Jag satt under kvällen och funderade på om alla dessa retrospel är bättre än deras inspirationskällor. Ibland kan jag faktiskt tycka att de antingen är det eller är bättre ibland. Även dessa Doom-kloner och liknande kan absolut ställa sig mot Doom idag. Det är väl det som är problemet, många av inspirationskällorna är från 1980, 1990 och tidigt 2000-tal. Det är gamla av en anledning. Även om det inte betyder att de är sämre än dagens spel är låsta i en tid med mindre tekniska alternativ och lösningar på designproblem och problem som kan uppstå när utvecklarna ska programera.

Jag har spelat lysande spel som Boltgun, Axiom Verge, Dead cells, Hollow Knight: Silksong och Songs of Conquest för att nämna ett fåtal genom åren. De är skapade av utvecklare som växte upp med Super Metroid, Heroes of Might and Magic, Super Mario, Doom och många andra klassiker. Deras spel är direkt inspirerade att verka gamla även om de tillför nytt till sin respektive genre. Just det faschinerar mig hur äldre designstruktur blivit så eftertraktat av moderna spelutvecklare. Högbudget-delen av industrin är inte sämre på den punkten då de ittererar av varandra och sakta innoverar med något enstaka nytt inslag nästa generations utvecklare lånar. 

Kanske är vår älskade spelindustri egentligen resultatet av iterationer av det som var tills någon utvecklare lägger till enstaka nya inslag, som då skiftar industrin. Se exempelvis hur Deamon Souls och senare Dark Souls skiftade hur industrin tillverkar rollspel och actionspel med rollspelsinslag. Ett annat exempel är hur vågen av Battle Royale påverkade första och tredjepersonskjutarna. Jag har såklart inget emot detta, det är svårt att innovera och att skapa uppföljare som inte har något med originalet att göra spelmässigt är riskfyllt. Dawn of War 1 och 2 är exempel på detta där Relic Entertainment fick två typer av fans som ville ha helt olika upplevelser med trean. De lyckades som ett resultat inte göra någon glad då de ville få med alla på resan. 

Min slutsats är den att inspirationskällorna inte alltid nödvändigtvis är bättre utan att industrin är iterativ och inspireras starkt av varandra. Precis som jag uppskattar Songs of Conquest kommer jag inte att sluta spela Heroes of Might and Magic III. På samma sätt som att jag spelar Cities: Skylines och dess uppföljare (även om de inte är moderna retrospel egentligen) kommer jag inte att sluta spela Sim City 3000 och 4. Inte för att originalen nödvändigtvis är bättre utan för att jag har nostalgiska skäl att uppskatta dessa titlar. Det säger ändå någonting att utvecklare 2026 baserar sina spel på Doom, Heroes of Might and Magic, Civilization, Super Metroid, Quake, Unreal och många andra. Jag är ganska glad av att vara gamer med tanke på variationen av nytt och gammalt. Vill jag spela mina barndomsspel går det för det mesta att göra och vill jag spela nyare inslag i genrerna de satte standarden inom kan jag göra det. Även om det är lite märkligt ibland att spela samma typ av spel idag som då. Vad tycker du om moderna retrospel. Är moderna retrospel bättre eller sämre än originalen de baseras på?

Jag har spelat en del Firered och Leafgreen till Switch 2 och jag har lite funderingar. Jag gillar denna remake av originalen. Vi vet alla hur betydande Blue, Red, Green (Japan) och Yellow blev för serien. Jag spelade de titlarna ofta under min ungdom. Att få se remake-utgåvorna på stora duken var spännande. Du som läst vår recension vet såklart vad vi tycker om denna nyutgåva. Jag vill dock argumentera för missen Nintendo gjorde här. Vi har genom åren sett fantastiska konverteringar av äldre spel där en ny spelmotor eller liknande renderar en finare grafik ovanpå originalet. Det är detta jag tycker att Nintendo borde ha gett oss med denna utgåva. 

