Det är en mening jag kommer att sakna nu när eftertexterna på det sista avsnittet till The Boys sakta rullar förbi. Ännu en serie tar farväl för gott och alla min slaviska dater med nya avsnitt blir mindre och mindre och min frihet från dumburken ökar lite varje dag. Vårat lite on och off-förhållande varade i sju år och det är med blandade känslor som jag ser tillbaka på vår tid ihop som serieäktenskap. Vissa säsonger har varit bättre än andra och vissa karaktärer har satt ett större avtryck än andra på mig. Men i det stora hela har jag uppskattat denna underbart urflippade resa med hjältar som för en gång skull inte är så glansiga och felfria och som får mig att tänka på det där gamla talesättet att även om man strör glitter på en bajskorv så är det ändå bara just en bajskorv.

Trots sin totala motsats till verklighetsanknytning så kommer man på sig själv att ändå dra röda trådar inför den värld vi lever idag där maktgalna, giriga och korrupta världsledare startar galenskaper, krig och elände och ständigt rör runt i grytan som vi vanliga knegare kallar för livet. För får man inte lite Homelandervibbar över den orangea ledaren i väst, Herr Donald? Jesuskomplex och att slå ner alla som inte är av samma tro och åsikt som sig själv känns ju trots allt igen om man säger så.

Depraverande superhjältar i all ära, men nu är det då dags att gå vidare nu när seriens produktion kastat in handduken och skrivit ett slut på det hela. Som vanligt får jag alltid känslan av att de som skapar en serie alltid stressar ihop sitt sista manus med att låta slutet komma för snabbt och inte riktigt knyta ihop påsen så den inte läcker för plötsligt är det bara THE END. Och det är inte bara The Boys jag talar om utan näst intill alla serier. Det är som om de plötsligt börjar få ont om papper eller bläck i skrivmaskinen och måste få ihop en hel story på bara ett par snabba rader. Fem säsonger har de ju haft på sig att skriva på ett slut som inte känns framtvingat.

Hela serien har ju egentligen haft en enda agenda. De hyffsat goda supisarna ska störta de inte så goda supisarna och huvudmålet var väl hela tiden att tillintetgöra ärkearslet Homelander. Och i sista avsnittet var det som att vi som varit med på den långa promenaden plötsligt suttit oss på fjärrkontrollen i soffan och kommit på snabbspolningen med våran stora ändalykt för slutet dundrade in lite väl snabbt för min smak. Som om vi sugit på en karamell länge för att verkligen få ut alla smaker till att någon plötsligt bänder upp truten din, stjäl karamellen och ljudligt tuggar i sig den så du går miste av karamellens goda inre kärna.

Och mitt i min lilla besvikelse så kommer jag på mig själv att jag kommer sakna denna underliga, ibland äckliga och slaskiga och stundvis fantastiska serie. Och framför allt kommer jag sakna Karl Urbans figur Butcher som trots sitt svarta klädval var den färgstarkaste av dom alla. I allafall i sina ordval. Så jag säger det igen, "Oi, Fuck off you cunts!". Och, ja, jag kommer till och med sakna mannen man älskat att hata, Homelander. Vår tids nya Cliffy Barnes. Inget är så otäckt som en som ler när han gör bad shit. Åh fan, precis som politiker? Har ni missat serien kan ni slänga ett getöga på Amazon Prime vettja.

Har du följt och sett sista säsongen av The Boys?

För hela 12 år sedan äntrade han våra liv och krossade hjärtan på rutin. Lång, stilig och med röda lockar bar han upp sin kilt som ingen annan. Runt om i stugor och hus har han fått kvinnor och män att bänka sig avsnitt efter avsnitt för att drömma sig bort i tantsnuskens romantiska töcken och gjort varje vardagsrum hetare än en finsk bastu. Det är inte svårt att gissa att jag talar om Outlander om du nu inte bott under en sten det senaste decenniet.

Mina ord kan verka ytliga men det är inte bara hans fagra ansikte som fått oss så förtrollade, framför allt är det den hissnande kärlekssagan som utspelar sig framför oss mellan högländernas Jamie Fraser och kvinnan från en annan tid, Claire Beauchamp. Någonstans inom oss alla finns nog en hemlig önskan att få uppleva en sådan himlastormande kärlek med en annan människa som den som utspelar sig från stunden Claire av misstag stiger in i stencirkeln och skickas tillbaka till tiden 1743 och träffar mannen som förändrar hennes liv.

