Inser i skrivande stund att jag nu sedan 2011 skrivit listor på årets spel här på Gamereactor. Även dem perioderna då jag haft som minst tid att uppdatera bloggen har jag gång på gång landat i behovet att sammanfatta det bästa från året. Anledningen är ganska simpel. Jag tycker vi har en skyldighet att konstant värdera och jämföra, sedan råkar jag även älska själva processen att internt skapa någon form av ordning.

Spelen jag missat/inte hunnit med: Battlefield 1, Deus Ex Mankind Divided, Hyper Light Drifter, Superhot, Abzu, Mafia 3, Doom.

11. Devil Daggers Varför just elva spel på listan och inte vanliga tio spelen. Jo för att Devil Daggers kan vara det bästa spelet som någonsin gjorts. Spela Devil Daggers.

10. Street Fighter V Allt du hört om Street Fighter stämmer, spelet släpptes halvfärdigt kantat med problem, men personligen satte det inte stopp för min njutning med spelet. Kärnan i det som är Street Fighter var likväl intakt och noggrant utvecklat. Ett monument för Capcoms nedfall men samtidigt bevis på deras kärnkompetens.

9. No Mans Sky Det finns otroligt mycket att säga om hur No Mans Sky marknadsfördes och presenterades vid diverse tillfällen. I slutändan skulle jag inte påstå att NMS var ett bra spel, men likväl bjöd det stundtals på en upplevelse som jag drömt om sedan barndomen. Att utforska bland stjärnorna och inse precis hur ensamt det kan vara.

8. Batman: The Telltale Series Enda spelet på listan jag ännu inte klarat. Även som ett stort fan av Batman kan jag tycka att genren nötts ner till intet nu, men det ska sägas att Telltale lyckas sätta sin egen prägel på källmaterialet med ett slutresultat som står ut från mängden. För första gången i spelform får man balansera tillvaron mellan Bruce Wayne och Batman. Det handlar inte bara om att puckla på ondingar och sätta skurkar bakom galler på Arkham. Batman handlar om konsekvenser, det råkar även vara vad Telltale gör bäst.

7. Inside Tänker tillåta mig själv att överdriva en aning här. Inside visar i ett vackert paket hur extremt starkt medium spel kan vara. Man förmedlar så otroligt mycket med väldigt lite. Det Inside inte gör är lika slående som allt den väljer att göra. Du kommer inte hitta några långa dialoger eller egentligen någon form av konkret story. Samtidigt bygger den en värld med enorm djup och karaktär. Inside är magiskt, snudd på perfekt.

6. Titanfall 2 Att Respawn kan göra bra multiplayer känns vid det här laget som en självklarhet. Här bjuder man dock även på en otroligt minnesvärd singleplayer-sektion som driver egentligen hela genren framåt. Titanfall fortsätter att bryta mot normerna med stil och självförtroende.

5. Firewatch Firewatch är väldigt story-fokuserat och med det sagt kommer spelets upplevda kvalité väldigt mycket variera, men för mig personligen träffade spelet otroligt nära hjärtat. Spelet berör ensamhet, förhållanden och hur djupa ärr vi som människor ibland bär med oss men täcker över. Sedan finns det absolut vissa mekaniska element som tilltalade mig, men det känns mindre märkvärdigt sett till större bilden.

4. Overwatch Det som gör Overwatch till ett briljant spel är det som egentligen gör Blizzard till en briljant utvecklare. Enkelt att komma igång med men svårt att bemästra, allt som allt receptet för ett spel som du med glädje kommer spendera dina sällsynta timmar med. För vad det är värt även spelet på listan jag nog kommer spendera flest timmar med 2017 och framåt.

3. The Witness Jag kommer omöjligen att kunna förmedla ens en bråkdel av allt som gör The Witness spektakulärt här, delvis pga egna begränsningar, men till stor del även pga den relativt lata förklaringen att man helt enkelt måste uppleva det på egen hand. The Witness tillhör inte skaran av spel jag vanligtvis spelar, men likväl grep det mig från första sekund med smart designade utmaningar och överhängande känsla av mysterium och intriger.