När jag startade titeln förstod jag att det var exakt samma spel och det ser inte jättebra ut på en större skärm. Det är betydligt mer hanterbart på din Switch i bärbart läge. Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att fundera på vad nya texturer/sprites och lite remastrad musik hade kunnat göra för denna titel. Ta exempelvis Diablo II: Resurrected som jag återvände till på grund av en ny klass. Jag har haft väldigt roligt med Warlock men grafiken är extremt omsorgsfullt bearbetad och med ett enkelt knapptryck kan man återvända till originalet. Den nya grafiken skalar perfekt till stora högupplösta skärmar och TV-apparater. Jag tror inte att någon Hos Game Freak kommer att läsa bloggen, men om ni funderar på att göra samma sak med Heartgold och Soulsilver fundera på att lägga lite med tid på återskapa det så att det fungerar på en TV eller en större skärm och lockar mig som konsument.

Den finns en marknad för detta och Game Freak har kapitalet och duktiga utvecklarhus på marknaden, som skulle kunna göra detta arbete med tillräckligt mycket resurser. Både den ursprugliga Switch och Switch 2 är tillräckligt kraftfulla för att klara av en sådan nyversion. Jag hade gärna sett möjligheten att byta mellan ny grafik/musik och originalet. På detta sätt hade vi kunnat få originalspelen i ny förpackning utan stora förändringar och omsorgsfullt nygjorda med modern teknik. Det var ursprugligen detta jag ville att Pokémon: Let’S Go, Pikachu och Eevee skulle vara.Tyvärr byggde man om för mycket i den titeln för min smak. Jag tycker Firered och Leafgreen är fullt spelbara. Jag hoppas dock bara att mångas två favoriter i serien får en bättre behandling på konsol. För jag spelar gärna Heartgold och Soulsilver i ny grafik och med bättre musik till Switch 2. 

Det mest dumma i situationen är att om du äger Firered och Leafgreen till ett bärbart format. Kan du idag emulera dina kopior med bättre grafik, musik och innehåll på en dator. Även om det är lite av en gråzon juridiskt är det lite tråkigt att den lagliga vägen via Nintendo inte kan leverera något mer omsorgsfullt återskapat, som verkligen får mig att vilja spela det på konsol. Min lilla idé och önskemål för Heartgold och Soulsilver är inte omöjlig eller kostnadsinneffektiv. Utan återskapa dessa titlar till Switch 2 på ett liknande sätt som Blizzard Entertainment och Vicarious Visions gjorde med Diablo II: Resurrected. Jag tror att det kommer att tjäna in kostnaderna med råge och bli något nostalgiskt och minnesvärt till deras nya konsol. Pokémon: Let’S Go, Pikachu och Eevee var vrålsnygga och hade fungerat bättre om de inte var omgjorda som det populära mobilspelet Pokémon GO. Jag vågar inte hoppas på för mycket, men jag tror detta är fullt görbart och ekonomiskt försvarbart. Jag skulle också frivilligt vilja köpa det på konsol om det blev verklighet.

Det känns lite märkligt att skriva orden Diablo II har fått en ny expansion. Via sitt 30-års firande av serien fick vi veta att Warlock är en ny klass som dyker upp till både Diablo II: Resurrected, Immortal och IV. I fyran kommer klassen att ingå tillsammans med Paladin i den andra expansionen Lord of Hatred. I Diablo II: Resurrected som nu också kommer till Steam får vi en fullfjädrad ny klass och en hel del nya inslag. Det verkar som att Blizzard tagit bort den gamla versionen och nu kan vi bara köpa denna nya utgåva. Jag blev först lite chockad av priset på 279 kronor för expansionen, samtidigt så såg jag också att de bakat in rätt mycket nya inslag jag velat se länge. 

