När den moderatledda regeringen den 1 juni 2009 privatiserade apoteken var det med löften om att tillgängligheten skulle öka och att de som bodde i glesbygdsområden inte skulle drabbas av reformen. Av den anledningen bestämde man att inga apotek på landsbygden skulle få läggas ner under de första tre åren. Man sålde även apoteken klumpvis, så att ingen kunde köpa enbart de lönsamma apoteken och strunta i de mindre lönsamma (som som regel finns på mindre orter).

De som köpte upp apoteken gjorde de förstås i syfte att tjäna pengar, och tjäna pengar gör man inte genom att hålla öppna små apotek på mindre orter, oavsett hur beroende de på de mindre orterna är av sitt apotek. När tre år nu har gått börjar ägarna därför lägga ner apoteken på glesbygden, medan de behåller de lönsamma apoteken i de mer tätbefolkade områdena.

Regeringen har nu "upptäckt" att detta är ett problem (ett problem de uppenbarligen var medvetna om skulle uppstå när de satte tidsgränsen). Hur som helst, för att hantera det har de börjat erbjuda ett glesbygdsstöd, som innebär att apoteken på de mindre orterna kan få statligt stöd för att finnas kvar. I vissa fall bedömer ägarna detta vara tillräckligt och behåller då apoteket, i andra fall inte och lägger då ner det.

Så vad skiljer det nya systemet från det gamla? När apoteket var statligt ägt gick vinsterna från de lönsamma apoteken till att säkra de mindre apotekens existens, och på så sätt kunde man hålla apotek öppna båda i glesbygden och i tätbefolkade områden. Med det nuvarande systemet så behåller ägarna till apoteken de som finns i tätbefolkade områden och genererar vinster åt sina ägare, medan de lägger ner eller tar emot statliga bidrag för de på de mindre orterna.

Det är inte svårt att räkna ut vilka som tjänar på det nya systemet och vilka som förlorar på det. Förlorarna är de gamla och sjuka som bor på glesbygden och som har svårt att ta sig till större städer för att få tag i sin medicin som de ofta inte kan leva utan. Förlorarna är även skattebetalarna, som nu får stå för kostnaderna för att hålla apotek öppna på de mindre orterna där ägarna anser det vara lönsamt, utan att någonsin få se något av intäkterna. Vinnarna är, så klart, de som nu kan plocka ut stora vinster på den lönsamma apoteken, får bidrag från staten för att hålla öppet mindre lönsamma apotek och lägga ner resten.

Staten agerar alltså försäkringsbolag (kostnadsfritt, så klart) åt riskkapitalbolagen som köpt upp apoteken medan vinsterna går direkt ner i ägarnas fickor. Vore man lite konspiratoriskt lagd kunde man nästan misstänka att det var avsikten med reformen redan från början.

Just det, korkad. Inte ful. Korkad.

Petter är en duktig designer, inget snack om saken. Den nya startsidan ser mycket bättre ut rent utseendemässigt än den gamla. Han är däremot ingen interaktionsdesigner, och det märks. Den nya startsidan dras med en mängd problem, så till den grad att jag som besökt sidan dagligen (och haft som startsida) en bra bit över sju år vid det här laget knappt orkar mig klicka in på den.

Problemet ligger som sagt inte i utseendet. Problemet ligger i hur sidan är uppbyggd, i funktionaliteten. Den är extremt osmidig att navigera på. Jag väljer här att lägga vikt vid två fel, då andra (som färgen på texten) har fått så mycket uppmärksamhet av andra.

1. Forumlistan är nedbantad. Den var enligt mig, och många andra, en av de viktigaste komponenterna på startsidan. Den tillät en att få en översiktlig blick om vilka trådar som varit aktiva på sistone. På den nya startsidan är denna lista ordentligt nedbantad till förmån för visningsbilder för de som nyligen skrivit i trådarna. Galet, ur en användarsynpunkt.

