Precis så lät det när jag traskade ut från min arbetsplats härom dagen. Först hojtande från en angränsande balkong, till vilket jag naivt svarade med ett hojt. Sedan denna mening till mitt oväntade jag:

"We are coming down now. We will kill you, nigger."

För en snabb recap till vad som förmodligen legat bakom detta påhopp: Min arbetsplats har varit under en kort tid en flyktingförläggning, men nu återgått till att vara hotell/restaurang. Jag, som hundra procent svensk för övrigt, arbetade bara kvällstid där. Hade det funnits en tegelsten nära till hands hade jag varit ruskigt sugen att flänga den igenom mannens fönster. En del av mig önskar fortfarande att det var händelseförloppet den kvällen och att jag nu står med skadestånds anmälningar över öronen.

Tyvärr så lät jag skiten slida, pratade tillsynes oberört vidare med flickvännen i telefon och lät det hatet som blåssade upp i mig bli vittnesbörd till varför hatbrott är ett stort problem här i världen. Just då, och nu långt efter, bär jag med mig en avsky till dessa white-trash, SD röstande skithögar man hittar i små samhällen i detta land.

För även om jag inte egentligen hade anledning att ta åt mig så gjorde jag det åt den person som faktiskt är på flykt, tvingas lämna sina hem, och söka skydd i ett land där en stor del av befolkningen ser dem som kräk. Fy fan.

Jag kör laglydigt vill jag påstå. Frågar du min bror kör jag som en kärring. Alltid efter fartgränsen. Undantaget sker när jag är försenad till tåget. Något jag i stort sett alltid är.

Körde i 120 på väg till stationen. Jag kände väl på mig då att det kanske var lite att ta i, så jag saktade ner till ca. 100 då jag passerar en vit Volvo som står parkerad på vägkanten. Inget anmärkningsvärt tror jag. Tio meter längre ner på vägen viftar en polispatrull in mig på en rastplats.

"Det gick lite fort där." sade polismannen. Där och då flyger säsongens första mygga och landar på polisens kind. Fast det inte är en sådan liten mygga utan en stor jävel som täcker halva hans kind. Han märker inget utan skriver min bot medan djuret är i full färd att tömma honom på blod. Jag stirrar fascinerat, håller tillbaka ett gapflabb. Lite kul måste men väl ha, även om det kostar femtonhundra spänn.

<bild>

Har fått en granne, just en sådan perfekt granne som varken stör med dålig musik eller liknande högljudda aktiviteter om nätterna, vilka man mu kan tänkas göra. Min granne är nämligen en igelkott.

När jag satt utanför min bostad alldeles nyss strosade djuret ut på gården för att göra sina bestyr. Han gled runt ostört som en kung bland gräset som om han ägde stället. Där och då insåg jag att typen inte har ett namn. Vad ska jag döpa han/henne till? Tommy? Lasse?

Har du något bra tips? Jag håller nämligen på att bli tokig.

<bild> Texten i bilden säger allt.

Vet inte om du vet, men jag var nyligen i Thailand. I Krabi närmare bestämt, i Ao Nang för att vara precis. Så, nu är du upplyst.

Som flera andra har jag också haft min beskärda del av kulturchock där nere, men på ett sätt som färre (men förmodligen många) har upplevt. Detta är historien om hur jag lärde känna shemalen "Gräsliga Stacy". På riktigt. Jag blev antastad alltså.

Fyllebult som jag är spenderade jag mina taxipengar på krogen den natten och bestämde mig för att använda benen Gud gav mig för att traska igenom den Thailändska natten. Tjugo lugna minuter senare dyker det upp en moped med en inte alltför vacker shemale på. Som sagt, vi kallar henne Gräsliga Stacy. Jag tackade prompt nej till hens (politisk korrekt benämning?) förslag att skjutsa mig. Jag kunde gå kände jag. Min nästan sjukliga törst till trots.

När jag var ca. hundra meter från hotellet stannade Gräsliga Stacy invid mig igen och pekade hjärtligt på sin moped. What the hell tänkte jag och svingade mig på. Givetvis var detta en dum idé. Men jag var full. Så skjut mig.

Det gick cirka två sekunder efter att hon börjat köra innan hon tar ett stadigt grepp om mitt skrev. Jag slår bort handen likt man sveper bort en fluga. Ingen fara tänkte jag, det var väl ett missförstånd.

Men Gräsliga Stacy ger sig inte lätt utan tar då tag igen och nyper tag rejält i min mandom medan vi kör. Jag tar då till drastiska metoder och kör bestämt ner min flippflopps klädda fot i marken och mopeden girar rakt in i ett buskage. Gräsliga Stacy hoppar av samtidigt som mig och går stadigt framåt mot mig, men jag golvar henne med en knuff. Helt ärligt, jag puttade ner kärringen på marken.

"Fuck off" skrek jag bestämt till hen och gick med hårda steg mot hotellet innan jag flikade in: "Thanks for the ride". Artig in i det sista.

Gräsliga Stacy tog det inte bra, utan hoppade upp på mopeden, fiskade efter något i sin framkorg och börjar svinga med det. Från där jag stod såg det ut som en flaska bundet längst ut på ett rep, och givetvis blir jag rätt snabbt illa till mods. Hen börjar köra mot mig då, stadigt svingande medan jag hoppar ur vägen, rakt ut i djungeln. Gräsliga Stacy kör stadigt vidare och försvinner ut i natten. Andfådd och måttligt skärrad står jag kvar.

Resten av min vistelse var helt okej dock.

<bild> Thailand. Man bara måste älska det jävla landet.

<bild>

Läste snabbt igenom kommentarerna på Petters åsikter om Dishonored och fann mig själv helt på andra sidan staketet som vanligt. Tydligen tror folk att om man "springer" igenom ett spel att hela upplevelsen automatiskt blir sämre än om man ska pula sig igenom de flesta sidouppdrag och låsa upp alla prylar. Men inte jag serru.

När det begav sig med Bioshock en gång i tin' var jag på jakt efter varje audiotape och vartenda hemlighet som Rapture tänkas erbjuda. Efter sisådär 70% av spelet då jag finkammat vartenda rum, på Hard dessutom, då händer plötsligt varje gamers absoluta mardröm. Mina sparade filer försvann. Spårlöst, Hans Fahlén.

Så, jag började om, förbannad som ett bi, och jag sprang tillbaka hela vägen jag nyss slagits mig igenom, på Easy. Och vet ni vad? Inte nog med att det var en minst lika trevlig upplevelse, utan den vart nästan bättre! Ett flyt byggdes upp som byggde på stämningen hela vägen till finalen, och hujeda mig, sedan dess har jag spelat varje spel i lagom högt tempo, just för att försöka återskapa detta tempo. Likt en film utspelar sig nu äventyren framför mig och om spelet är kort betyder det oftast en tightare upplevelse då man upplever allt på en gång. Som Spec Ops: The Line. Kort spel som jag klarade på en dag, men hela upplevelsen kändes så komplett från början till slut, att jag älskade varje sekund.

Sen att jag inte har tid att finkamma spel längre är också en anledning, men det jag försöker säga med denna blogg är att en speedrun genom ett spel inte behöver förstöra upplevelsen alls. I många fall är det precis tvärt om.

Sedan kan jag skjuta in att Dishonored var ett ok spel. Härligt nytänkande på vissa ställen, men intetsägande i vissa andra avseenden. Tråkigt då jag hade skyhöga förhoppningar.