De har piffat upp användargränssnittet en aning, det är betydligt smidigare att hantera runor och smaragder. De kan nu stackas i samma ruta och spelet håller koll på allt du hittar. Blizzard och Vicarius har lagt till en funktion många av oss tidigare använt tredjepartsslösningar för med The Chronicle. Där kan du få belöningar och se när och vad du hittat under alla dina äventyr. Det går också att filtrera loot. Jag vågar inte påstå att jag är så pass inne i spelet fortfarande att jag behöver dessa funktioner men det är en kul uppdatering. De har också möjliggjort att du kan uppgradera dina karaktärer från originalet in i remastern och in i expansionen om du vill. Det märks att utvecklarna sneglat lite på Project Diablo 2 och involverat folk i scenen.

Blizzard har också lagt till en ny boss och uppdaterat Terror Zones så att du kan välja lite mer var de ska ske. Jag har inte hunnit testa detta ännu men tror att det kommer att tas emot väl av de som spelar mycket höglevlat och på högre svårighetsgrader. Jag är dock mest nyfiken på klassen, rent lore-mässigt väcker det ett antal frågor. Rent krasst brukar vi möta demonerna i spelet som okontrollerbara och alltid korrumperande. Tanken bakom en magiker som styr demoner i kampen om att rädda världen är lite knepig att förklara utifrån stadagarna etablerade i detta universum. Å andra sidan gillar jag detta konceptuellt med en mer aggresiv summoner och magiker. Jag gillar också att det öppnar dörren för lite ny bakgrundsinformation och nya karaktärer. Trailern i sig är ganska öppen med att det är en kontrast mot de andra sidorna i denna värld. 

Jag vet inte om jag i nuläget kan svara på om priset på expansionen är värt det till tvåan. Däremot är jag såklart sugen på att testa detta. Det känns ändå som att de lagt ner en hel del tid på detta paket. Med tanke på att det lanserades nyss går det att skaffa på en gång. Jag är dock mer sugen på att testa klassen i fyran. Av de videos jag sett av karaktären ser den redigt spännande ut med mer kraft i sina förmågor än det jag sett i tvåan. Jag skulle våga gissa på att det kommer att vara en karaktär som kräver lite mer av spelaren än vissa andra klasser. Den ser på förhand ut att vara lite svårare att få till i metat och med många potentiella builds finns det mycket som kan gå fel, speciellt i Diablo II. Ska du införskaffa Reign of the Warlock?

Jag vet att det finns delade meningar om det senaste Civilization, men om Sid Meier's Alpha Centauri är hyllandet unisont. Om firaxis överväger att remastra eller skapa en fullvärdig remake av en klassiker är det detta. Jag har svårt att inte bli överlycklig över tanken av en remake med samma grafik som sjuan och en del av seriens moderna förbättringar. Det finns förvisso argument för att Pirates skulle behöva en uppföljare eller remake före, men tiden är mogen för mer rymdutforskande. Även om originalet är toppen finns det svagheter senare itterationer har förbättrat ovanpå. En sådan är kanske lite kontroversiell men det är att serien bytte ut rutor mot hexagoner. Jag tror att Alpha Centauri hade fungerat ännu bättre med detta system även om annat förblir intakt. 

Jag gillade Beyond Earth men finns det saker Alpha Centauri gjorde bättre. Ett exempel på detta är hur mycket du kunde skräddarsy dina truppslag och hur narrativet växte fram över tid. Däremot var jag inte ett stort fan av spammandet av städer och truppslag. Vissa sådana saker bör definitivt ses över utan att tappa kärnupplevelsen. Kan man städa upp vissa förlegade och mindre imponerande system i detta spel och modernisera grafiken tror jag att det kan bli en modern klassiker. Det närmsta Alpha Centauri jag spelat i modern tid är förmodligen Shadow Empire, en titel jag varmt kan rekommendera. Trots brister med Civilization 7 är basen ganska gedigen att göra en remake med. Det flyter på bra och motorn kan rendera grym grafik och hantera lager av spelmässiga system i bakgrunden.

