Jag blev precis som alla andra tagen på sängen när bomben briserade som en blixt från klar himmel i för ett par veckor sedan. Det var absolut inte så här jag tänkt att det skulle sluta efter fyra och ett halvt år, det blev ju oerhört abrupt och rumphugget… Men så är läget och det kommer inte göra mig något gott att gå runt och älta detta, heller. Jag kommer heller inte uttala mig något om vad som hänt, det är inte min historia att berätta. Men för mig kändes det helt enkelt inte rätt att fortsätta, även om det självklart också smärtade väldigt mycket att lämna GR, särskilt då under dessa omständigheter och att det fina gänget nu splittrats. Jag valde också att vänta med den här bloggen tills jag samlat tankarna ordentligt, funderade på om jag överhuvudtaget skulle posta den i ärlighetens namn. Men, jag vill inte gärna bara försvinna utan ett endaste litet ord ens efter fyra år med en väldig massa skrivna ord här, så here we go. Med det sagt så vill jag också vara noga med att påpeka att det inte finns något ont blod mellan mig och de som valt att fortsätta. Ni äro fantastiska och jag önskar er all lycka till och jag hoppas våra vägar korsas i någon form i framtiden. 

Min historia med Gamereactor började precis som för många av er andra med att jag fick med mig en tidning hem från Gamestop och på den vägen är det, detta var troligtvis 2008-2009 någon gång. Jag gillade uppenbarligen vad jag läste där i och när jag sedan surfade in på hemsidan så fastnade även jag för Petters blogg och vissa perioder av mitt liv när spelandet varit på dekis av olika anledningar så har jag ändå alltid surfat in och läst. Vi har vitt skilda åsikter om väldigt mycket jag och Petter, men bloggen har alltid varit läsvärd och det är jag säker på att de allra flesta av er håller med om. Så jag hängde kvar och våren 2021 blev jag också en del av redaktionen och en dröm gick därmed i uppfyllelse.

När jag verkligen fastnade för spel i 11-12 års åldern så gick jag in för det med en sanslös frenesi. Jag satt hemma på mitt pojkrum, läste alla speltidningar jag kunde komma över, spelade på mitt Playstation 1 och skrev recensioner för hand till min egna lilla speltidning som jag sedan häftade ihop och lät vissa utvalda läsa. Att då faktiskt bli spelrecensent på riktigt kändes trots min naiva lilla hjärna ganska avlägset och med tiden så hamnade väl den drömmen lite i dvala, men dog gjorde den aldrig helt. Flera gånger under årens lopp var jag på vippen att söka när Petter sökte skribenter. Dåligt självförtroende var alltid det som satte käppar i hjulet för mig (i många andra situationer också, men det är irrelevant) och sen blev jag vansinnigt avundsjuk på de som sedan fick jobbet. Trots att jag inte ens var med i matchen. Men den där våren då som på många vis visade sig bli förändringens vår, så skrev jag ihop en liten text och sökte skribentjobbet efter alla dessa år av velande. Till min stora förvåning så fick jag svar från Petter några dagar senare som då erbjöd mig jobbet och när den initiala chocken lagt sig så tackade jag omgående ja. Där och då trodde jag förstås tack vare mitt imposter syndrome att jag bara skulle bli kvar max någon månad, men det blev alltså över fyra fantastiska år. Mitt tolvåriga jag hade mest troligt gråtit av lycka om han vetat vad som väntade.

Det är ju mycket jag kommer att sakna med detta förstås och många höjdare har det blivit under den här tiden. Alla galna diskussioner i den gemensamma gruppchatten som ofta fått mig att skrika av skratt, alla kvällar när vi suttit och bevakat Summer Game Fest, Gamescom, The Game Awards och så vidare… Jag kommer förstås också sakna själva skrivandet och hur jag alltid satt där nån timme innan deadline och hamrade intensivt på mina stackars tangenter. Men det var också märkligt nog då jag arbetade som allra bäst, jag presterar i regel på topp under press och utan press… inte alls. Det får jag väl rimligtvis skylla på min ADD.

Resan till Milano för att vara med på Oneplus lansering av Oneplus Nord 4 och Oneplus Pad 2 var förstås också en höjdpunkt, i mitt liv överlag skulle jag säga, faktiskt. Lilla blyga och försiktiga Niclas, iväg ensam på betald jobbresa i Milano liksom? Det var minst sagt surrealistiskt för mig och något jag aldrig trodde att jag skulle få göra men också något som gjort att jag växt som människa. 

Med det sagt är jag evigt tacksam för de här fyra åren, tacksam för att Petter gav mig chansen, tacksam för alla fina kollegor jag lärt känna och jobbat med den här tiden och såklart tacksam för alla er som läst. Det har varit en ära och ett sant nöje och den här tiden kommer jag alltid bära med mig. Vad som händer nu återstår att se, men när en dörr stängs så öppnar sig alltid en annan som man ju brukar säga. Förändringens vindar blåser på många håll och kanter nu, så vi får se vart det mynnar ut. Ta hand om er så länge allihopa och kör hårt, man lever bara en gång! ✌

Ett sista musiktips... 💚

Chappelles Show var i sina allra bästa stunder fullkomligt briljant och inget är bättre än Charlie Murphys True Hollywood Stories: Rick James. Det är ju flera faktorer som gör det hela så bra också, förstås. Dels så är det ju Charlies sätt att berätta allt på, men självklart också Dave Chappellle som Rick James som nog är hans allra bästa insats, någonsin. Oerhört roligt är det, trots att jag sett den sketchen ett oräkneligt antal gånger. Skrattar gör jag i princip hela tiden, men särskilt scenen när Charlie och hans polare går lös på Ricks ben efter att han satt sig i Eddie Murphys soffa med sina smutsiga platåskor och gnuggat in lorten i den så den är bortom all räddning är obetalbar. När Rick sedan kryper därifrån oförmögen att gå och drar en lång, barnförbjuden rant om bröderna Murphy så skriker jag av skratt. Varenda gång. Cocaine is a helluva drug!

