Jag har nyligen kommit hem från en liten semester och på flyget hem diskuterades det intressanta saker som det tenderar att göras på en i övrigt innehållslös flight av medellängd. Då finns det en del tid att slå ihjäl och som vanligt hamnade vi på ämnet musik och föga överraskande metal. Vi hade den vanliga diskussionen om spelningar vi har varit på och vilka som har varit allra bäst och det är ju kul såklart men å andra sidan var det knappast första gången vi berörde det ämnet så vi började i stället tjöta om vilka spelningar vi hade velat se. Ni vet, de där man bara sett en miljon gånger på YouTube och önskat att man var där, mitt i folkhavet, i infernot. Det kan vara kul att dela med sig av tänker jag så jag satte mig sonika ner, hällde upp en rökig och adderade ord till min lista samt kompletterade med länkar. Här är 8 metal-ögonblick jag önskar att jag fått se! 

In Flames - Cloud Connected / Sticky Fingers, Göteborg 2004 

Den här svider. Jag bodde trots allt i Göteborg, nästan bredvid Sticky Fingers dessutom och ändå lyckades jag missa spelningen med In Flames när de var OG. Då när de var som allra tyngst. Line-upen med Fridén, Strömblad, Svensson, Iwers och Gelotte var den bästa och soundet de hade då var enastående. Tillsammans med At The Gates och Dark Tranquility var de trots allt med och lade grunden till Göteborgsoundet. In Flames hade den perfekta balansen mellan melodiska gitarrslingor och aggressiva death metal-riff och vrålet från Västkusten Fridén som behärskade den rena sången minst lika bra som growlandet. Nej, där borde man ha lyckats knö sig in för att i den intima lokalen få uppleva ett hejdlöst tryck innan de blev ett band enbart för de stora arenorna. Om man bara vetat. 

Go!

Rammstein - Du Hast / Bercy Arena, Paris 2012

En numera legendarisk spelning där det mesta handlade om eld. Det är ju inget nytt förvisso, det är tydligt att det bor en pyroman i Till Lindemann men det här var ändå exceptionellt. Så pass bombastiskt att Jonas Åkerlund gjorde en film av spektaklet. Under två långa nätter brann den franska huvudstaden av rå energi, 30 000 bultande hjärtan stod i brand och hela scenen var ett enda långt inferno. Eldkastare i alla ära men det är när Till plockar fram den stora kanonen och avfyrar en salva rätt över huvudet på publiken man förstår att man missade något utöver det vanliga. Jag menar, en raket i roten är trots allt ett lågt pris att betala för att få uppleva en sådan urladdning. 

Go!

Pantera - Cemetery Gates / Event Center Arena, San Jose 1997 

Vilken magnifik pipa han hade Phil Anselmo, åren där innan allt förändrades för bandet. Innan beroendet slutligen tog honom och en kula avslutade hans trogna vapendragare och gitarrekvilibrist, Dimebags liv. För när Pantera var på höjden av karriären så var det synnerligen svårslaget och Cemetery Gates i San Jose 97 är inget annat än en hårresande upplevelse. Lyssnar man noga kan man riktigt höra att det är början till slutet här. Phils gutturala ångestvrål och den nattsvarta texten där han bara vill öppna grinden till kyrkogården och invänta den eviga vilan. Allt akompanjerat av Dimes trancendentala gitarrspel. Trots allt detta mörker är det Texas-gubbarnas lugnaste låt, vilket är imponerande i sig. Risig bildkvalitet men som sagt, vilken pipa. Vilken smärta. Vilket framträdande. 

Go!

Judas Priest - Freewheel Burning / Westfalenhalle, Dortmund 1983 

Rob Halford. Duracellkaninen, kungen av läder, nitbältets stolta fanbärare, naturkraften, rösten. Det blir inte mer old school metal än när Judas träder in på scenen och bara kör. Till sista svettdroppen. Halford har inga vilopauser i sina framträdanden, han stannar inte upp för något och hans samarbete med resten av bandet är mytomspunnet. Det är ett enda stort väloljat maskineri som fortfarande ofta saknar motstycke. Hela den legendariska spelningen från Dortmund är världsklass men Freewheel Burning sticker ändå ut. Jag hade äran att se britterna live en gång på Sweden Rock och det minnet tar jag med mig ner i graven. 

Go!

