Det vankades som sagt Splitgate 2 med redaktionen + läsare igår kväll. Själv var jag sen på bollen, lobbyn var full, men strax innan 23.00 var jag inne och redo för min allra första omgång. Någonsin.

I första matchens 4v4-läge låg jag av förklarliga skäl på botten av poängtabellen. Flåsade av koncentration och (en säkerligen illa dold) irritation medan hjärnan försökte koordinera och få ihop vilka knappar som gjorde vad, vilka taktiker som gällde och vad som skilde karaktärernas vapen och förmågor åt. Jag höll mig undan hetluften och försökte desperat att plocka av motståndare medan lagkamraterna gjorde grovjobbet.

Den andra matchen gick sedan något bättre för egen del, men det var först när en läsare tackade för kvällen och det var dags för ”free for all”, alla mot alla, som tumultet skulle bryta ut på riktigt. En bit in i omgången, vid foten av en brant korridor, såg jag äntligen honom. Hegevall_GR, med en livmätare runt 10%, på väg bortåt runt ett hörn.

Men han hann inte.

Jag avlossade en knapp halv salva i ryggen på Petter som vid tillfället tronade på toppen av tabellen, och karaktären föll mot marken. ”Inte ryyyyggen!!” ljöd det någonstans i fjärran, på sävlig Östersunds-dialekt, men jag var för adrenalinstinn för att ta in ögonblicket och svara. ”Där SKA den in” mumlade jag bara, och torkade bort handsvetten mot byxbenet.

Döm av min förvåning när han bara en minut senare stod där igen. Hegevall_GR, vid foten av den branta korridoren med ryggen återigen vänd mot mig. Således fick chefredaktören än en gång smaka bly och än en gång ropades det ut: ”Vad sa vi!! Inte ryggeeen!!”

Det var emellertid inte min mest otroliga bragd i denna min tredje Splitgate 2-match någonsin. Nej, miraklet bestod i att jag till slut tog hem hela matchen. Med 30/30 kills blev vinsten min, med Hegevall_GR på en stabil andra plats på 27/30 om jag minns rätt.

Chocken och den plötsliga ansträngningen var så stor att jag i lobbyn efteråt inte förmådde annat än att tacka för mig. Därefter åt jag ett halvt paket påläggskorv över diskbänken, lade mig i sängen och stirrade upp taket, mallig och alldeles stinn av att ha expresslevererat krutsalvor i ryggen på Petter (och i fejset på André, Niklas och läsare) och ha hämtat hem pokalen.

En del av mig vill nu aldrig återvända till Splitgate 2 igen för få saker lär kunna toppa denna första, osannolikt högoktaniga upplevelse. Men givetvis kommer jag trilla dit igen, och turen lär ju inte att hålla i sig heller.

Tack för ett gott game, alla som var med!  (Och Petter - Sorry not sorry 😘)

Hollywoods främste kitschpretto är tillbaka med en ny lättsmält skolpjäs och jag hade det tvivelaktiga nöjet att se den på bio ihop med några vänner igårkväll. Ofta betraktar vi Wes Andersons produktioner lite som franchise-filmer. Hans berättarstil och formspråk har genom åren skjutsats in i den mediokra ”man vet vad man får-kategorin” och erbjuds det inget bättre i kvällens biotablå, då faller valet ofta på en Anderson.

Denna gång är det dock inte fullt så illa ställt som med 2023 års Asteroid City och French Dispatch (2021) vilka båda trampade fesljummet vatten från start till slut. Phoenician Scheme tar faktiskt ut svängarna något, inte minst vad gäller miljöväxlingen som ofta ger mysigt matinéaktiga Tintin-vibbar och Alexandre Desplats ovanligt framträdande musik.

Samtidigt finns såklart också Andersons mest typiska signum där. Allt det man kom att älska honom för till att börja med; sedan acceptera; irritera sig på och slutligen ibland också avsky. Inte minst karaktärerna som med stirriga Erik Haag-blickar kastar fram sina dead pan-repliker kvickt och känslokallt à la högertrollet Ben Shapiro. Det låter smart och snabbtänkt men stannar man upp och lyssnar är det mest onödigt komplicerade floskler.

De sagolika dioramamiljöerna, alltid filmade helt vinkelrätt, är som brukligt bedårande vackra men också tomma på liv, inlevelse och rörelse. Sceninramningen för här istället mina tankar till en skolpjäs, där lärarna pyntat kulissen och klätt upp barnen och sedan gett dem fritt spelrum att agera ut löst sammansatta sketcher. För så känns det att se Tom Hanks och Walter White spela basket, Scarlet Johansen imitera en obegriplig dialekt, Benedict Cumberbatch i yvigt lösskägg, Bill Murray agera gud och Willem Defoe ängel.

Det är roligt att se halva Hollywoods skådespelarensemble ha kul på scen tillsammans. Man dras med och smittas av glädjen och vill liksom vinka till dem och berätta att man känner igen dem så fort ett nytt kändisansikte skymtar förbi. Ändå önskar man att en förälder tar Wes Anderson hårt i armen och berättar att detta putslustigt ytliga kitsch-spektakel inte är film på riktigt.

Läs för all del vår käre filmskribent Andrés recension.

Det börjar nästan bli lite parodiskt. För ett par helger sedan var frugan borta och jag hade planerat projekt på projekt som jag skulle hinna med. Istället fick jag 39 graders feber i fyra dygn. Mission abort.

Och igår kväll samma sak igen. Frugan borta, jag hade påbörjat Jason Schreiers Play Nice om Blizzards uppgång, fall och framtid dagen innan och såg fram emot att ligga och läsa den i soffan med avbrott för lite Split Fiction 2 med redaktionen + läsare.

Då händer det.