Jag som ratar alla filmer som har med romantik att göra och föredrar filmer med explosioner och 2365 skottlossningar per minut har inte missat ett endaste avsnitt och har suttit tyst som i kyrkan och insupigt deras äventyr som en kärlekstörstande hundvalp och drömt mig bort till de gröna kullarna på Skottland och en helt egen skäggig och barbent högländare som ska ta mig med storm. Åtta säsonger med totalt 99 avsnitt har det blivit och för snart en vecka sedan såg jag klart det allra sista avsnittet som satte stopp för seriens fortsättning för all framtid.

Det har tagit en hel vecka att smälta att vi inte får se mer av varken Claire eller Jamie eller de underbara karaktärerna som omger dom. En liten del av mig sörjer att den nu är slut och en stor del av mig känner mig ack så rånad då så mycket lämnades åt min egna fantasi att hitta på ett värdigt avslut för alla karaktärer. Mycket bottnar trots allt i att seriens författarinna Diana Gabaldon inte skrivit klart den sista boken i serien och man behöver inte vara Einstein för att förstå att pengahungriga producenter vill hålla dörren öppen för kommande spinoffs när man avslutar en långkörare innan just serien den baseras på inte ens har hamnat på print.

Jag har aldrig varit en känslosam TV-tittare om vi inte räknar med King Kongs död på vita duken som fick mig att ilsket gråta åt människans grymhet men sista avsnittet och mitt farväl av paret Fraser fick mig faktiskt att snyfta som ett barn med ett skrapat knä och som tappat godispåsen i en vattenpöl. Det är med ett tungt hjärta man tar farväl och vet att nästa lördag så kommer det inga mer avsnitt. Inte ett enda. Så här sitter man då fylld av frågor som antagligen bara kommer att bli besvarade av ett framtida bokinköp när Gabaldons avslutande boktitel kommer upp på hyllan.

Men tills dess får man gräva i sitt filmarkiv efter Highlander och Braveheart. Man får sätta på Rolfs Säckpips-spellista på Spotify och förtära haggis medans man färgar sina blonda lockar gyllenröda. Man får kalla alla man träffar för "Sassenach", "Mo Chridhe", "Bairn" och "Wee". Jobbigt att vakna upp i en verklighet där män inte svingar sig upp barbacka på en hästrygg utan i stället står prydligt raka på en elspark med en påse Nocco hängande på styret och vejpar på väg till jobbet i sina stuprörsjeans och med sina icks mot matlådor.

Nä, i sommar drar jag Majsan till Ales Stenar med en ädelsten i fickan, dansar en lätt schottis som jag lärde mig i årskurs två i skolan av någon underlig anledning och hoppas att jag hamnar på en grön kulle och blir bortsvept av en lätt orakad och stilig karl med solbrända och snygga ben bärande en kilt som flaxar i vinden och som älskar mig tills jag blir gammal och gråhårig och som viskar Sassenach till mig. Så farväl Outlander! Det har varit 12 fina år och jag har älskat alla 99 avsnitt. Beannachd! Haste ye back!

Har du följt den finaste av kärlekshistorier Outlander eller sabbar den hårflödet på ditt bröst?

Innan jag flyttade hem till min barndomsstad Alingsås för några år sedan så bodde jag nästan 20 år i Karlskrona. Under dessa 20 år så såg jag inte en endaste gång på Eurovision Song Contest. Noll. Zero. Och det var ett skönt sätt att leva. I min mening är Eurovison sjukt lökigt och lite av cirkusen kommer till stan. Scenkläder som man undrar om Galne Gunnar skapat och musik som tagits fram med en stor portion tondövhet. Men jag är antagligen inte den bästa av bedömare för det är inte min slags musiksmak över huvudtaget.

Det blir lite som att skicka en dödsmetallare till dansbandsveckan i Malung och tro att han kommer älska varje ord som kommer ur Sven-Ingvars munnar. Egentligen är jag allätare av musik men jag har något som ändå kallas god smak och ska jag vara ärlig så får jag utslag av schlagermusik. Det börjar liksom krypa i hela mig när jag hör låtar som Eins, Zwei, Drei och Bangaranga. Så jag har som sagt alltid höllt mig borta. Men sen finns det då min storasyster Therese som av någon underlig anledning gillar denna dyngan. Och varje år lockar hon mig med mat och dryck och goda snacks som om jag är en vildkatt som ska tämjas med godsaker.