Slipknot - Duality / Donington Park, Castle Donington 2009

En makalös freakshow säger de som var där och det är svårt att argumentera emot när man väl tryckt på play. Vilket vansinnigt ös. Ett välljudande sådant dessutom. Corey Taylor i Michael Myers-mask har aldrig känts mer genuin och det är något speciellt med det ändå. Att se en slasherkarikatyr stå på scen framför 80 000 människor och nästan bryta ihop emotionellt. I synnerhet precis efter att han har tömt sig på all energi en människa kan uppbringa. Det är bara att lyssna. 4.30 in så är det som att sitta mitt i ett kärnvapenkrig och se bomberna falla. Det är nästan helt orimligt hur brutal den upplevelsen är. Tänk då att vara där, på plats. If only... 

Go!

Blind Guardian - Valhalla / Amphitheater, Gelsenkirchen 2016 

De tyska powermetal-gudarna är kända för att bjuda på en spektakulär show och när de klev ut på scenen under Rockpalast 2016 så cementerade de det faktumet, med råge. Hansi Kürsch, 50 barre och med ett yttre som snarare för tankarna till provisionsplufsig mellanchef än stenhård metalvokalist har aldrig låtit bättre. Han står där längst fram, imposant, onåbar, lika svart som Odens korpar och får publiken att tappa greppet om tid och rum. Det finns så många gyllene ögonblick från den här spelningen att det nästan är omöjligt att välja bara ett men det får ändå bli Valhalla. Vilket gudomligt tryck! Allsången som aldrig tar slut! Frederik Ehmkes furiösa trumspel. Och så Andre Olbrich glimrande gitarrsolo på det. Som ambrosia för själen. 

Go!

Iron Maiden - Hallowed Be Thy Name / Hammersmith, London 1982

Maiden live är som ett fint gammalt vin, det blir bara bättre med åren men så har vi ju spelningen på Hammersmith för över 40 år sedan. Min bottenlösa avund för de som var där kommer aldrig att upphöra, det är min dödssynd, mitt kors att bära. Jag hade nämligen gjort vad som helst för att vara där på plats, utfört illdåd för att få höra Hallowed Be Thy Name framföras för allra första gången. Att få trilla baklänges av Bruces vokala register när han går från lågt till högt utan att tappa en uns av excellens. Att få se Dave Murray and Adrian Smith gitarr-battla mot varandra och Clive Burr piska skinn som om det inte fanns en morgondag. Allt var inte bättre förr men Beast Over Hammersmith var det och då var jag inte ens där!

Go!

Metallica - Creeping Death / Tushino Airfield, Moskva 1991

Världens största metalakt, världens största publik, världens största land, hela världens gåshud. En halv miljon ryssar var på plats, minst. Vissa säger 1,5 miljoner, andra säger 700 000. Omöjligt att räkna förstås och det spelar mindre roll för en sak är i alla fall säker och det är att det var ohemult många där och det var allt från kids från fattiga familjehem till högt uppsatta miltärofficerare. Det är klart att alla involverade någonstans visste vad de gav sig in i men ingen som beträdde denna numera klassiska mark i kölvattnet av kalla kriget kunde väl föreställa sig det här resultatet. När en toktaggad James Hetfield i sin patenterade power stance ställer sig och vrålar ut sina karaktäristiska “Uhhh” “Huuuh” “Oäääh!” och får det här okända antalet ryssar i publikhavet att vråla “Die!” (Da?) i den ryska natthimlen.så vibrerar jordskorpan och när man trodde att manglingen inte kunde bli mer episk så kliver Jason Newsted fram till micken och lägger i ännu en växel och publiken är i fullständig extas. So let it be written, so let it be done. Det här mina damer och herrar är metal-historia. 

Go!

Har du några egna sådana här live-ögonblick du önskar att du fått uppleva? 

Av mörker är du kommen, till mörker skall du åter varda. 

Ännu en husgud har plockat ner skylten och nog för att det är naturens gång men vissa tomrum känns mer än andra. Vi föds, vi dör och förhoppningsvis lämnar vi också någon form av avtryck i historien innan bokslutet skall in, något som Ozzy definitivt gjorde under sitt halva sekel av artisteri så beskedet om hans frånfälle under gårdagen kändes hela vägen ner i den svarta själen. Han skulle ju överleva oss alla. Allt annat kändes absurt för han har ju alltid varit där, på något sätt. En konstant i metal-kretsar. Alltid relevant. Alltid intressant. Från Okej-tidningar, och Headbangers Ball hela vägen till full dokusåpa. På ett sätt var det förstås väntat. Han hade trots allt kämpat med hälsan länge och levt ett liv i rus, sus och dus men å andra sidan stod (eller satt) han nyligen på scen under sin stora avskedsturné och verkade ändå vara vid hyggligt god vigör, en avskedsturné som nu känns som det perfekta avslutet.