2. Live Feed-listan är nedbantad. Live Feed-listan som tidigare låg vid sidan och alltid var lättillgänglig har även den bantats ner till exakt samma format som forumlistan, vilket gör att bara ett fåtal "statusar" syns. Inte nog med att de två listorna bantats ner till samma format, de får dessutom dela på utrymmet, då de får några sekunder var innan de byts ut mot varandra, vilket gör det nästan omöjligt att läsa igenom alla inlägg innan de försvinner. Än en gång, fullständigt galet.

Det här är enkla problem som antagligen skulle ha undvikits (problem med textfärgen hade garanterat gjort det) om man hade tagit sig tiden att göra användartestning eller anlitat en interaktionsdesigner som arbetar med just sidors uppbyggnad.

Hur som helst, problemen jag nämner är relativt lättåtgärdade och skulle göra sidan otroligt mycket mer attraktiv för mig och flera andra flitiga användare. Jag hoppas därför att det bara är frågan om barnsjukdomar som åtgärdas i takt med att sidan övergår till GR 3.0.

Eftersom jag nyligen sade att det var länge sedan jag var sjuk så verkar det som att vilken kraft det nu än är som styr universum bestämde sig för att jag skulle straffas för min skrytsamhet, och jag sitter nu här med en en rejäl feber som resultat. Istället för att (enbart) ligga i min säng och kvida dagarna i ända bestämde jag mig för att sammanställa några av de citat jag har hunnit samla på mig sen förra delen. Så, i vanlig ordning, vissa av dem är humoristiska i sig själva, andra kan misstolkas på ett eller annat sätt medan vissa helt enkelt bara är skrattretande korkade. Mycket nöje.

"Det finns inte en anledning i hela världen till varför musiker inte skulle få betalt för sitt leverbröd" - Jag håller helt med Iqaros, bakar man leverbröd ska man ha betalt för det, oavsett ordinarie yrke

"Men vanligtvis får vi vid något tillfälle ändå möjlighet att olla på innehållet i samlarutgåvor, men jag tycker inte det är något som hör hemma i en recension." - Jag håller med Jonas Mäki, det känns som om GRs målgrupp är lite för ung för sådant

"man måste sikta om man ska skjuta och skärmen är skit dålig" - killermm angående Resident Evil 5

"Varför behöver du en källa på något som är sant?" - Ree

"Djur som är asätare behöver levande föda" - KB

"Jag har inga problem med en masslakt i Egypten. Den där jävla outbildade slödderpöbeln förstör allt." - Josephus Flavius är osedvanligt osmaklig

"Att säga att man är en "moderat muslim" är ungefär som att säga att man är en moderat medlem i nazistpartiet" - mygga_med_stil

"Jag är ganska säker på att jag är intelligentare och mer bildad än vad du är faktiskt. Skillnaden är bara att du försöker framstå mer proffesionell och välformulerad i dina argument för att försöka se ut att kunna mer om sakfrågan och verka bättre" - Deagle till Christofer Olsson

"Ibland känner jag att man bara borde flytta på. Måste folk gnälla för exakt allt? Jag känner det skulle vara coolt med kvotering. Hade liksom varit nice om kvinnorna också till störe del får vara med. Kan man bara inte genomföra det och flytta på? Det hade varit riktigt fränt." - Williamo. Är det bara jag som tycker att det luktar cannabis här?

"En majoritet av S partimedlemmar (typ en tredjedel) vill att hon tar över jobbet som partiledare" - Lithenem är motsägelsefull

"dopat utseende är det rådande kroppsidealet för killar - därav mina två stjärnor." - Chaan om varför han bara har två stjärnor i forumet

<bild> Annie Lööf är en ständig källa till inspiration för den här bloggserien.

Idag tillkännagjorde partisekreterarna från de sju traditionella riksdagspartierna att de kommit överens om att öppet redovisa alla privata bidrag på över 20.000 kronor. Till och med Moderaterna, vars partisekreterare försvarar sig mot kritiken som riktats mot dem angående deras motvillighet att redovisa var de får sina bidrag ifrån med att de "sedan länge drivit denna fråga" (det verkar vara lite av ett anställningskrav att syssla med historierevisionism för att få den posten) har nu alltså gett med sig och ansluter sig till de övriga partierna. Det innebär att det nu bara är Sverigedemokraterna som fortfarande tycker att det är en dålig idé att man ska kunna se vilka som skänker pengar till de som stiftar lagarna i vårt samhälle.

