Hej och hopp alla medlemmar och comrades här på GR. Jag har saknat er, jag hoppats att åtminstone någon omtänksam själ därutte har saknat mig med. Nu är jag bara så glad, och jag ska berätta varför:

Mitt så kända Animé hade nästan helt upphört tills nyligen. Musiken har tagit upp så enorm del av mitt liv, så att jag inte kollat animé på månader. Men jag fick en shock:

Jag var mycket förväntansfull mot den nya säsongen av Full Metal Alchemist som skulle komma här i vår, eftersom den skule vara mera baserad på mangan och eftersom jag råälskar mangan, blev det ett riktigt glädjeanfall för mig när min kusin berättade att den nya säsongen låg uppe nu, med 16 avsnitt dessutom.

Så jag satte genast igång, och såg alla avsnitten på en och en halv dag. Och jag kan konstatera två saker: Den är riktigt schysst, enligt mig. Blodet sprutar i ännu större mängder än i förra Animén, storyn från mangan är där och den gör sig fenomenal. Dessutom har jag nu bestämt en sak: FMA är min absoluta favorit Manga/Animé. Det var faktiskt den absolut första animén jag fastnade för, och jag har aldrig fastnat så grovt för en sådan animé/manga förut. Jag äslakr den. Helt enkelt.

Ja, öh, hej. Det var et jäkla tag sen jag var verkligt aktiv på sidan. Fan, jag hade ju utlovat en del roliga bloggar och mer deltagande i forumet. Iställe sitter jag inne och nöter bas, och kör moped. Sorry...

Men det var ju skönt, att efter så lång tid sätta foten på sidan igen och se att det flesta är sig likt. Visst, krypinen såg lite halvtokiga ut, men allt är sig likt. Jag har inte hamnat helt efter.

Jo, just det; vill hälsa er alla en glad påsk. Hejdå.

Som många vet börjar allt mer medlemmar saknas. Väldit många, till och med. Det märks också att en held del medlemmar är upprörda över saken och börjar anklaga våra kära moderatorer. Vilket är i ordets fulla mening, rent av väldigt gnälligt.

Visst saknar man Sammy DogBro och Embody The Invisible. Men man kan inte klandra moderatorerna för detta faktum. De har alltid bra anledningar och vinnande argument i dessa situationer. Moderaterna har som uppgift att hålla GRs kaffebord rena och fräscha. Och då måste alla fläckar bort för att det skalla vara trevligt för nästa gäster, oavsett hur fint folket är som har lämnat dem. Och om en fin gäst lämnar kvar resterna från dagens Big Mac, när det står "plocka undan efter er" på en skylt framför, får de nöja sig med en utskällning. Så funkar det, ordningen och respekten går före vissa faktum.

Problemet är att de unga, nyfödda medlemmarna ofta inte finenr sig i detta och lämnar kvar koppen i ren protest. Moderaterna har som uppgift at städda och det sköter de bra. Jag sjävl är faktiskt positiv till en sådan här liten utrensning. Stalin gjorde en grov utrensning av det Ryska folket. Men inget gott som inte för något ont med sig: han slog tillbaks Tyskarna ända till Berlin och stoppade deras planer på östfronten.

Oavsett hur bra en medlem är, måste man tänka på en sak: alla är här värda lika mycket. Och det håller ordningen. Man skall ej reta dem som har hand om ens kontor. Man skall ej heller reta en men med en Pitbullterrier på bakgården.

Så jag ber er, alla kära medlemmar på GR: vi måste alla bidra till en god stämning på sidan. Gör ert bästa och följ sidans regler. På så sett, kanske det kommer några nya mådadsmedlemmar som är här för att stanna.

Kamrater på sidan, alla i och utanför min vännerlista som vet om mig någorlunda, lyss till mina ord.