2. Uncharted 4: A Thiefs End Jag har för all del älskat tidigare delar i serien, men aldrig riktigt sett de som mer än ytliga popcorn-blockbusters gjorda för snabb tillfredsställelse med begränsad långvarig effekt. Uncharted 3 försökte sig på en djupare story men misslyckades kapitalt. Uncharted 4 lyckas för första gången i seriens historia verkligen kontextualisera Nathan Drake, karaktären den hittills spenderat tre spel med att dyrka. Naughty Dog bar med sig lärdomarna från The Last of Us, och likt Telltale med Batman, har man för första gången lyckats måla en bredare världsbild där Drakes aktioner faktiskt har konsekvenser, han tvingas stå till svars.

Samtidigt dras Uncharted 4 lite med samma problem som plågat seriens tidigare spel. Slutet dras ut aningen för mycket och sista bossfighten känns inte riktigt värdig ribban den satt när det kommer till gameplay. Men jag lämnar nöjd med vetskapen att serien levt upp till potentialen den länge haft.

1. The Last Guardian Placeringarna mellan ettan och trean hängde länge i luften. I slutändan väljer jag att gå med hjärtat för det spel som lämnade starkast avtryck. The Last Guardian är långt ifrån perfekt. Man har all rätt i världen att förvänta sig smidigare kamerakontroller efter så många år i utveckling. Visst känns det även som om spelet saknar några månaders tillputsning vilket i sig inte är acceptabelt med allt i omtanke. Med det sagt bjuder The Last Guardian på allt som gör att jag dyrkar Team Ico.

The Last Guardian berättar en vacker saga om kärlek mellan två varelser dränkt i Team Icos typiska stil av mysticism. Det påminner mig om barndomsberättelserna man fick höra som liten och det känns så otroligt kulturellt nära det man växte upp med. När eftertexterna väl rullade torkade jag ögonen som lite lätt hade börjat vattnas och gav min hund en stor kram.

Det är lite av tidens tecken. Vattna ner filmen så mycket det bara går för att minimera risken att någonsin förolämpa eller utesluta någon på grund av ett magstarkt budskap. Well, good fucking job. Ni lyckades DC.

För er som inte vet uppstod Suicide Squad som DC Comics vi-kan-också-replik till succén som Marvel hade med Guardians of the Galaxy och dess mer lättsamma ton. Men där sistnämnda bjöd på charmigt alternativa karaktärer som drev med stereotypen inom genren filtreras Suicide Squad istället genom en gråtråkig-vision signerat regissören David Ayer som mest tycks ha gått vilse.

Det är snudd på förolämpande hur otroligt innehållslös filmen egentligen är i slutändan. Hur man med en rejäl budget pumpade ut en film som närmast tycks vara redigerad av slumpmässig youtuber-vars främsta drag är att slänga in poplåtar lite här och var för dölja filmens pinsamma avsaknad av substans.

"Ah, så folk älskade licenserade musiken i Guardians of the Galaxy. Låt oss fylla filmen med ALLA LÅTAR SOM NÅGONSIN HAR SLÄPPTS."

Margot Robbie lyfter filmen i rollen som Harley Quinn och Will Smith gör det han egentligen gör bäst med Deadshot, men inte ens the fresh prince himself kan rädda filmen från en skurk som bara lyckades med att verka parodisk när den inte var pinsam. Jared Letos gestaltning av Jokern lämnar en del hopp för framtida filmer men just här antar han en ganska irrelevant roll, bristen på struktur gör å andra sidan att nästintill varenda karaktär skulle kunna plockas bort utan större konsekvenser för den överliggande handlingen.

Bortslösad potential är i sig en synd, men Suicide Squad är lite motsvarigheten till att knappt ens försöka. Oinspirerat och ett klart tecken på att DC måste fundera över sin ansats. Det här är annars snabbaste vägen till att döda hela genren och den framgångsvågen som råder just nu.

Jag känner redan nu att den här texten mer är skriven för mig själv än någon annan. Jag vill bara få något nedskrivet, något jag kan peka på när de flyktiga intrycken försvinner.