Man brukar ju slänga sig med uttrycket att någon rycktes ifrån oss alltför tidigt. Kan man verkligen säga det om Ozzy Osbourne? 76 år gammal och ett leverne långt bortom socialstyrelsens rekommendationer. Oklart men oavsett vad så kändes världen lite mer öde när jag vaknade upp i morse. I de flesta fall är det främst de närmast sörjande som minns oss när vi går bort men ibland gråter en hel värld. Fråga oss och vi vet exakt var vi befann oss och vad vi gjorde när den tragiska nyheten nådde oss. Töntigt kan man tycka, att en person man aldrig träffat kan framkalla så starka känslor när man knappt reagerar när en avlägsen kusin trillar av pinn för som de allra flesta här på Jorden kände jag inte Ozzy. Alls. Jag har inte ens sett honom live men han betydde likt förbannat otroligt mycket för min uppväxt.

Jag skall inte säga att han gjorde mig till den jag är idag, det vore en grov överdrift men jösses vad det har lirats Black Sabbath och Osbournes soloprylar genom åren. Vi snackar trots allt pionjärer här, hårt arbetande eldsjälar som en gång i tiden ritade om kartan helt, herrar som bjöd på ett storslaget djävulusiskt mangel i decennier och som lade grunden till det mesta av dagens heavy metal. Tony Iommi som genrens eviga gudfader och några av de finaste pipor branschen har förfogat över och det i en era där det var flum som stod på de flesta agendor. Ozzy och hans dystra gäng klev rätt in i en flower power-era där de flesta sjöng om kärlek, blommor, fred, älskog och rock ’n’ roll-tobak men britterna visade direkt var det sataniska skåpet skulle stå med allvarliga teman som krig, paranoia, ockultism, Jordens undergång och Hin Håle själv. Det här var en helt annan sorts best. När andra klappade sina strävhåriga taxar matade Sabbath sin Kerberus med rött kött och fladdermöss.

Alla bär vi på våra demoner och Ozzy kom att släpa runt på sina plågoandar genom hela livet, något som också märktes i musiken men säg den prominenta musiker som mått bra under skapandeprocessen. Nej, utan mörker, inget lidande. Utan lidande, inga klassiker. En enkel ekvation. Men i kampen med mörka makter och tankar kommer också energin och viljan att göra något stort. Att med ren viljestyrka stirra döden i vitögat och bara leva sina drömmar fullt ut. Ozzy personifierade den energin och tillsammans med Tony skapade de magi. Att Iommi dessutom lirade likt en virtuos trots att han saknade två fingertoppar efter en fabriksolycka gjorde det hela förstås ännu mer hårdrock.

När de släppte sin första platta, den självbetitlade Black Sabbath år 1970 så var folk genuint livrädda. Det vibrerade i de sköra hippienerverna redan när klientelet såg det olycksbådande omslaget och när plattan väl hamnade på skivtallriken så lade de de späda benen på ryggen direkt i titelspåret när det porlande regnet, kyrkklockorna och de i särklass tyngsta riffen mänskligheten någonsin hört släpptes lösa, helt otyglade. Det dröjde förstås inte länge innan moralpaniken knackade på dörren i Birmingham och frågade vad som pågick. "Är ni månne satanist?" Ozzy tog det hela lättvindigt och förnekade att han skulle vara djävulsdyrkare. “I don't worship the Devil. You gotta be really careful what you bite off. Don't bite off more than you can chew. It's a dangerous world.” Vi vet dock alla att hade Siewert Öholm kunnat så hade han bannlyst britterna för all framtid. 