<bild>

"WHAT AM I GONNA DO ABOUT MY LEEGS CHARLIE MURPHYYYYY!"

Jag tycks vara inne i en Grunge-period, igen. Förra veckan var det ju Alice in Chains som dånade i högtalarna och nu är det alltså Soundgarden och det är ju ytterst trivsamt. För Soundgarden var också fruktansvärt jäkla bra, det kan vi väl alla vara eniga om. Just nu går Superunknown för fulla muggar och ja... Vilken fenomenal platta det är. Sanslöst fina musiker det där och man förstår ju vilken otrolig trummis Matt Cameron är, särskilt med alla udda taktarter som den skivan ju faktiskt innehåller. 

Som jag skrev i förra helgens blogg så hade jag turen att se Chris Cornell live 2009, han turnerade förvisso sin allra sämsta skiva (Scream), men som tur var så spelade han sparsamt med material från den plumpen. Det var primärt låtar från Soundgarden, lite Audioslave och han rev förstås av Hunger Strike, också. Bra spelning och i retroperspektiv är det väl en av de jag håller allra närmast mitt hjärta med tanke på det tragiska slutet, bara åtta år senare.

När jag vaknade den 18:e maj och såg nyheten om att Chris dött så kändes det som en ordentlig emotionell pungspark. Jag kunde inte riktigt ta in det och gick mest runt i chock resten av den dagen och lyssnade på sista singeln The Promise om och om igen. Ett av få kändisdödsfall som gjorde ont på riktigt för min del, det blir väl så när man har en så pass stark koppling till musiken. Chris Cornell besatt en av tidernas allra bästa sångröster och jag tvivlar på att vi någonsin kommer att få höra dess like igen. 

Nåväl, resten av helgen ska jag spela klart Winter Burrow i recensionssyfte och den recensionen kommer du att kunna läsa på onsdag. Sedan ska jag förhoppningsvis hinna med att göra lite demo-inspelningar och kanske även hinna med att repa lite om tiden räcker till. Trevlig helg, kära läsare! 

Mitt favoritband som kom fram under Grunge-eran i Seattle är och förblir Nirvana. Inget av de andra kan matcha hur mycket de betytt och betyder för mig. Men, det innebär inte att jag inte håller flera av de andra väldigt högt också. Alice in Chains då exempelvis som rubriken antyder om man kan sina Alice-låtar, för Alice var och är otroligt jävla bra, rent utsagt. Layne och Jerrys stämmor ger mig alltid gåshud och jag ser det som ganska otroligt att trots den sanslösa rösten Layne hade så var han ändå bara den näst bästa sångaren från Seattle. Den självklara ettan är förstås Chris Cornell, hur mycket jag än älskar Kurt Cobain så är han inte ens med i den diskussionen. 

Jag hade tyvärr inte turen att se dem live medans Layne levde, men jag såg dem på Peace & Love 2010 med William DuVall i spetsen och det var en fenomenalt bra spelning. Lyckades fånga ett par plektrum från Mike Inez också. Sjukt också att året innan såg jag Chris Cornell på samma scen, i lilla Borlänge. Man var bra privilegierad och bortskämd de åren Peace & Love var som störst och dessutom råkade bo i Borlänge, det är ett som är säkert. Fick se nästan orimligt många favoriter under de tre åren 2009 - 2012 när festivalen nådde sin peak. Keane, Jimmy Eat World, NOFX, Bad Religion, Sick Puppies, John Fogerty, Regina Spektor och så förstås då också Alice och Chris. Särskilt Chris är man ju nu oerhört tacksam över att ha fått se och uppleva live.

Men! Idag går Alice varmast i lurarna på jobbet i ett annars väldigt kyligt Göteborg. Refrängen i Man in the Box får mig konstant att vilja skrikskråla med för full hals, en impuls jag måste hålla under kontroll för allas välbefinnande på kontoret.

<bild>

FEEEEED MYYYY EEEEEEYES! JEEEEESUUUUS CHRIIIIST!

Jag har nog inget specifikt mål med just den här lördagsbloggen, om jag ska vara ärlig. Jag är oerhört trött och hade nog egentligen behövt sova ungefär varje sekund av den här helgen, men det går ju dessvärre inte. En del av det beror väl på att det antagligen är fysiskt omöjligt såvida jag inte hamnar i koma och en del på den där lilla konsekvensen av mina handlingar som springer runt som en duracellkanin på crack från runt klockan sju varje morgon. 

Nåväl, helg är det åtminstone och förhoppningsvis kommer något produktivt att ske. Först ska jag dock på bio klockan 12 med tidigare nämnda konsekvens. Vi ska se Gabbys Dockskåp: Filmen och 50% av oss är väldigt taggade kan vi väl konstatera. Barnet älskar den serien över allt annat av oklar anledning medans jag är rätt säker på att jag snart kommer få en stroke av eländet, mitt högra öga börjar rycka likt Charles Dreyfus i The Pink Panther-filmerna så fort jag hör introlåten, jag är övertygad om att det sker även i sömnen, i mina mardrömmar. 

Vad som händer efter det är aningen oklart, men ikväll ska jag åtminstone spela så fort barnet somnat, så det finns åtminstone att se fram emot. Det låter nog lite gnälligt idag, men så är livet ibland, eller ofta för somliga. Men jag får avsluta starkt här med att önska dig som läser en riktigt trevlig helg!

Har du några spännande helgplaner?

<bild>

Bilden har inget med bloggen att göra.