Lite bakgrundsfakta innan vi börjar. Jag avgudar Batman, har stor förkärlek till resten av DCs karaktärer och menar att Man of Steel egentligen är en ganska underskattad rulle som föll offer för orealistiska förväntningar. Menar också att Marvels filmadaptioner senaste åren mest har varit nedvattnade action-rullar anpassade för den bredaste massan genom att egentligen aldrig ta några som helst risker. Innehållslös action, platta karaktärer och handlingar som man aldrig bör tänka extra på.

Men Batman V Superman då, rent spontant lämnar jag biografen med samma tanke som upstod när eftertexterna i Metal Gear Solid V rullade, titta aldrig på trailers för något du vet att du vill titta på. Trailers är en del av marknadsföringen, de kan väldigt ofta förstöra filmer/spel i utbyte mot att sälja några extra exemplar. Antingen visar trailers för mycket och spoilar filmen eller så visar de alldeles för lite och riskerar att vilseleda publiken.

Med det sagt, jag tyckte verkligen om Batman V Superman, jag kanske skulle säga att jag älskar den.

För den som gjort hemläxan med att läsa så mycket Batman-serier som möjligt är övergången in i filmen så otroligt naturlig att man inte ens tänker på det. Snyders tolkning är förvisso otroligt välfilmad, men erbjuder ingenting nytt under solen och blir i slutändan mest en trivial övning för att ge alla en chans att acklimatisera sig. Ben Affleck spelar i princip samma Batman som vi såg i The Dark Knight Returns och han gör det mer eller mindre fläckfritt. Henry Cavill känns bekväm i rollen som Superman och Jesse Eisenberg är klockren som Luthor, även om sistnämnda nog kommer finnas vara otroligt irriterande för vissa. Det finns absolut ingen karaktär som kändes felplacerad eller inkrystad.

Det som dock överraskade mig, och där jag till hög grad är oense med skaran kritiker som så långt sågat filmen, är hur välutvecklad filmens handling är. Från första till sista sekund övertygade Snyder mig om att det här var en verklig värld vi tittade på. En värld där varje kollapsande skyskrapa kommer ha sina konsekvenser, en värld där våra hjältar är medvetna om tveksamheten i varje aktion men motiverar det i slutändan med någon föreställning om rättfärdigande på ett högre plan för andras bästa. Bruce Wayne är inte den kallt avskärmade figuren som av någon anledning har en stark koppling till staden hans förfädrar var med och byggde upp, han är ledaren som svek sina allra mest lojala anhängare.

Det finns sekvenser där jag bara känner ungen inom mig fyllas av lycka av att se Batman och Superman på samma bioduk, öga mot öga med endast några centimeter som skiljde dem åt. Nolans-trilogi må ha satt ribban otroligt högt för DCs filmer den överskådliga framtiden, men tittar man omkring inom genren just nu är dessa två herrar de otvivelaktiga kungarna.

Jag har så otroligt svårt att verkligen sätta ord på mina intryck just nu, ni anar inte hur många stycken som skrevs och raderades innan texten antog sin slutgiltiga form, även nu när jag försöker korrekturläsa (något jag är usel på) känner jag mig otroligt missnöjd. Jag känner att jag har det på tungan men misslyckas konstant med att sätta rätt ord på pappret. Jag tyckte om filmen, men jag vill se den igen, jag tyckte om både Superman och Batman, men jag hade velat se mer.

Industrins modeord numero uno för stunden, VR, folk kan inte sluta prata om det. Vissa skriker efter en revolution medan andra står i hörnet med armarna i kors och mungiporna hängandes likt barn som fått utskällning av förskoleläraren. Varför skriver jag den här texten, för jag känner att många av er dissidenter därute har fel.

De som har testat VR och inte är övertygade, era åsiker kan jag ändå respektera och acceptera även om den alldeles för starka cynismen som ibland råder snabbt blir utmattande på gränsen till gubbaktig. Men tyvärr, med månader bort från release, är många fortfarande alldeles för dåligt informerade om teknologin och planerna för dess implementation. Någonting som självfället bör riktas som kritik mot såväl Oculus, Sony som HTC. De har varit alldeles för dåliga med att få fram budskapet.

