Anonymiteten på internet är fantastisk och låter oss prata fritt utan att stå till svars i det verkliga livet. Det sistnämnda är en viktig punkt eftersom det leder oss till att söka konflikter som annars inte skulle ha uppenbarat sig, och vice versa hade den utsatte inte haft samma mod att stå emot konstruktiv kritik av olika slag med ett lika hätskt tonläge (som inte sällan bottnar i ett försök att försvara sin legitimitet).

För när det kommer till ens värdighet på internet finns det inget värre än att erkänna ett misstag eller en felhandling. Ett harmlöst tillrättavisande utan några som helst anspråk på att skapa fejd eller osämja leder vanligen till ett hotfullt agerande från den målsägande personen som försvarar sin legitimitet in i det sista - vilket leder till att stämningen slår tillbaka på samma premisser - när det i grund och botten handlar om en persons säregna (o)förmåga att hantera konstruktiv kritik.

Syftet med denna blogg var att klargöra att ansvaret inte enbart ligger hos den åtalade personen utan den utsatte har lika stort ansvar att bemöta den konstruktiva kritiken på ett gemytligt sätt.

Vi har nu fått det preliminära resultatet och det var ganska väntat. Det skiljer bara ett mandat mellan alliansen (143) och den rödgröna regeringen (144); frågan är nu vilka blocköverskridande samarbeten vi kommer få se eller om någon tar stöd från SD för att bilda en majoritet i riksdagen?

Om vi utgår från de siffror vi har nu kan vi konstatera att:

SD har ökat sitt inflytande från 12,86% till 17,6% från förra valet och det kommer sannerligen bli svårt för de andra partierna att ignorera dem numera. Kommer vi få se fler borgerliga partier i en rödgrön regering, men L kan väl knappast samsas med V? Kommer Annie Lööf kunna stödja en statsminister med "bristande ledarskap" och motsäga sina väljare med en socialistisk politik? Det står mycket på spel nu, och Centerpartiet kan vara den avgörande faktorn. Att MP skulle stödja en borgerlig regering är inte särskilt sannolikt, men den som lever får se.

Jag kan också se att de mest extrema partierna (V/SD/MP) utesluts till ett mer brett samarbete mellan S och de borgerliga partierna (M, C, L, KD), vilket skulle ge en betydande majoritet på 244 mandat. Frågan är dock om Löfven är villig att avgå från sin roll som statsminister?

Det är spännande tider och på onsdagskvällen vet vi med säkerhet vilket block som får störst minoritet i riksdagen.

För fyra år sedan hade jag aldrig tänkt tanken att rösta på SD - ett nationalistiskt parti med rötter i nazismen - men efter den rådande "krisen" med fördubblade vårdköer, en ökad mängd kriminalitet (inte minst efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm), en fallande skolgång och missbehandlandet av den äldre generationen - känner jag mig inte längre lika säker.

Om vi ska lösa vårdkrisen och korta ned vårdköerna säger det väl sig självt att vi måste strama åt migrationen i Sverige. Om vi fortsätter ta in fler asylsökande blir det svårt att korta ned vårdköerna. Samtidigt är jag inte helt säker på att stänga gränsen och fösa ut invandrare är rätt väg att gå. Det kan dock vara så att Sverige har nått sin gräns till vad infrastrukturen klarar av och att vi helt enkelt inte kan ta in mer människor eftersom systemet inte klarar av mer.

Jag är också rädd att normaliseringen av migrationspolitiken kommer gynna SD allra mest. När Socialdemokraterna och Moderaterna pratar om en stramare migration och även beskyller sig själva för att inte ha insett problematiken tidigare gagnar det bara SD. Visserligen kan man se det som att SD inte längre är ensam på den punkten och att väljarna har flera val att välja emellan, men någonstans ökar förtroendet hos SD, eftersom de var först med att belysa problemen med invandring. Det ska belysas att Sverige blev räddningen för många (162 877 sökte asyl i Sverige) när andra EU-länder vägrade att ta emot flyktingarna under krisen 2015. Det är synd att EU inte kunde samarbeta och som resultat av detta tog Sverige emot fyra gånger så många asylsökande som det var tänkt (35 000) och det har bara förstärkt nationalismen i Sverige (Migrationsverket, 2015).

Nu till frågan om att lämna EU. Det är lätt att se problematiken med EU för samarbetet har helt enkelt inte fungerat när det behövdes som allra mest och varför ska vi låta andra politiker som inte är framröstade av oss - folket - styra vårt land?

Exempel på hur politiken på EU-nivå påverkat det politiska klimatet i Sverige:

Stefan Löfven kritiserade Fredrik Reinfeldts syn på migrationspolitiken under valåret 2014 och menade att Sverige hade råd med en ökad invandring och investeringar i välfärden: " Det var väldigt ovärdigt av Fredrik Reinfeldt att ställa den kostnaden mot att vi ska ha råd med framtiden. Ökade kostnader för flyktingmottagande betyder inte att vi inte har råd med investeringar i välfärden."

