Format: Switch, Xbox, Playstation & Windows

Schildmaid MX är ännu ett i raden av shoot 'em ups som följer den stolta traditionen av att ha speltitlar som är straight up weird. Men om man bortser från namnet och bilden ovan (som har absolut noll med själva spelet att göra??) så är det här faktiskt en ganska kompetent rymdskjutare som bjuder på lite nytänk!

Du förstår, Schildmaid MX är ett shmup där du VILL käka fiendeskott rätt i fejan (eller rymdskeppet). Till skillnad från i princip alla andra shmups någonsin. Genom att absorbera fiendeskotten laddar du upp din sköld för att kunna släppa lös helvetets alla cirklar på dina motståndare! Att bli träffad med flit går så klart emot all naturlig instinkt jag nånsin samlat på mig sedan jag först såg Gradius till grannens NES, men när spelmekaniken väl sätter sig så funkar det faktiskt överraskande bra!

Så, hur är spelet i övrigt då? Jo, tack, inte så pjåkigt, faktiskt! När man väl är inne och pangar så flyter det på bra, grafiken är läsbar med tydliga fiendeskott och har en schysst retro-touch med fräsig musik och en lagom svårighetsgrad. Man låser upp en hel del extragrejer medan man spelar vilket ger en skön sense of progression. Min största invändning är att det saknas en story eller någon form av sammanhang till varför man är ute i rymden och pangar. Story i ett shmup!? Jag vet, kul kille man är, men jag gillar ändå att få några rader om varför just de här rymdisarna behöver sprängas i bitar... Som läget är nu är det en bra gameplay-loop, men fienderna och bossarna känns fasligt anonyma och intetsägande.

Men!

Rymdskepp goes boom, och ibland är det allt man behöver i livet. Schildmaid MX är en klart spelvärd shoot 'em up-titel med massor av grejer att låsa upp och lite nytänk inom speldesignen som kommer få alla shmup-älskare att stanna upp och tänka till lite – på ett bra sätt!

Schildmaid MX får 38 GR-explosioner av 51 möjliga. Boom!

Ja, efter att ha fått hem en ny dator i veckan som gick så... kom så klart suget tillbaka att spela ett drygt 25 år gammalt spel! Jag pratar givetvis om Simcity 4, stadsbyggarspelens absoluta kung. Det är helt häpnadsväckande hur bra det här spelet är. Än idag finns (mig veterligen) inga andra spel i genren som har samma regionssystem som Simcity 4, där man kan sammanfläta olika städer med varandra till helt groteska jättestäder -- om man vill!

Men eftersom det är ett väldigt gammalt spel så lirar det inte nödvändigtvis finemang med Windows 11 och modern hårdvara. Så jag följde den här videon för att få en smärtfriare upplevelse:

SimCity 4 tutorial - installing SimCity 4 on a modern PC - 2026 edition - YouTube

Mod-scenen till Simcity 4 är helt makalöst bra, och ovanstående video ger en i alla fall de viktigate och mest grundläggande sakerna du behöver för att ha en bra stund med spelet i nådens år 2026.

Spelar du fortfarande Simcity 4, eller vilken är din favorit i stadsbyggargenren?

1992 stod slagsmålsgenren på sin absoluta topp, både i arkadhallen och i vardagsrum världen över. Därför släpptes “Nekketsu Fighting Legend” som en riktig smällkaramell och julklapp till alla bråkstakar med kliande nävar – passande nog precis dagen före julafton!

Det här spelet är en del av retrosamlingen “Double Dragon & Kunio-kun Retro Brawler Bundle”. Samlingen är släppt till Playstation 4 och Nintendo Switch. Det här är #12 i min serie om Kunio-kun!

Ursprunglig konsol: Famicom (japanska NES)

Utvecklare: Technōs Japan

Genre: Smash Bros. innan Smash Bros.

