säga.

Kolmilan säger: ^^

Kolmilan säger: Folk som vill slippa smärtan och inte kan kämpa är svaga och förtjänar inte att leva. Hemskt och tragiskt att säga så, men det säger sig självt. Vill man inte leva är man inte längre existensberättigad. Man borde fortsätta kämpa oavsett vad och fråga andra människor om hjälp.

Kolmilan säger: Mord är det omvända; det ultimata brottet. Ingen form av existens är egentligen berättigad att beröva någon annan/annat dess existens. Ändå gör vi det, eftersom det är sådana vi är. ^^'

Jeramo säger: Hm. Kanske. Men svaga människor har antagligen inte förstått sin roll i existensen.

Kolmilan säger: Men man hjälper ingen genom att ta ett till liv. Dödsstraff är därmed lika korkat. Precis. Nämligen denna:

Ja, precis. Ingen.

Kolmilan säger: När ska alla självgoda människor inse att våran existens inte har någon mening och att vi därmed inte har någon roll i något universiellt sammanhang?

Jeramo säger: Anser du själv att vi inte har en mening?

Kolmilan säger: Ditt liv får mening när du lever det. Din roll är att vara Kolmilan, Jeramo eller vem du nu är. Resten är upp till dig.

Kolmilan säger: Jag har ingen som helst mening i ett universiellt sammanhang och jag kan inte påverka fler eller mer än personerna i min omgivning eller i bästa fall våran planet.

Min existens har gjort den skillnaden att andra människors liv, såsom ditt och DogBros, har förändrats. Jag kan fortsätta att påverka andra människors liv (helst på ett positivt sätt) och leva mitt liv såsom jag känner att jag vill leva det. Kolmilan säger:

Detta inkluderar förverkligandet av mina drömmar och att göra det jag känner att jag vill göra så länge det inte aktivt skadar någon annan eller förstör någon annans liv mer än nödvändigt.

Kolmilan säger: Vill jag sätta mitt spår i människornas historia kan jag göra det, men detta blir värdelöst i slutändan när jorden och den mänskliga rasen upphör att existera, tillsammans med detta universum, om inte annat.

Ändå är min största rädsla att upphöra att existera och glömmas bort i all evighet. Vilket jag vet att jag kommer att bli. ^^'

Jeramo säger: Det kan du aldrig vara säker på. För människan, inte säkert, men för allt och alla, garanterat.

Jeramo säger: När allt upphör att existera så upphör ''evigheten.'' Remember. Därav tiden.

Kolmilan säger: Det är sant att tidens existens erkänns av de som kan uppfatta den och att man skulle kunna säga att tiden slutar att existera när allt annat slutar att existera.

Jag väljer dock att se det som att tiden är immateriell och bara kan uppfattas genom att observera hur saker påverkas av att existera. Men även om inget skulle existera så kan man placera en hypotetisk observerare i Ingenting.

Kolmilan säger: Denna observerare skulle inte kunna bekräfta tidens existens eftersom ingenting påverkas av tiden, inte heller Ingenting.

Det gör dock inte att tiden inte existerar. Du existerar även om du inte påverkar någon/något.

Kolmilan säger: Mitt exempel var dock en paradox. Observerarens existens gör att Ingenting blir Någonting, därmed finns tiden. Men även utan en observerare skulle detta stämma.

Kolmilan säger: Det är eftersom en existens berkräftas av sig självt.

Antingen kommer tiden alltid att finnas och har alltid gjort det eller så har den aldrig funnits och kommer aldrig att göra det.

Kolmilan säger: Människan kan inte förklara varför ett träd spirar från ett frö, växer, vissnar och dör utan att tillämpa tiden som en förklaring. Tiden har alltid varit nödvändig för att vi ska kunna förstå världen och mäta den. Men vi har inte skapat den. Vi har bara döpt den och valt att försöka definiera den eftersom vi behöver att den finns.

Jeramo säger: Hm, sant.

Kolmilan säger: Evigheten som ett mänskligt begrepp försvinner med oss, förutsatt att tiden finns och att den inte bara var någonting vi skapat för att förklara saker och ting, såsom Gud.

Men tidens effekt skulle märkas även om vi inte döpte den eller "skapade" den.

Jeramo säger: Tja, tiden är ju teoretisk. En tid åldrar, skapar och mer.

Kolmilan säger: Allteftersom tiden går har vi kommit upp med nya förklaringar för hur allting kom till, men vi har aldrig kommit på något nytt för tiden. Tiden är mycket abstraktare än vad vi kan hantera eller försöka förklara på annat sätt.

Kolmilan säger: Intressant, att min förra mening började på "Allteftersom tiden går". Det bevisar bara hur mycket människan behöver den, även om man skulle försöka argumentera emot dess existens.

Jeramo säger: Ägd.

Kolmilan säger: Har tiden skapats med universum? Är tiden kopplad till detta universum? Finns det ingen tid, utan bara den mätbara effekten på existerande ting?

Jeramo säger: Utan tiden hade det inte varit möjligt att placera ut tidpunkter. När kommer jag att komma hem? När inträffar det här? Och så vidare.

Kolmilan säger: Man kan säga att det är möjligt att mäta tiden endast eftersom det finns något man kan mäta. Men det finns ju inget "korrekt" sätt att mäta tiden. Ett jordeår är inte detsamma som ett år på Uranus. Det är för att vi alltid utgått från solen när vi mätt tiden. Människan behövde tidpunkter för att kunna tala om sådana begrepp utan att det skulle bli obegripligt.