Med facit i hand blev det inte riktigt så; istället för den förväntade EU-fördelningen av flyktingmottagandet på ca 35 000 asylsökande till Sverige ankom fyra gånger så många och det blev helt enkelt inte hanterbart trots en statsbudget på 1000 miljarder kronor:

" Sverige är ett rikt land. Om människor måste fly för sina liv ska vi hjälpa dem. Det går inte säga att vi klarar si och så mycket. Vad vi säger är att det går att hantera. Vi har en statsbudget på 1000 miljarder kronor, det är klart att det finns medel att hjälpa."

Det går inte att klandra Löfven för ett misslyckande på EU-nivå. Sverige gjorde en hjälteinsats och räddade många liv, men trots detta går det inte att förbise vilket fatalt misslyckande av välfärden detta har bidragit till. I grund och botten är det ett misslyckat samarbete på EU-nivå som orsakat krisen i Sverige och kanske är det dags att fråga oss själva: hur relevant är EU idag för Sverige? Kanske skulle pengarna från EU-medlemskapet kunna användas bättre, till något vettigare som exempelvis subventionering av jordbruket för att gynna lantbruket i Sverige? Och att lämna EU skulle betyda att vi hade en större frihet att anstifta lagar som är mer gynnsamt för Sverige, utan att oroa sig för krusiduller från EU.

Vad tycker ni? Är EU nödvändig för Sveriges fortsatta tillväxt eller skulle vi klara oss på våra utrikesrelationer? Är EU ett hinder för vårt samhälle i Sverige eller behövs det en överordning för att motverka att illvilliga tar makten? Tillsammans med EU kan vi åstadkomma stora bedrifter (inte minst för miljön), men när inte samarbetet fungerar är det lika stramt som en minoritetsregering med Sverigedemokraterna i spetsen.

Det började med att djuraktivister och veganer uppmuntrade en minskad konsumtion av animalier och föreslog veganska alternativ istället. Att försöka minska på andelen kött i maten är jag helt med på (åt Linsbiffar senast igår), men att försöka sätta skuldkänslor hos köttätare genom att framställa oss som inhumana (att vi dödar djur) är skrattretande. Hur länge har vi inte ätit kött från boskapsdjur? Det är väl snarare mer mänskligt att följa de traditioner som följt med oss i generationer än att bryta cirkeln som förenar oss? Och hade det inte varit för artificiella kosttillskott hade vi varit tvungen att konsumera kött för de nödvändiga B-vitaminerna. På så vis är vi inte helt självständiga från animalier rent naturligt. Jag förstår att vi står inför ett stort problem och att vi måste bromsa den negativa utvecklingen av växthusgaser. Men det är fel att beskylla oss som vildar och skuldsätta oss med offerkänslor.

Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi kommer långt på att minska mängden animalier i kosten, fylla ut animaliska rätter med frukt och grönt och för de som kan, försöka äta en eller två veganska måltider i veckan. Det tar tid att förändra inarbetade levnadssätt - som dessutom varit med sedan människans begynnelse - och visa därför lite respekt och tålamod.

Igår var det Miljöpartiets tur att ställas mot väggen i avsnitt två av Val 2018: Utfrågningen och det var inte en glädjande syn.

Isabella Lövin ser trött ut. Det saknas en gnista i det hon säger, ett engagemang till det hon strävar efter, men den glöden har sedan länge tynat bort. Hon har kämpat länge för miljön och det har tagit på krafterna. Hon beskriver det bäst själv: " ... känns som att man varit en ensam röst i öknen när jag har stått där hela tiden och pratat om miljö- och klimatfrågorna i partiledardebatter och alla andra pratar om någonting annat." (32:05-32:14).

Om det är något som borde engagera så är det miljöfrågan. Det är många som uttryckt stor oro för skogsbränderna i Sverige och det kan tyckas vara en missad möjlighet att inte styrka detta för att cementera vikten av en miljöförändring. Varför inte ta chansen nu i rampljuset att måla upp den värld vi lever i, vilka faror som väntar en fortsatt levnadsstil? Om nu inte de andra partiledarna lyssnar, kanske väljarna gör det? Det hade varit en ypperlig chans att håva in lite röster för miljön berör som sig bör, men Miljöpartiet tycks ha förlorat hoppet om en överskådlig framtid.

Lövin anser att väljarna är redo att ställa om för miljön, men att det saknas politisk vilja och politiskt ledarskap (30:50-31:04). Och ja, där satte hon huvudet på spiken. Det behövs verkligen ett nytt språkrör, en ny persona - någon som brinner för miljöfrågan och vågar visa lite känslor. Att vara iskall, neutral i vindögat av miljökatastrofer är inte någon som borde representera Miljöpartiet.