Som de flesta vet har jag varit väldigt lite aktiv på sidan på sista tiden. Den största anledningen jag har att skylla på i denna faktor, är min egen dator. Den har just nu gått igenom en hemsk period av installering av ett onödigt antivirus system, med resultat att den tappat surfingbrädan mitt ute på nätverkets strömförande vågor. Med andra ord, går den nu så långsamt att ingen i min familj överhuvudtaget står ut med den (denna blogg är skriven från min fars jobbdator).

Men, det är också ett annat faktum osm har tagit upp helt oerhört mycket tid från mig, nämligen musiken. På sista tiden har jag och mina kamrater lagt ner mycket fokus på att få ihop flera låtar att spela, för att förhoppningsvis få ihop ett gig som lämnar publiken med ett leende på läpparna och mig själv genomsvettig av att ha skuttat omkring i Chuck Berry och Angus Young anda på scenen. Ungefär så vart resultatet från julshowen, i vilket fall som helst.

Så, jag måste förvarna er om att ni ine kommer att se mig lika mycket på GR i en tid framöver, men en sak ska ni ha klart för er: lämnar sidan gör jag aldrig. Aldrig. Jag har påbörjat något här som jag vill avsluta på ett annorlunda sätt än det här.

Men när ni väl läser bloggen, kan jag ge er en hint vad mina nästa bloggar kommer att handla om: SS Energidrycksrecensioner!

Okej, det var allt för den här gången. Stay happy...

SS signing of....

Nu var det ovanligt länge sedan jag gjorde en blogg, och nu är det dags för en rapport om vad som hänt i mitt liv på sista tiden:

Just nu håller jag, O, H och långhårige P fullt på med att repa inför min klass julshow som ät om två dagar. Låten vi har valt är Keep on rockin in a free world av Neil Young, med jag på bas, H på trummor, P på gitarr och O på sång. Hittils har vi fått till det ritkigt bra och såhär på förhand ser det inte ut som vi kommer att göra bort oss!

Och här i helgen for jag, H och P ner till allas vår huvudstad stockholm, för att se Lemmy Kilmister och de andra grabbarna från Motörhead uppträda på hovet. Förbanden var Witchcraft och Airbourne. Airbourne hade jag hört en låt av tidigare och den var bra, men witchcraft hade jag aldrig hört tidigare och spekulationerna om ett Marilyn Mansson liknande band började skrämma mig...

De fick jag snart reda på, för de var först ut. Men, det var faktiskt inte så värst att man ville kasta burkar på scen och kräkas i en hink, tvärtom. De höll ett lågt tempo, men såväl trummor som gitarrer höll sig bra och gjorde inte bort sig. Trumsetet var skrattretande litet, men trummisen trummade på riktigt bra och man såg hur svettlökarna hettade upp hans dystra ansikte.

Näst ut var Airbourne. Och vad ska man säga? Det var fantastiskt. Airbourne höll ett högt tempo och fick snabbt de flesta åskådarna att slå med nävarna och headbanga hutlöst. Gitarristen och sångaren Joel O'Keeffe både kastade öl till pupliken, drack och hoppade runt hutlöst på scenen under sina feta gitarr solon. Airbourne var hutlöst coola och roliga att se på scen och var långt mycket bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Men nu var det dags för det bästa i showen: Motörhead.

Och det var helt klart värt en nattågsresa med taskiga kuddar och hårda sängar och drygt 300 kronor till biljetterna. Lemmys basspel var utmärkt och hans röst dånade i stora mängder i hovet. Phil Campbell bjöd på sköna solon på alla sina gitarrer (ett flertal gånger kändes det som han pekade på mig). Mikkey Dee gjorde ett sanslöst läckert trumsolo under 5 minuters tid, och direkt efter sitt feta trumsolo satte han igång med de sjuka takterna i Motörheadlåtarna.

Kort sagt, var föreställningen grym och jag själv hoppas få se fler spelningar av allas vår Lemmy. <bild> Rockout!!