Detta är givetvis en stor seger för demokratin, och om lagen nu verkligen stiftas till valet 2014 så innebär det att Sverige inte längre är det enda landet i EU (bortsett från Malta) där detta inte är offentliga uppgifter.

Dessa nyheter är extra glädjande då det amerikanska valet nyligen avgjordes, där pengarna som bekant spelar en mycket stor roll (något jag diskuterar i min förra blogg). När pengar så tydligt influerar politiken och underminerar demokratin är det viktigt att vi som medborgare kan vem/vilka som investerar sina pengar i vilket parti.

Det är trevligt när saker går åt rätt håll, för omväxlings skull.

<bild> Jimmie tänker inte berätta vem det var som gjorde honom så här glad.

Så, Barack Obama vann alltså valet och får därmed "four more years" som en av världens absolut mäktigaste män. Eller ja, jag går händelserna i förväg, i skrivande stund har han ju faktiskt inte vunnit ännu då klockan är 16:00 på eftermiddagen den 6e November, but I'll take my chances, som de säger där borta. Vi kan givetvis inte vara säkra, enligt alla mätningar är det otroligt jämnt, och i takt med att rapporterna om vad som kallas "voter suppression", det vill säga att främst fattiga invandrare vars röster tenderar att gå till Obama hindras från att rösta ökar, så blir läget allt svårare att förutspå.

Många, även folk som föredrar Romney, verkar dock tro att Obama kommer att plocka hem segern, och även om jag tvivlar på att de flesta baserar detta på mer än intution och tonläget i svensk media så finns det stor anledning att tro att de har rätt. Varför?

Under de senaste åren har kostnaderna för att driva en presidentkampanj skjutit i höjden. När Demokraternas Bill Clinton tävlade mot Republikanernas Bob Dole om presidentposten år 1996 så lyckades de samla ihop cirka 35 miljoner dollar var, eller lite drygt 234 miljoner svenska kronor. Hisnande siffror, som dock bleknar i jämförelse med senare års val. Perioden därpå, år 2000, när allas vår George W. Bush ställde upp för första gången så lyckades han samla in 100 miljoner dollar, vilket är en ganska dramatisk ökning. Spola fram tolv år och vi landar i år 2012, där sittande presidenten Barack Obama tävlar mot utmanaren Mitt Romney. Enligt data som släpptes av Federal Election Commission den 25e oktober så har Obama för tillfället samlat in 632,177,423 amerikanska dollar, medan Mitt Romney har lyckats samla in 389,088,268. Om vi lägger ihop dessa herrars insamlade pengar landar vi alltså på 1,021,265,691 dollar, det vill säga lite drygt 6.8 miljarder svenska kronor, att jämföra med Clinton och Dole som sammanlagt landade på cirka 470 miljoner kronor. Det är krävs inget mattesnille för att inse att det är en fruktansvärt stor ökning.

I takt med att kostnaderna skjuter i höjden så blir så klart pengarna en allt viktigare faktor i valen; de som kan driva en kampanj är de som kan betala för den, och betala för den kan de som får stöd från de stora industrierna, som självklart enbart kommer skänka pengar till kandidater vars politik kommer gynna dem. Vilken av kandidaterna från de två partierna (vars politik "godkänns" av koncentrationerna av kapital genom dessa nödvändiga donationer) som slutligen vinner tenderar också att korrelera med vem som har lyckats samla in mest pengar. Som framgår av siffrorna ovan så är det även i detta valet Obama som drar det längsta strået.

Jag satsar därför mina pengar på Barack Obama. Vem tror du på, och framför allt; varför?

EDIT: Och där var det avgjort.

<bild> Ett diagram som visar hur kostnaderna för presidentkampanjerna har ökat på senare år, och rimligtvis även företagens makt över vem som får styra.