Men ni märker att taktiken lyckas för varje år sitter jag där i 10 minuter och mumsar förnöjt i mig en pizza och lösgodis innan jag inser fällan som består av allt för många timmar av uttråkning, vämjelig musik och stela presenterare. Vi snackar en hel underbar lördags kväll som kastas bort där jag istället hade kunnat spela eller titta på en riktigt bra film. Ska jag vara ärlig hade jag hellre kollat på en film med odugliga Uwe Boll än sett Eurovision. Jag hade hellre gjort en brasiliansk vaxning av ändalyckten och stället där ett plåster inte fäster än sett Eurovision. Jag hade hellre gjort en rotfyllning och fått en koloskopi samtidigt än tittat på Eurovision.

Men vad gör man inte för sin syster. Jo, man plågar sig igenom över fyra timmar av vad andra kallar för musik, mellanakter som fick mig att kämpa mot sömnen och scenkläder som fick mig att vilja gå naken resten av livet. För vad gav programmet? Gårdagens låtparad höjde som vanligt ögonbryn och roade till många skratt. Till tävlingens försvar ska väl dock tilläggas att detta året var det åtmindstone många bra sångröster vilket tidigare år varit en bristvara. Innan har det oftast räckt med ett snyggt ansikte och så har vi tittare tvingats att lyssna på falskjoddlande scenclowner men i år kunde man i varje fall säga att trots att låtarna sög så var det inget fel på rösterna. Men att skapa en låt som är meningsfull och trallvänlig är tydligen en vetenskap för det var inte många låtar som man idag minns och då ska tilläggas att jag inte drack en droppe alkohol. Englands låt var bara helt oduglig, Norge helt hemsk och Grekland ska vi inte ens prata om. Och det som vi i soffan upprepade som ett ständigt mantra genom kvällen var orden "Och tänk då att detta var den vinnande låten i det landet. Hur var då konkurensen? Tänk att detta var den bästa låten i alla deltävlingar i England och Grekland"

Under röstningen när Grekland plötsligt hade sexton poäng och Sverige ett enda poäng så höll jag på att gå i taket. Mannen som i orangea moonboots och virkad mössa som hade lika mycket talang i dans och musik som Junior och hans lilla Cabanaboy genererade fler poäng än vår maskbeklädda Snuskfia och det var där jag insåg att världen är galen. Helt åt helsike galen och borde isoleras i ett fönsterlöst rum med vaderade väggar. När sedan Bongomongorongo eller vad tusan den hette gick och vann så blev det även skrivet i sten. Så löjeväckande dåligt så man bara ville kasta ostbrickan på TV:n innan man gjorde det vuxna valet och i stället mumsade i sig den.

Så nej, min finske pinne Jonas, det var inte rätt låt som vann. Misstänker att det inte fanns någon rätt låt denna kväll. Hade jag fått välja tror jag att jag hade röstat på Israels låt som gick att lyssna på utan att kräkningar framkallades eller Italiens låt. Eller våran låt. Men hade jag verkligen, verkligen fått välja så hade jag inte ens satt på SVT. Hade jag fått välja hade jag och Kliff letat ekollon i Crimson Desert. Det hade känts mer givande. Nu känner jag mig bara rånad på en härlig lördagskväll. Men detta var sista gången, nu blir det inget mer.

Även om syrran står utanför dörren och försöker locka sig in med en oxfilépizza med Bea så är det fan nej. Men om jag glömmer av det så påminn mig gärna nästa år. Tant har börjat få problem med minnet. Måste ju vara så för jag kan inte sjunga eller nynna till en endaste av låtarna som jag hörde igår under Eurovision 2026.

Tittade du på eländet? Vann rätt låt?

Ja, nu sitter jag här igen och tänkte rikta min starkaste lampa i ditt ansikte för att ställa de tuffaste frågorna. Och det är bäst för dig att du svarar annars tar jag fram tumskruvarna! Här i Alingsås, staden som jag kallar hem har vi idag vad vi svenskar kallar för midsommarväder. Alltså fem miuter av solsken och tre timmar ösregn i en oändlig cykel.