Är det en solreflex? Så lyder alltid den första, oroliga tanken. Jag stirrar intensivt, närmast desperat på TV:n för att se om synen kommer tillbaka, om ”solreflexen” avtar. Men nej. Det gör den inte, det blir bara värre. Hela bilden försvinner. Dimslöjan sänker sig över blicken och jag blir praktiskt taget blind inom loppet av fem minuter. Fa-an.

Jag suckar, lägger kvällens planer på hyllan och bäddar ner mig i sängen. Slår på Seinfeld på låg volym och väntar ut migränen. Lyckligtvis (?) är jag van, nuförtiden, och vet att anfallen inte är lika hårda som för 20 år sen, inte infaller lika ofta (kanske 2-3 gånger om året) och aldrig varar längre än fyra - visserligen intensiva - timmar.

Störigt, men inte hela världen. Idag är man något sånär återställd, lite groggy men mest tacksam för att det är över och att det mest troligt är lång tid tills nästa gång. Nu blir det att återgå till den rafflande berättelsen om Blizzard. Återkommer med intryck!

I vanlig ordning fortsätter jag att kontinuerligt ge lite korta sammanfattningar och tankar om vad jag läst sedan sist. Denna gång har det blivit några klassiker också, vilket var ett av målen jag på förhand satt upp för mig för året.

Göran Rosenberg – Friare kan ingen vara (1991)

Författaren och tidigare SVT-journalisten och USA-korrespondenten Rosenberg tecknar en idéhistorisk linje av hur det amerikanska statsskicket kom att bildas och utvecklas till dags dato – med starkt fokus på dåtid. Något tungrodd läsning för mig med tidigare pinsamt tunn kunskap om ämnet. Ser nu fram emot hans bok om Israel, som jag har väntandes på nattduksbordet.

Emma Cline – Daddy (2021)

En av USAs yngre, stora litterära framgångar från senare år. Emma Cline lyckas med något så besynnerligt som att ringa in och gestalta pinsamhet i landet där ingen skäms. I novellsamlingen Daddy handlar det om folk som säljer sina underkläder; barn som vägrar förstå vad de gjort för fel när de slagits på skolgården; en dotter som måste komma bort från familjen på julafton och smyger iväg på bio.

Emma Cline – The Guest (2023)

22 åriga Alex är står utan hem och pengar och tyr sig till män (och pojkar) för att överleva i en lyxig strandort på Long Island. Men är hon hemlös, så som vi traditionellt förstått begreppet? Och är det hon sysslar med prostitution? Cline bryter ner våra invanda föreställningar genom att medvetet undvika dessa kategoriska begrepp, och visar istället upp en modern och ny bild av hur fattig, kvinnlig utsatthet kan se ut.

Truman Capote – Breakfast at Tiffanys (1958)

Sorglös slice of life full av flärd i 50-talets New York. Holly Golightly är en slags vuxen Pippi Långstrump, lika irriterande flyktig, hänsynslös och ytlig som djuplodande och intressant. En karaktär vars inre man bara tillåts glänta på och ana udden av innan hon försvinner bort igen.

Sven Anders Johansson – Det cyniska tillståndet (2018)

Professor i litteraturvetenskap som denna gång diskuterar cynismen, som han menar präglar vårt moderna samhälle i svallvågorna av på varandra följande miljö- och flyktingkriser. För vad ska vi göra, och vad ska vi tänka? Och kan man rentav göra annat än att resignera förbehållslöst? Johanssons essäer läses som ofta smarta, ofta lagom spontana blogginlägg. Tyvärr relateras det betydligt mindre till skönlitteratur än i Litteraturens Slut, men det är nog att delvis förvänta sig av ämnet.

Ernest Hemingway – Den gamle och havet (1952)

En av mina favoritklassiker som jag bara inte kan få nog av. Hemingway är så grundad och saklig i hur språket uppehåller sig vid fiskets nitiska hantverk, samtidigt som boken aldrig stängs för en helt motsatt läsning – nämligen som en högst abstrakt metafor för gud, för tron, tanken, livet och döden.

Pauline Réage – Berättelsen om O (1954)

Modern tids kanske största erotiska klassiker bjöd inte på särskilt mycket traditionellt snusk överhuvudtaget. Berättelsen om O lyckas istället med konststycket att vara både kysk och makabert äcklig; den skippar i princip helt mellanregistret och fokuserar nästan bara på slav/ägare-maktförhållandet i en djupt störd BDSM-konstellation på liv och död.

Berätta gärna själv vad du läst också, kära läsare. 

För att inte råka hamna i mitten av ett chicken jockey-anfall signerat samvetsbefriade ungdomar så väntade jag och frugan med att se Minecraft-filmen tills den dök upp på SF Anytime. I helgen var det så äntligen dags för rullen som kammat hem fler bottenbetyg än jag rimligen kan räkna till. Inte minst hos oss på redaktionen, där både André och Petter sågat den jäms med fotknölarna.

Sällan har jag dock upplevt mig så distanserad från kritikerkåren som gällande den här filmen. Både jag och frugan fann den extremt underhållande, och då har ingen av oss någon speciellt varm relation varken till Minecraft eller till skådespelarensemblen bestående av bland annat Jack Black och Jason Momoa (snarare tvärtom).

Men de C-filmsbetonade green screen-effekterna, den spretiga humorn som funkar runt 50% av fallen, tempot, Jack Blacks hejdlösa avart till replikleverans, Jennifer Coolidges romans med Nitwit the Villager – sammantaget har Jared Hess skapat en bagatell till 90-tals komedi som förpassar allt som heter god smak och kvalitet till The Nether men sätter underhållningsvärdet främst. Vi fullkomligt älskade den, i alla fall.

Vad tyckte du om Minecraft-filmen?