Jag har vid två olika tillfällen haft nöjet att testa Oculus Rift när det fortfarande befann sig i testfaserna som var öppna för allmänheten, jag har haft nöjet att tala med hobby-programmerare som har lekt runt lite med teknologin och även de som fullt ut tagit och börjat med utveckling för VR i form av diverse projektgrupper. Det är lite min bakgrund, kändes av någon anledning viktigt att lägga den grunden. Jag tänkte egentligen mest bryta ner några myter och onödiga spekulationer som jag ser många sprider vidare.

1. VR är bara till för spel! VRs effekter när det kommer till att övertyga användaren om att det som utspelar sig på skärmen verkligen händer är helt otroliga, att VR ger bättre inlevelse än vilken TV som helst råder det för många ingen tvivel om. Det handlar om att lura hjärnan och skicka vissa undermedvetna signaler som hjärnan eventuellt lär sig processera, något som fått bland annat forskare världen över att intressera sig för teknologin. Ett projekt som jag till exempel fick lära känna via KTH, där jag studerar, ämnade till exempel att hjälpa folk med sociala fobier för stora folksamlingar genom att virtuellt sätta de i situationer som de finner obekväma för att eventuellt vänja dem och föra vidare det till riktiga världen. Finns många användningsområden som är fruktansvärt intressanta utanför spelvärlden, både komersiellt och i forskningssyften.

2. 599 dollar är för högt pris för att slå genom på marknaden! Korrekt, men precis som vilka andra banbrytande teknologiska produkter som helt så siktar inte Oculus på den stora konsumentmarknaden direkt, utan tanken är att först och främst börja med en mindre grupp konsumenter och sedan arbeta sig utåt. Första upplagan av VR är mest tänkt för de man vanligtvis betecknar "early adopters" och även utvecklare. Speciellt för utvecklare vill man nå ut till så många som möjligt, så tidigt som möjligt, då handlar det knappast om att göra sin debut med en fullbordad produkt. Skeppa produkten så fort den har nått en acceptabel nivå, detta är policyn hos de flesta företag som jobbar med tjänster som förltiar sig på feedback och support.

Gissningsvis tror jag att både Sony och HTC inte kommer att gå allt för långt ifrån den prislappen. Kan tänka mig att Sony hamnar precis under och HTC eventuellt även kanske över.

3. Detta är katastrofalt, oh the humanity att jag inte har råd med lyxprylar! Ja, under sitt första år kommer VR mest troligtivs vara en lyxpryl för de allra flesta, spinner vidare punkten ovan, men Oculus är väldigt medvetna om detta. 2016 kommer bli året då VR introduceras på marknaden, men det kommer inte bli året då VR når succé-status. Först 2017, 2018 och 2019 kommer vi nog se de ordentliga effekterna i samband med att utvecklare fått lite tid på sig och även stora utgivare vågar kliva in då riskerna har minskat. Någon revolution blir det inte, däremot kommer evolutionen bli märkbar när vi om några år blickar tillbaka. Tyvärr blandas dessa två ihop alldeles för ofta.

De första versionerna av hårdvara vi oftast ser är nästan direkt tagna från prototyperna med maximal fokus på funktionalitet över snygg design som kan tilltala människor och bryta genom bland masskonsumenterna. Jag räknar med att första upplagorna trots sina löften kommer dras med många problem samtidigt som hoppen mellan olika iterationer blir enorma.

4. Dålig start kan bli avgörande för teknologins öde! Kanske den största myten av de alla om jag får säga mitt, peka på en innovativ teknologisk produkt som varit nästintill perfekt från dag ett! Små som stora exempel finns där skakiga lanseringar följs upp av stortartade succéer. Ta iPhonen som var långt ifrån perfekt när den lanserades eller Steam från Valve som häcklades av en enad PC-community när det krävdes för att spela Half Life en gång i tiden men hyllas idag som platformens ofelbara räddare.