Alpha Centauri är inte vackert att titta på idag, men bjussar på ganska många interagerbara system som skapar en roande och varierande upplevelse. Det mest imponerande med titeln är hur väl systemen samverkar. Jag tror att man skulle kunna göra en fin remake som står tidens tand utan att vara respektlös mot originalet. Tyvärr finns det aspekter av titeln som inte stått tidens tand särskilt väl. Det är framförallt detta jag vill se förändrat. Nu är det lite oklart hur framtiden ser ut för serien, sjuan ska få en gigantisk omarbetning med nya spelmässiga inslag i år och jag hoppas trots kritiken att Firaxis kan åtgärda vissa brister och bjuda på en eller gärna två fina expansioner. Civilization är som bekant allra bäst när expansionerna är på plats. Vilket är ditt favoritspel inom Sid Meier's portfolio och skulle du spela en uppdaterad version av Alpha Centauri?    

Vi lever i en tid där spel och deras utvecklare kan hyllas som rockstjärnor. Samtidigt har jag även uppmärksammat det omvända. Där spelare livnär sig på att systematiskt hata ett spel, dess gemenskap och utvecklare. Detta är inte en fråga om kritik utan om att systematiskt hata eller älska. Jag har länge funderat på vad som driver människor att lägga så mycket tid av sitt liv på endera sak. Vi ser dessa människor i kommentarer, i forum, i verkligeheten och på andra platser. En del av mig förundras över energin det måste kräva. 

Jag har följt industrin sen 90-talet i olika former och ändå sett denna passion för mediet genomsyra alla årtionden jag varit en aktiv spelare. Kärlek kan ju ta många former och den passion många har för sina favorita spelserier lyser ofta igenom på olika sätt. Det kan vara cosplayers, folk som målar saker från spelen, organiserar träffar med liksinnade eller på olika sätt kopplar fast sitt liv i en eller flera varumärken. Det omvända är såklart också utmärkande där spelare går över lik för att visa missnöje eller rent hat. Jag fascineras över dessa människor och den dikotomi dessa två olika motsatser representerar. Det är två urstarka krafter som ibland kan bli destruktiva för individerna och dess omgivning. 

Jag har genom åren läst om människor över hela världen som dedikerat sina liv till spel. Och hur det i sin tur har påverkat dessa personer på ett personligt plan. Det kan vara uppmärksamhet från utvecklarna, partners som lämnat eller nya bekantskaper. Konsekvenserna har inte alltid varit positiva för dessa eldsjälar. Det fick mig att fundera på mina egna relation till spel som konstform och underhållning. Jag kan inte påstå att jag hatat eller dyrkat spel på samma sätt som många andra. Jag har aldrig klätt ut mig eller gått bortom rim och reson. Även om spelserier som Mass Effect och Total War är stora favoriter har jag inte tagit de där extra kliven mot en mer fanatisk relation till varumärkena. På samma sätt har jag inte genomgående hatat på det sätt vi ser människor göra idag. Det är en sak att kritisera spel och gå vidare och en annan att dedikera hela sina liv åt att hata en viss utvecklare, genre eller titel. 

Dessa motsattsförhållanden är intressanta och jag blev nyfiken över er läsares relation till spel. Du kanske själv har gått bortom normala gränser i din kärlek till ett spel eller en genre. Det kan vara saker som att ha lagat maten från Monster Hunter eller klätt ut dig till en favoritkaraktär och eller byggt deras utrustning. Eller så har du kanske hatat något så systematiskt över lång tid att det påverkat ditt liv. Det är frågor som är intressanta, även om vi vanligen ser den ena av dessa som positiv och den andra som destruktiv kan båda förhållningssätten ha konsekvenser på våra liv. Du kanske har en egen berättelse om något sådant. Om så är fallet får du gärna dela med dig av detta i kommentarerna.