Men det var ju det man gillade som ung rebell när tonårsrevolten stod i zenit. Flera år försent såklart men man kan ju inte styra över sin egen födsel, i alla fall inte ännu men det är väl bara en tidsfråga och när det väl var dags att börja botanisera i mörkrets trädgård så stod han där imposant och välkomnande och tog med mig på en promenad genom ett dystert landskap. Mörkets Furste i egen hög person med sin unika röst och vildsinta uppsyn. Det var ett sorgset, opolerat rått stönande, vilket passade som hand i handske med de ockulta texterna och publiken älskade rubbet. Eller som han själv uttryckte det "I don't consider myself a great singer, but I have a connection with the audience."  Resten är så att säga rockhistoria. På den här tiden var det viktigaste av allt nämligen att vara äkta, att inte vara en poser och man kan säga mycket om Ozzy men någon poser var han sannerligen aldrig. Faktum är att han snarare alltid låg på gränsen till galenskap - det var inte för intet han kallades för heavy metal’s original madman men det var en delikat balansgång det där och ibland gick han också över den fina gränsen, både på och utanför scenen. Han körde sitt race till varje pris och vägrade krypa i stoftet och tänkte verkligen inte dansa efter andras pipor. Nej, Ozzy var äkta ända i döden. Inte ens när grungen tog över på 90-talet så gav han upp eller anpassade sig till rådande trender utan istället släppte han ett av karriärens bästa album, No More Tears, en platta som jag säkert körde igenom hundratals gånger när den kom och den håller precis lika bra idag. Grejen med Ozzy och Sabbath är ju att det är tidlöst rakt igenom. Melodisk, tematisk lättviktig domedagsmetal som har åldrats fenomenalt fint, likt en dammig Margaux. 

Och det är ju just den outtröttliga andan som har gjort Ozzy till en av våra mest bestående ikoner, så för att ära den som äras bör är det nu dags för ännu en topp 10-lista. För rättvisans och den goda stämningens skull så innehåller den alster från både Black Sabbath och solokarriären.  

10. Black Sabbath 

Som jag redan har varit inne på så är öppningsspåret på debutplattan ett stycke metal-historia. En melodisk mardröm som skrämde livet ur en intet ont anande lyssnare. Olycksbådande riff och i centrum, en självupplevd berättelse om ett möte med liemannen, Satan och upp-och-nedvända krucifix. Det tog hus i helvete i folkhemmet och enbart av den anledningen förtjänar Black Sabbath en plats på topplistan men sedan är det förstås också ett monster till låt. 

09. Iron Man

Tungt, mörkt och brutalt. Iron Man är en veritabel vokal ångvält som krossar allt i sin väg. Den bara kör på, vägrar att stanna för något eller någon. Riffet som tillhör de mest klassiska genom alla tider, bara fråga Beavis och Butt-Head ligger kvar som ett rivsår i själen och texten om en man som reser in i framtiden och får en förstahandsinblick i apokalypsen är precis lika aktuell i dag som den var då. 

08. Sabbath Bloody Sabbath

1973 hade Iommi drabbats av skrivkramp, vilket väl kan anses vara helt rimligt när man har matat ut fyra briljanta plattor i rad som alla mer eller mindre var uppbyggda kring hans gudomliga gitarriff. Klart att det måste ta ut sin rätt till slut men det hindrade inte bandet från att fläska på med nytt tunggung i Sabbath Bloody Sabbath. Sex minuter rakt upp i himmelriket. 

07. Snowblind 

Att rockstjärnor ofta lever skabröst och efter devisen sex, drug and rock n roll är ingen nyhet. Att de skriver låtar om ämnet är inte heller någon nyhet men sällan blir det lika bra som i Snowblind. En illa dold drogromantik som inte kan misstolkas hur mycket man än försöker. 

06. Shot in the Dark 

Poppigare än så här blev det väl aldrig men det bevisade ju å andra sidan att även Ozzy kunde gömma huggtänderna och göra en riktigt skön 80-tals-sleazerockig slagdänga som sätter sig på hjärnan direkt. Välförtjänt rätt in på Billboard 100. 

05. Close My Eyes Forever 

Och på tal om att gömma huggtänderna så är balladen med Lita Ford ett symbiotiskt samkväm som levererar gåshud från början till slut. När Osbourne kramar ut allt han har i form av höga toner så är det ingenting annat än helmys. Ett perfekt par i en perfekt powerballad som spelades in absurdum på mången efterluva i det Lindmanska residenset när det begav sig. 

04. Mama I’m Coming Home

Ännu en powerballad men det går ju såklart inte att lista Ozzys bästa spår utan att slänga in Mama I’m Coming Home, en fras som Ozzy använde när han ringde Sharon efter sista spelningen på sina otaliga turnéer. Zakk Wyldes fenomenala gitarrsolo och den ljuva basslingan signerad Geezer Butler känns ända ner i magtrakten och de är båda fina attribut som bidrar till den övergripande känslan av trevnad. 

