Jag vet vad ni tänker, och nej, det är varken Metallica eller Skrillexhh (som iochförsig inte är ett band, men likväl en favorit för många, underligt nog). Jag pratar om de gamla progrockarna Genesis.

Lite tråkigt är det därför att det bara var under cirka 8 år av hela deras existens som var så briljant. Dessa år innefattar den tid då Peter Gabriel var frontfigur. Kanske är den korta perioden ännu ett bevis på hur bisarrt bra dom var under just den tiden, då dom lyckades göra så mycket bra material att dom lätt står sig som mina favoriter. Vet inte hur man ska se på det.

Bandet släppte sin debutskiva From Genesis To Revelation 1969 och i ärlighetens namn är det en relativt tunn skiva jämfört med de skivor de släppte efter det. Efter den skivan släppte bandet fem skivor under en period på lika många år. Fem skivor som var och en förtjänar toppbetyg i min bok. The Lamb Lies Down On Broadway är ett fantastiskt konceptalbum på 23 låtar, som tillsammans med Pink Floyds The Wall står sig som det bästa konceptalbumet jag hört.

Det spelar ingen roll om man pratar om Gabriels unika röst eller Phil Collins trummande, som är sådär härligt groovigt och 70-tals aktigt o-perfekt rent ljudmässigt. Phil är en av mina favorit-batterister av just den anledningen att det inte låtar sådär tillrättalagt som det ofta kan göra. Jag menar inte att han spelar o-tight eller dåligt på något sätt, utan mer att han spelar med sådan känsla och att det alltid låter så härligt genuint och oslipat.

De står också för musikhistoriens bästa låt, den 23 minuter långa Supper's Ready. En fruktansvärt varierad och musikaliskt imponerande progrock-dänga. Alla andra musiker står i ett hörn och bara gapar. Förhoppningsvis.

Det finns mycket jag kan säga om det här bandet, men med risk att det blir för utdraget så avrundar jag här. Jag tror jag har gjort min poäng.

<bild>

Batman var med i bandet ett tag också

För ganska exakt en månad sedan släppte de isländska postrockarna Sigur Rós sitt senaste album Valtari. Hur låter det då? Ungefär som tidigare, fast lite mindre postrockigt och mer ambient-aktigt. Inte lika storslaget med pumpande slagverk som tidigare utan lite mer lågmält, men fortfarande lika slående vackert. Åtta spår som, som vanligt, inte bjuder på någon variation alls, men som å andra sidan aldrig lämnar en oberörd. Jónsi bjuder som vanligt på en känslomässig och unik röst. Sigur Rós blir verkligen aldrig förlegade.

<bild>

Inte varje dag man ser band posera ute i gräset, eller hur var det nu igen?

Så heter Tallest Man on Earths nya skiva. Jag har lyssnat igenom skivan några gånger och det känns lite extra svårt att skriva ett omdöme på en skiva som den här. Tallest Man har inte gjort en enda låt som stuckit ut ur sitt eget sound någon gång. Han spelar nämligen på exakt samma premisser som innan.

På There's No Leaving Now hittar man därför samma arrangemang som i hans tidigare skivor. Rösten låter exakt lika - gjäll, skrikig och raspig fast enbart på ett positivt sätt. Tyvärr så börjar jag tröttna rejält på just rösten nu, den är långt ifrån allsidig och blir lätt smått enerverande att höra på efter ett tag. Tallest Mans sinne för att skriva bra texter och ackompanjera dessa med trevligt gitarrspelande är lika uppenbart nu som tidigare. Den enda egentliga skillnaden är att detta är lite mer välgjord rent produktionsmässigt, ljudbilden är lite bättre än innan. Och justja, i ett av spåren har gitarren lämnats till förmån för ett piano. Se där!

Visst hade det inte skadat med lite omväxling i Tallest Mans musik, men som vanligt bjuder han på en jämn samling bra låtar. Typ så.

Det finns just nu inget band där det svider så mycket om de gör något dåligt material som i Dave Matthews Bands fall. De är mitt nutida favoritband (all-time är det Genesis under Peter Gabriels år) och har så varit ett ganska bra tag. Finns ingenting som kommer i närheten som DMB i toppform.

Nu är ju en ny skiva påväg som väntas släppas om några månader och för någon dag sedan fick jag mail där de bjöd på en singel vid namn Gaucho. Tyvärr stinker den rätt rejält. Tråkiga gitarrer, värdelös sånguppbyggnad och en dålig barnkör som kommer in och skriker. Samtidigt tycker jag att deras vanligtvis briljanta hookar misslyckats totalt. Gaucho är ett riktigt magplask och jag hoppas VERKLIGEN att skivan visar sig hålla högre klass än detta. Det är trots allt producenten Steve Lillywhite som åter håller i tyglarna, vilket i sig känns som en liten trygghet.

Battle Studies var en dålig skiva, rakt igenom. En supersölig och fantasilös dipp i en annan ganska briljant diskografi. Inför nya skivan Born and Raised kom singeln Shadow Days. Den var inte heller bra. Fantasilös rakt igenom med en tafatt gitarrslinga och halvfånig text. Jag gillade inte.

Jag var med andra ord inte alls sugen på nya plattan, Mayer har liksom gjort sitt känns det som, även om jag alltid kommer digga det mesta han gjort. Det kändes som att Born and Raised skulle bli som en fortsättning till senaste skivan sett till ljudbilden, och det stämmer till viss del. Fast medan Battle Studies var seg och allmänt dålig är denna i exakt samma stuk, fast med överlag bättre låtar och texter.

Och att både Mayer och skivan blivit starkt influerad av någon sorts country-grej tycker jag bara är mysigt. Så i slutändan känner jag mig nöjd ändå.

<bild>

Hår