Jeramo säger: Man använder egentligen bara ''jordsnurret'' som ett tidsbegrepp, inget annat egentligen. Kunde lika gärna varit Uranus snurr som används. Då blir det typ 0,24 uranusår för en jordsnurr. Du fattar.

Kolmilan säger: Människan märkte ju också av tiden genom att natt blev till dag och om igen och att det fanns en del aktiviteter som underlättades eller försvårades beroende på om det var natt eller dag. Därmed behövde man definiera tid och kategorisera tidpunkter för att kunna se till att jakt och liknande skedde när man märkte att det var som mest fördelaktigt. Jag förstår och du har givetvis rätt. Som jag sade, det finns inget korrekt sätt att mäta tiden, vi använder oss bara av det vi känner igen och anser oss ha förstått.

Jeramo säger: Kanske någon annan varelse använder sig av ett annat begrepp, om dessa finnes?

Kolmilan säger: Att använda Uranus snurr är dock svårt eftersom vi människor inte kan uppfatta det lika enkelt som jordens rotation runt solen och månens rotation runt jorden.

Jeramo säger: Precis. Skulle inte vara balanserad.

Kolmilan säger: Vi vet ju med säkerhet att djur är medvetna om tiden. Varför finns det annars djur som helst jagar på natten och tvärtom?

Vi vet dock inte om djur har namngett och kategoriserat tiden mer än vad vi gjorde när vi började kategorisera tiden.

Kolmilan säger: De skiljer på natt och dag, vilket i sig räcker.

Jeramo säger: Det kanske inte ens är tiden, utan ljusförändringar?

Kolmilan säger: Precis. Ljusförändringar är en märkbar aspekt av tiden.

Jeramo säger: Men tid i rymden då? Hur fungerar det?

Kolmilan säger: Tiden är inte mätbar i rymden eftersom ingen finns där för att mäta den, om inte varelser kapabla till det finns överallt i rymden.

Tidens effekt skulle dock märkas av på exempelvis en stjärnas födelse, levnad och död, vilket ju är födelsen av ett svart hål.

Jeramo säger: Ja, det är en effekt.

Kolmilan säger: I en plats där ingenting finns, så skulle det, som jag tidigare sade, inte finnas någonting man kan tillämpa för att mäta tiden, eftersom ens möjligheten att göra det skulle eliminera frågeställningen.

Men tiden kan ju lika gärna existera för det, eftersom jag anser att man inte behöver få sin existens berättigad genom att uppfattas av andra.

Kolmilan säger: Om man vänder på det så borde en människas död också vara slutet på universumet såsom människan uppfattade den, eftersom denna människas observation gjort att den människan har kunnat bekräfta att universum finns.

Ändå slutar inte universum att existera för att en människa dör.

Jeramo säger: Möjligtvis för människan, men inte för den.

Kolmilan säger: Universum kan inte bekräftas av sig själv medvetet, eftersom universumet inte är ett ting, utan ett samlingsnamn för ett flertal existenser. Deras existens i sig är nog för att bekräfta att de existerar. Slutar de att existera, så finns dem helt enkelt inte längre.

Kolmilan säger: Universum är således fysiskt och materiellt. Det är inte tiden.

Kolmilan säger: Tiden är ett begrepp och kan egentligen inte existera som ett begrepp om ingen kan använda sig av det begreppet.

Om ingenting skulle finnas så skulle tiden inte kunna påverka något, men så fort någonting börjar existera igen så kan tiden påverka detta. Tiden upphör inte att existera däremellan.

Den är bara arbetslös.

Kolmilan säger: En människa slutar inte att existera bara för att denne har blivit arbetslös för att sedan existera när människan tilldelats ett annat jobb. Detta låter kanske jobbigt att förstå, men det är för att det är rätt omständigt att förklara det.

Jeramo säger: Det är nog inte en särskilt bra jämförelse. Men jag förstår din poäng.

Jeramo säger: Jag tror att folk ser mer existens i livet än arbete.

Kolmilan säger: Det var nödvändigt för att jag skulle kunna framföra min poäng. Precis. Du är inte vad du jobbar med, därmed borde tiden inte vara det den påverkar.

Kolmilan säger: Detta var en väldigt intressant diskussion, men jag tror inte att så mycket annat kan sägas om tiden. ^^' För, ironiskt nog, så slösar vi på den ju mer vi spenderar den åt att försöka förklara den eller lista ut om den finns eller inte samt om den kommer att finnas eller inte när allt annat upphör att existera.

Kolmilan säger: Men saker kan ju inte upphöra att existera om inte de påverkas av just tiden till den grad att de förstörs eller liknande.

Jeramo säger: Hahah. Tiden är en jävla skitpissgrej. Till för att jävlas.

Kolmilan säger: Man skulle nästan vilja tro att allt finns för den anledningen, eftersom vi människor är inkapabla till att helt förstå allting omkring oss.

Jeramo säger: Haha, precis.

Nu vill jag höra vad ni tycker.

Håller ni med?

Håller ni inte med?

Om inte, varför?

Har jag glömt att ta något i beaktning?

Har jag tänkt fel med något?

MAAGNUUS!?!?!?

Kommentera!