03. Crazy Train 

Ett tidlöst mästerverk som aldrig någonsin kommer att tappa sin glans. När jag själv ligger där, gammal och grå på dödsbädden och väser fram mina sista vokaler så kommer Crazy Train fortfarande att kännas modern. Det är lika säkert som ett amen i kyrkan. All aboard! Ha-ha-ha-ha-ha-ha

02. War Pigs

Black Sabbaths mörka mässande i moll må ha varit raka motsatsen till hippiemusiken men de båda lägren delade definitivt åsikten om att kriget i Vietnam var fel. Det ställningstagandet resulterade i en av de bästa politiska låtar som någonsin skrivits. War Pigs började förvisso som ännu ett satanistiskt nummer men skivbolaget var inte helt kontant med innehållet så låten skrevs om till en antikrigslåt och det tackar vi för. Resultatet? Ett åtta minuter långt lidande där Ozzy öser ur en aldrig sinande källa av ilska och frustration. 

01. Paranoid 

Ingen skräll kanske, att den mest kända låten toppar listan men ibland är det självklara också just det självklara. En låt om Butlers depression som han aldrig fick bukt med. En låt som med nöd och näppe kom med på plattan, som mest åkte med som utfyllnad och det där fenomenet har vi ju varit med om både en och två gånger och inte sällan med britter inblandade. Som Acquiesce med Oasis och How Soon Is Now? med The Smiths för att nämna två. Det var spår som ingen trodde på, B-sidor som bäst men som skulle visa sig bli höjdpunkter i karriären. Paranoid tog mindre än fyra minuter att skriva men den lade grunden till femtio år på metaltronen. 

Spotify

Apple

Hur ser din lista ut? 

“The future of AI is not about replacing humans, it’s about augmenting human capabilities.” hävdar Sundar Pichai, VD på Google. Hold my beer, säger The Velvet Sundown! 

Musik är ett av de största glädjeämnena vi har här i livet, för egen del ett av ytterst få incitament att överhuvudtaget orka kämpa vidare i en själllös värld där allt handlar om pengar och följare. Nu är den trygga mattan dock på väg att slitas undan under mina fötter och även om det inte kommer som någon skräll direkt så är det ett brutalt uppvaknande. Klart att man visste att det skulle komma en vacker dag, det var alltid skrivet i sten. För nog har vi länge varit medvetna om utvecklingen. Vi har förstås vetat vad som skulle hända den dagen vi öppnar dörren för att släppa in AI. Då tar den över våra jobb, det har alla flaggat för, från Nostradamus till Paul McCartney och nu har det hänt igen. 

The Velvet Sundown närmar sig en miljon lyssnare efter en månad på Spotify och de har redan släppt två fullängdsalbum med ett tredje på väg. Det finns ingen bandhistorik, inga livebilder, inga intervjuer och till och med namnen skriker artificiell intelligens. Gabe Farrow, Orion Del Mar, Lennie West och Milo Rains existerar enbart i samband med The Velvet Sundown och de enda bilder som finns på kvarteten bär alla spår av AI. Hyperrealistiska färger, obefintliga skuggor och orimligt mjuka linjer. Men hur låter det då frågar sig vän av ordning? Tyvärr inte så dåligt man kan tro. Det är lite Zeppelin, lite Kansas, lite Uriah Heep. Proggig och psykadelisk alt-rock med flummigt gung. Men så var det det här med glädje, passion och själ. Vi snackar otroligt intetsägande och generiska texter och sångprestationer som är helt inkonsekventa från spår till spår så det är smärtsamt tydligt att ingen med mänskliga känslor har varit involverad i det här projektet. Det är totalt stendött på den fronten och det är väl det vi har att se fram emot nu. För om detta är framtiden, vem skall sälja ut Ullevi då? Vilka ska väljas in i Rock & Roll Hall of Fame? Vem blir den första att spendera sina surt förvärvade slantar på en "band"-tisha med The Velvet Sundown? 