Poängen lite rent generellt är att många därute verkar tro att allt annat än en perfekt lansering när det kommer till priset, teknologin och spelen är ett monumentalt misslyckande som kan döda konceptet medan jag hävdar det totalt motsatta. Priset kommer till en början vara alldeles för högt, teknologin kommer att strula och spelen kommer dras med många problem. Men spelar det någon roll? Nej, för så fort de flesta drar på sig en av enheterna inser de potentialen som gömmer sig bakom det hårda yttret. En oslipad diamant som med tiden kommer att skina. Det är jag övertygad om, det andra löser sig förr eller senare.

Jag förstår att många är ivriga i att ge sin fällande dom, men sällan döljer sig några rimliga argument bakom det.

Nintendo Wii kom ut en gång i tiden och blev en unik succé världen över som resulterade i att många utvecklare pressade ur sig förhastade och underutvecklade spel som dödade den potentialen teknologin hade. Wii blev en kassako som mjölkades snabbt och våldsamt (den mentala bilden) innan den lämnades till döden. Folk klagade då, och de klagar även nu när Oculus, Sony och HTC går motsatt väg för att verkligen förverkliga sina visioner. 2016 kommer inte att för alltid ändra på hur vi spelar spel, men den kommer lägga grunden för närmaste framtid, även då kommer standard-upplevelsen med att bänka sig framför en TV vara en högst acceptabel alternativ många år framöver. Men folk kommer kanske alltid att klaga, det är väl lite så masshysterin fungerar antar jag.

Jag har med åren lärt mig uppskatta processen med att spika fast en lista på de tio spelen jag mest tyckt om, både som personlig övning där man kan reflektera över året men även för framtiden när man vill snegla tillbaka. Kort och gott, följande är min lista med de tio bästa spelen från 2015 kombinerat med de tio spelen jag av någon anledning inte har kunnat spela. Enjoy.

10. Until Dawn Until Dawn hade förvisso väldigt svårt att urstaka någon form av egen identitet men i denna jakt lyckades spelet skrapa ihop skräckgenrens mest urtjatade stereotyper och dramaturgiska knep i en charmig liten samling. Trots att man hamrar hem samma punkt om och om igen känns paketet som är Until Dawn tillräckligt fräscht för att lämna ett bestående intryck.

-- Just Cause: Nu verkar konsolversionen ha tekniska problem så skuldkänslorna blir inte lika grova men Just Cause-serien måste nog alla uppleva minst en gång.

9. Project CARS Det Project Cars saknade i form av resurser i utvecklingen kompenserades med enorm passion för bilar och tävlande. Där ligger spelets största styrkor. Att jaga varvtider på Monza medan mörkret sakta faller över horisonten samtidigt som några sista solstrålar tittar fram från bakom träden ingjuter obeskrivliga känslor som varje racingtok kommer hålla nära hjärtat.

-- Mad Max: Suget efter filmen var enormt och om de inte hade släppt spelet på precis samma dag som ett annat storspel så hade nog Mad Max kunnat hitta en plats på listan.

8. Axiom Verge Axiom Verge tar avstamp från 16-bits klassikern Super Metroid men ränner inte runt särskilt länge i nostalgins djupa kölvatten. Istället tas det nya angrepp på beprövade spelmekaniker tolkade i moderna konventioner. Axiom Verge omdefinierar inte bara Metroidvania-genren utan visar oss även att gammal kunskap inte behöver vara sämre.

-- Tomb Raider: Ingen självklarhet att jag hade spelat Tomb Raider även om jag hade ägt en Xbox One, nu får man istället vänta ett år till.

7. The Order 1886 The Order 1886 drogs med en hel del djupa brister men skapligt gameplay kombinerat med en intrigsfull handling gjorde att man satt som fastklistrad till det bittra slutet. Här byggs en spännande värld som blandar fiktion med djupgående historiska rötter där ambitionerna lite väl ofta överskuggade verkligheten.