Som hundägare betyder det en dag i våta strumpor och kläder för sådant här väder får bara ut två sorters människor, galningar och just hundägare. Och det är dagar som det här man verkligen längtar sig bort till värmare breddgrader och som den introvert jag är gärna en lugn och fin strand där man slipper svenskt kaffe på hotellet, Magaluf-luffare med stora högtalare och att slåss med andra om solstolarna som osynliga tomtar paxat med handdukar en vecka i förväg. Så nu till dagens fråga: 

Om du bara fick ta med dig ett enda spel till en öde ö där det självklart finns el och en finfin konsol väntande på dig (helt logiskt ändå) vilket spel skulle det då vara? Tyvärr kommer du inget WIFI ha för det hade ju trots allt inte varit logiskt så inga eviga onlinelir nu på önskelistan. Vilket spel skulle du inte tröttna på att spela dag ut och dag in medans du väntade på din räddning? Motivera gärna varför.

För min del hade jag nog valt Red Dead Redemption 2. Det känns som om det är det spel som håller längst och som ger så otroligt mycket mer även efter att huvudstoryn är genomspelad. Spelet lever liksom sitt egna liv och varje gång jag spelat det så händer något jag aldrig sett innan trots att jag lagt hundratals timmar på det vid flera omspelningar. Sen att det råkar vara ett av de bästa spelen är ju heller inte fy skam. Kanske är det den där längtan som föds varje gång man tittar på en västernfilm att rumpskav efter en dag i sadeln och tuggtobak gör livet lite roligare?

När Netflix gjorde serie av den danske författaren Sören Sveistrups kriminalroman Kastanjemannen mottogs den med fina betyg av massan, så även av mig som satt på helspänn i jakten på seriemördaren som lämnade de läskiga små kastanjegubbarna vid varje bestialisk brottsplats.

Jag vet inte hur det kommer sig att danskarna har en sådan magisk talang på att skapa kriminalromaner, men de gör det bättre än alla andra och jag går alltid runt och bara väntar på att en ny ska trilla ner i knät på mig och tack och lov har Netflixgudarna lyssnat för i torsdags släpptes äntligen den andra säsongen av just Kastanjemannen.

Även denna gången får vi slå följe med de talangfulla skådisarna Danica Curcic och Mikkel Boe Fölsgaard i rollerna som poliserna Naia Thulin och Mark Hess i jakten på ytterligare en grym seriemördare som ständigt ligger steget före. Det hela börjar med en tillbakablick till året 1992 då grupp barn på en skolutflykt under en lek av kurragömma hittar en makaber kropp i vad som ser ut som ett fågelbo nere vid vattenbrynet.

Tiden spolas fram till nutid och Hess som lämnade Köpenhamn och Naia för två år sedan för ett jobb på Europol har kommit hem för att ta hand om sin sjuke bror som hamnat på sjukhus. Naia som gått vidare från sitt krossade hjärta jobbar fortfarande för polisen och det är i ett fall om en försvunnen kvinna som de två möts igen för att utreda fallet som verkar ha kopplingar till ett tidigare mordfall som gäckat polisen. Det vi har att göra med är en mördare som jagar. Som stalkar och förföljer. Som bidar sin tid och som sakta men säkert avslutar sitt parti med kurragömma med offren i takt med att en barnramsa räknas ner och för att hålla spoilers på en armlängds avstånd så säger jag inte mer än så här.

Precis som den första säsongen av Kastanjemannen sitter man längst ut på soffkudden för den är verkligen spännande och krypande på samma gång och fallet suger in en i jakten på mördaren för vem kan det vara? Den har alla ingredienser vad en riktigt bra kriminalserie ska innehålla och den levererar verkligen i alla de sex avsnitten utan att låta oss vankas in i någon sengångartakt på vägen. För mig blir inte nordiska kriminalserier bättre än det här och den höll mig i ett så hårt grepp att jag sträcktittade genom alla avsnitten till morgonkvisten då jag till slut fick krypa till sängs nöjd och belåten men även lite smått depp att vår resa var slut.

Och det är ett bra betyg i min bok. Har du missat den första säsongen så är det dags att ta igen det nu innan du hoppar in i säsong 2 även om serien är helt fristående. Man vill liksom inte missa något som är av denna kvalitet. Storyn drar dig nära och håller ett hårt grepp om dig genom jakten på den grymma seriemördaren och den får de små grå att jobba på högtryck.

Som den formidabla självutnämnda kriminalare jag är så löste jag självklart fallet innan både Hess och Naia fick ihop bitarna men att växa upp med barnprogram som Kommissarie Snok på 80-talet hade klart sina fördelar. Så vad har jag för betyg att dela ut då? 9/10. För det här mina damer och herrar var riktigt bra och får mig redan att hoppas på att en säsong 3 ska dyka upp inom en snar framtid.

Har du sett Kastanjemannen "Kurragömma" än?