Om jag blundar minns jag det fortfarande som vore det igår. Vi står där i Värmländsk lervälling och hoppar jämfota till tonerna av Violent Playground, kanske tidernas bästa bodyröj. Nu har ett halvt liv passerat men vi var syntslynglar då, med analoga drömmar, slänglugg och alldeles för mycket kajal. Vi hade inget men vi hade också allt. Inga vuxenproblem kunde skönjas längs vår snäva horisont. Ingen amortering, ingen Generation X career meltdown, ingen doom scrolling och förkortningar som VAB existerade inte i vår vokabulär. Här fanns bara friheten och kärleken, kärleken och passionen för det råa och opolerade. Världen var en enda stor lekplats. En våldsam sådan redan då vet man nu med facit i hand men det förstod vi ju inte då trots att ledtrådarna fanns där hela tiden. "Won't you come and join us in our playground? It's a, a violent playground. Such a, a violent playground."

Nej, Nitzer Ebb talade länge för döva öron men med tiden trillade den där poletten slutligen ner och jag insåg att Essextrion inte var som de andra. De hade inte mycket till övers för pretentiösa posers. Nitzer stod för sanningen bland alla falska profeter. Nitzer var bodyn och Douglas McCarthy var blodet som flöt i dess potenta ådror. En naturkraft. En eruption och en extas. Äkta och okonstlat. Rått, direkt, elektriskt. Att lyssna på Nitzer var som att höra hjärtslagen från en maskin. 

Det monotona mässandet där McCarthy var den sanna predikanten, för en sak var lika säker som ett amen i kyrkan, när han vrålade ut budskap om maktmissbruk, arbetarklassens våndor och den vanliga människans lugubra lustar så lyssnade man. När han låg där på scengolvet och krälade som om han blivit sänkt av sin egen urkraft och stönade fram militant poesi som "lies, gold, guns, fire!” var det omöjligt att stå still. Då spelade det ingen roll om man hade festivaldygnat och var nere på ångorna i reservtanken. Då kvittade det att man hade både begynnande portvinstå och fullt utvecklad groggsnuva. Det var bara att offra sin späda lekamen på fulkulturens altare för en andlig upplevelse, en frälsning, en sista dans. 

Nu har Douglas dansat för sista gången, i alla fall i det här livet. 58 år blev han och det är förstås alldeles för ungt. Tiden rinner iväg för oss alla och här har jag vandrat omkring i min egna kognitiva dissonans i väntan på Godot, eller åtminstone pensionen. pysslat med både det ena och det andra och reflekterat över den mänskliga existensen. Sökandet efter någon mening i det absurda. En stilla väntan på något som aldrig kommer. Här har jag suttit ensam i första rummet och sett människor komma och gå. Det är en del av livet förstås men det är också märkligt hur tystnaden kan eka så högt när någon som betytt så mycket i ens uppväxt försvinner. Hur världen liksom stannar till en sekund i något bisarrt försök att minnas det som en gång var. Likt bortglömda fotografier som plötsligt dyker upp under en flyttstädning. Undanstoppade och övergivna bilder på allt det där man trodde att man skulle minnas för evigt men som redan bleknat betänkligt med åren. Nu bläddrar man igenom högen igen i något naivt hopp om att kunna förflyttas bakåt i tiden, för att åter kunna vandra längs den där boulevarden av drömmar. Tillbaka till den Värmländska lergropen.

Men minnen är just bara minnen och jag inser plötsligt att det var alldeles för många år sedan jag lyssnade på Nitzer Ebb. Andra har klivit in och stulit min uppmärksamhet, brett ut sig och tagit plats i ljuset. De har knuffat undan Douglas och hans dystra droogies men det blir ändring på det nu. Det blir Nitzer hela helgen i vördnad, det är det minsta man kan göra som Ebbhead. Det är bara att rulla hela diskografin på repeat och även om bandet inte har varit top of mind på sistone så lever såklart musiken kvar och jag har förstås inte på något sätt glömt den enastående låtskatten Douglas nu lämnar efter sig, uteslutande bestående av tungt EBM-guld som legat till grund för mången artists framgångar. Utan Nitzer, inget Nine Inch Nails till exempel. 

Det var dessutom alldeles för länge sedan vi rev av en topp 10-lista här så vad kan passa bättre än Nitzer Ebbs bästa spår. Inget är förstås svaret på den retoriska frågan så here we go. Join in the chant! 