-- Bloodborne: Dark Souls lämnade mig mätt och belåten så att jag återvänder till dess spirituella uppföljare känns föga troligt. Men jag hade velat ge spelet en chans.

6. The Beginners Guide The Beginners Guide ger oss ett ovärderligt inblick i spelskaparnas psyke med alla sina brister och skavanker. Handlingen bryter ner alla artistens inre konflikter och utforskar skapandets mörka sanning med bakgrund i såväl depression som ångest. The Beginners Guide är en milstolpe i en industri som sällan vågar titta sig själv i spegeln.

-- Halo 5: Brukade vara en mina favoritserier men intresset har svalnat något kolossalt och femman tycktes inte vara någon höjdare.

5. Her Story En personlig handling med ett unikt narrativ som man bar med sig långt efter att sista dialogen har yttrats. Her Story lämnar spelaren med fler frågor än svar men känslan är onekligen att man har upplevt någonting alldeles speciellt. Her Story visar att man kan berättta slående berättelser om människor istället för att konstant besöka samma handlingar om domedagsprofetior och tidlösa utomjordingar.

-- Undertale: Ibland tjatar ens vänner så mycket att det får en motsatt effekt. Alla tycker att jag borde spela Undertale, därför kommer jag nog aldrig spela Undertale.

4. Star Wars Battlefront Battlefront lyckas med konststycket att förverkliga alla barndomsdrömmar man burit på ända sedan man först såg den gula texten röra sig uppåt över skärmen på en halvtaskig VHS. Dice fantastiska ljudbild gör att varje multiplayer-match känns som ett unikt äventyr i en galax långt långt borta (jag var tvungen) och deras känsla för kaos gör att man under hela speltiden sitter med ett närmast barnsligt leende.

-- Soma: Jag är fruktansvärt lättskrämd, hur bra storyn än sägs vara, jag är för rädd.

3. Batman Arkham Knight Rocksteadys sista tour de force i Batmans breda universum hade stundtals svårt att mäta sig med sina föregångare som var trendbrytare på alla möjliga vis. Men även med detta sagt förblir Arkham Knight ett äventyr värt att upplevas i en Gotham City som för första gången i spelväg känns perfekt realiserad. Arkham-trilogin avslutar med flaggan i topp.

-- Life is Strange: Jag är storförtjust i tonårsdrama, att det kommer i spelform värmer verkligen hjärtat. Har tittat på när gänget på Giant Bomb har plöjt genom det, så jag har nästan spelat det.

2. The Witcher 3: Wild Hunt Witcher 3 startar förvisso svagt men övertygar med tidens gång, här återfinns genrens alla kännetecken men de kontextualiseras av nyanserade och färgstarka karaktärer som alla bär på sina egna motiv och känslor. Wtichers styrkor ligger i interaktionerna mellan dess huvudkaraktärer vilket i slutändan gör världen värd att utforska.

-- Fallout 4: Om bara tiden hade varit evig, nu går jag och väntar på en längre tids ledighet där man kan sätta sig i soffan utan att behöva tänka på yttre världen.

1. Metal Gear Solid V: The Phantom Pain Från och med den stunden Ocelot släpper oss loss i den stora världen i egenskap som Venom Snake slås man av känslan att något stort väntar bakom de höga bergen, den slående hettan och de otaliga fienderna. Metal Gear påminner oss om att spelarens kreativitet kan vara den mest drivande kraften bakom underhållningen. Handlingen må ha varit mindre närvarande i jämförelse med dess föregångare men för första gången i seriens historia låter Hideo Kojima spelaren sitta i regissörstolen där man får styra äventyret. Jag uppskattade storyn för vad den var men drogs med helt i glädjestormen av briljans som uppstod nör spelets olika mekaniker fick krocka och interagera med varandra. På längre sikt är jag rädd för att spelet kommer tappa i anseende, men just för stunden håller jag Hideo Kojimas svanesång väldigt varmt om hjärtat.

-- Mario Maker: Spelet som nästan fick mig att köpa en Wii U. Mario Maker verkar vara fantastiskt och precis lika underbart som några av Nintendos bästa skapelser.