10. Promises

Enda spåret som platsar från tiden efter återföreningen men vilken absolute slammer det här är. Basslingan som ligger där från början till slut och skänker trygghet till en BPM-törstande stackare. Som i lejonparten låtar på den här listan så är det synnerligen sparsamt med nyanser men det är ju också där Nitzer har excellerat under alla dessa år, att med små differenser i strukturen ändå lyckas få varenda låt att kännas unik trots att det borde vara omöjligt. Man borde enligt vetenskapens alla kända lagar vara uttråkad halvvägs in och gäspande konstatera att “ja ja, vi har hört det här nu” men vi som känner till deras Modus Operandi, vi vet att man inte bara hör musiken, man känner den. Hela vägen ner i benmärgen. 

09. Shame

Och med tanke på ovanstående konstaterande så inser jag plötsligt att det kommer inte att bli särskilt mycket nyans i de här texterna heller. Nästa låt, Shame ståtar nämligen också med en remarkabel basslinga och ett monotont mässande från McCarthy om människors svek och skamfyllda leverne. Ständigt aktuella ämnen så vi kan väl fokusera på det helt enkelt och att Shame är en av många formidabla dansgolvsfyllare från ett av tidernas finaste bodyalbum, Belief. 

08. Getting Closer

Introt gör låten, som en annan sångfågel kvittrade en gång i tiden när det begav sig och sällan har det varit mer sant än i Getting Closer. Ett ljuvligt oljud som förkunnar att det kommer att bjudas på något alldeles extra, att det blir åka av och det här är utan tvekan det mest aggressiva spåret på tredje plattan Showtime. Men det är inte bara introt som imponerar, när McCarthy når klimax halvvägs in så är det som att slå upp helvetets portar på vid gavel och bjuda in Hin Håle själv till en svängom nere i moshpiten. 

07. Hearts and Minds

Här får belackarna på pälsen direkt. Öppningsspåret från plattan där minimalism är ledordet står ut från mängden. Hearts and Minds levererar nämligen en rejält Skinny Puppy-doftande post-punkdänga som träffar rätt i veka livet. Det är kallt och kargt, stenhårt och drabbande. En rejäl köldsmocka som kvällspressen hade rubricerat det hela. 

06. Let Your Body Learn

Trots att bandet körde på i nästan 20 år, dock med ett rejält uppehåll så är det ändå fortfarande debuten, That Total Age från 1987 som kittlar kulturlökarna allra mest och först ut från den heliga Graalen av EBM är Let Your Body Learn. En låt som bär alla de klassiska spåren av Nitzer Ebb. Dansant med ett politiskt budskap och en uppmaning, ett McCarthyskt stånkande med spontana blandade småvrål, ett hejdundrande basgung och en allmänt aggressiv framtoning. 

05. Control I’m Here 

Inget för lugna favoriter, så långt skall vi inte sträcka oss men tempot är betydligt lägre än på övriga låtar i den här listan. Trots detta omnämns Control I’m Here ofta bland fans och body-connoisseurer som live-favorit och det stämmer. Så är det onekligen och det är lätt att förstå varför. Uppbyggnaden är fullständigt magnifik och var därmed perfekt för Douglas outtröttliga energi på scen. Här gavs gott om utrymme att gå loss. Den karismatiska frontmannen kunde börja som ett ljummet duggregn för att sluta i en syndaflod.

04. Murderous

Att Murderous hamnar utanför pallplats är nästan skrattretande. Hur är det möjligt frågar sig vän av ordning men det säger en del om resterande låtar. Det är nästan så att jag känner mig kränkt å mina egna vägnar. Det är dock tajt, oerhört tajt. Murderous skulle de facto lika gärna kunna ha varit etta på den här listan, så lite är det som skiljer. Det säger också en del om hur mycket lidande undertecknad tvingats genomgå för att snickra ihop den här listan, precis som vanligt. It’s a blessing and a curse, som ni vet vid det här laget. Men det här var första låten med Nitzer Ebb jag förärade en plats på ett av mina blandband och det säger en del om hur bra Murderous är men kanske ännu mer om hur lastgammal den här herren är. 

03. Join the Chant 

Ingen topplista utan klassikern med stort K. Mer monotont än så här blir det inte, på ett utomordentligt positivt sätt. Ett oemotståndligt industriellt beat, repetitiv text och framför allt Douglas hundlika skall mellan textraderna. Och vilken text vi bjuds på sen! Vid en första anblick sex minuter av lösryckta ord men vilka ord! You had me at "Force is Machine”  och "Muscle and Hate!” Bara att välja och vraka. En partyhöjare av rang och allsångsfavorit en masse är det hur som helst. 

02. Violent Playground  

“To the left!” Hade det inte varit för en viss annan låt så hade Violent Playground tagit kakan. Det skall dock sägas att den inte tillhörde mina omedelbara favoriter från That Total Age. Det var i stället Murderous och Join the Chant som länge delade på det epitetet. Låten växte dock på mig med tiden och nu snackar vi topplacering. Som jag skrev i inledningen så bjuds det trots allt på ett eminent röj av det mest opolerade slaget, fulsnyggt. Som om Johnny Rotten hade vaknat upp en morgon och sagt till sina gamänger “Boys, nu skall vi göra en syntplatta!” Det är omöjligt att värja sig mot den enkelspåriga charmen i den här aggressiva uppvisningen och urladdningen av ett tidlöst monotont maskinmangel, så är det bara. 

01. I Give to You 

Om nyanserna hittills har varit få så är detta en palett av färger. Den oinvigde kanske inte ens greppar att vi snackar samma band och det är inte så konstigt. Det här är en annan sorts best. I diskografin är I Give to You en katt bland hermelinerna, en ulv i fårakläder, en svart svan, en välkommen diskrepans och ett kraftfullt statement. “Hörrni, vi kan göra annat också, inte bara samma samma. Vi kan bjuda på avvikelser som får er att kippa efter andan.” I Give to You är allt. En arena banger, en rockdänga, ett melodiskt industriellt inferno. Helt omöjlig att klassificera, någonstans i mitten av Nine Inch Nails, Nick Cave and the Bad Seeds och The Rolling Stones kanske? Men oavsett var man landar efter egen utförd musikalisk analys så kan vi alla fall enas om att Nitzer Ebb och McCarthy aldrig har låtit bättre.  

Spotify

Apple Music

Hur ser din lista ut? 

När landets svängigaste powerkvintett släpper nytt så blir man lycklig i själen. Man vet att det kommer att bjudas på ett hejdlöst drag och då är undertecknad förstås där direkt och drar upp fångsten dag ett och jösses ett sådant byte jag drog upp den här gången. Game of Faces har legat och mognat i en vecka nu, på repeat och vilken sanslös 80-talsbonanza det har varit i det Lindmanska residenset! 

Dynazty börjar ju sakta närma sig tjugoårsjubileum nu och har levererat fler medryckande refränger än melodifestivalen och det tar aldrig slut. Det känns så uppfriskande på något sätt för hur mycket jag än älskar mängden magnifik melodiös dödsmetall som släpps i dessa dagar så kan det ibland vara skönt att bara hoppa in i den där rosa tidsmaskinen och resa tillbaka till en tid när metal var enkelt, gladlynt och trivsamt. Där growlandet får stå åt sidan för fyllig falsettsång, fluffiga syntar fyller medryckande melodier som är omöjliga att skaka av sig långt efter att musiken har tystnat och låtarna klockar in på tre minuter snarare än tio. 

Med en energi som ibland saknar motstycke har Nils Molin och hans pudelprydda gamänger gjort detta till sitt adelsmärke och nionde plattan är sannerligen inget undantag, den cementerar snarare deras status som genre-gudar på ett imponerande vis. Det här är stor, glammig power metal med en perfekt balans av retrosyntar och tunga riff och som grädde på det maffiga moset, Nisses kraftfulla pipa som låter bättre än någonsin. Varenda spår är en omedelbar hitsingel som innehåller en refräng som gjord för allsång. Ibland vilar det nästan ett Disney-skimmer över kompositionen, vilket kan låta absurt men det fungerar ju det också. Stockholmarna verkar ha en aldrig sinande brunn av snillrikt komponerade melodier att ösa ur och just när känslan av att det kanske är på väg att bli lite väl mycket schlager över det hela sköljer över en så kastar gitarrvirtuoserna Love Magnusson och Mikael Laver in ett himmelskt solo i mixen. Det är fläskigt, det är fingerfärdigt, det är fenomenalt. Nej, det är bara att korka upp Lorangan och flytta in i pojkrummet igen. 

All flippers, no skippers förstås och att välja ut tre favoriter är i princip hopplöst men Call of the Night, Devilry of Ecstacy och Die to Survive. Kanske? Eller Game of Faces, Fire to Fight och Sole Survivor. Eller Dark Angel, Fortune Favors the Brave och Mystery? Eller... Fan vet. Rulla rubbet, från början till slut. Rinse and repeat. 

Spotify

Apple Music