Release: 1992

I “Nekketsu Fighting Legend” börjar allt som en helt vanlig dag på skolan, med det undantaget att Kunio-kun just denna dag valt att skippa alla eftermiddagsaktiviteter. Precis när han är på väg att gå hem hittar han ett mystiskt brev i sitt skåp som läser:

“Tror du att du är stark? Visa vad du går för i vår slagsmålstävling för att avgöra vilken high school som är den tuffaste av de alla. Du är utvald som representant för Nekketsu-distriktet, men du kan avböja om du inte vågar. Vi behöver inga fegisar! Bara riktiga män kommer slåss i den här tävlingen. Visa oss vad du går för!” – underskrivet, De sabeltandade tigrarna

Så... full av ilska och med viljan att försvara Nekketsu-skolan beger sig Kunio-kun direkt till tävlingen... Men! Det är här som “Nekketsu Fighting Legend” diffar helt från tidigare Kunio-spel! I det här spelet får man nämligen själv skapa sin egen slagskämpe, komplett med namn och utseende! Beroende på namn, födelsedagsdatum och blodtyp får varje spelare en helt unikt framtagen kämpe, med sina egna stats och fighting-stil.

Det finns fyra olika fighting-stilar och dessa skiljer sig ganska mycket åt. “Fighters” är en allround-typ med wrestling-moves. Martial arts-killarna är bäst med nävarna, samtidigt som kung fu-grabbarna kan göra helgalna sparkar. Sist men inte minst har vi judo-gänget, de är specialiserade på att kasta motståndarna åt helvete.

I story-läget teamar man upp med en valfri kamrat (Kunio är så klart förstavalet!) och går upp i matcher mot sju andra lag i ett ligasystem som håller reda på vinster och förluster. Totalt måste ett 20-tal matcher utkämpas och vinner man minst 15 av dem går man vidare till finalen och får stå öga mot öga med de smått omöjligt tuffa Tiger-bröderna i den stora finalen. Att man slåss tillsammans manifesteras ytterligare av teamwork-mätaren som kan gå upp eller ner under matcherna. Vinn mycket och den ökar, men råkar du banka på din lagkamrat så minskar den så klart... Och det är inte bra, för ju bättre teamwork desto starkare team combo-attack kan man släppa lös på intet ont anande motståndare!

Totalt finns det 16 spelbara karaktärer (utöver din egen) och i listan återfinns så klart fan-favoriterna Kunio och Riki. Men i övrigt är det mest nya karaktärer som introduceras. Lite synd är det att inte andra favoriter som Hōryō-skolans Gōda eller Draktvillingarna från Hattori är med, för det hade ytterligare bara spätt på känslan av att det här verkligen känns som en tidig prototyp till det som senare skulle komma att bli “Smash Bros.”.

Hur som helst.

Från början, när jag först hörde talas om “Nekketsu Fighting Legend”, så fick jag en idé om att det skulle vara ett mer RPG-inriktat open world-slagsmål i stil med “River City Ransom”. Så är tyvärr inte fallet, utan detta är en 100-procentigt dedikerad arena brawler där man hoppar mellan fight till fight som i vilket annat fighting-spel som helst. SAD! Men banorna är trots allt väldigt kreativa och erbjuder mycket miljömässig variation i form av diverse hinder. Det mesta ser visserligen ut som bisarra industrilokaler som hämtade ur en manga-version av “Fight Club”, men det är ändå kul att balansera runt nivåskillnader, spikgolv, elektriska fält och virvlande forsar – du vet, standardgrejer för vad helt vanliga lagerarbetare måste tampas med på jobbet varje dag.

“Nekketsu Fighting Legend” utvecklades av Technōs Japans Niigata-studio, samma team som debuterade med “Kunio Hockey”-spelet. Enligt legenden sägs det att utvecklarna på Niigata-studion var fanatiska wrestling-fans och de avgudade den japanska wrestlern Mitsuharu Misawa. Detta var under eran Misawa-san bar den mytiska Tigermasken, vilket inspirerade till de Sabeltandade Tiger-bröderna i slutfighten i “Nekketsu Fighting Legend”. Wrestling-inspirationen går också igen i många av attackerna karaktärerna kan utföra, vilket särskiljer spelet från samtida fighters som “Street Fighter II” och “Mortal Kombat”.

Något annat som också särskiljer “Nekketsu Fighting Legend” från andra fighting-spel är det enkla faktumet att det är till gamla goa Famicom! Det här släpptes trots allt en vecka innan 1993 stod för dörren, och som ett av de senare åttabitarsspelen är det verkligen imponerande hur mycket man lyckats få in på den gamla röda och bomullsvita Japan-konsolen. 16 spelbara karaktärer, möjligheten att skapa din egen och ett gäng olika arenor och spellägen gör att det nästan känns som en helt ny generation tv-spel om man jämför med 1987 års “Nekketsu Renegade Kunio-kun”. Samtidigt hade så klart stora delar av gaming-världen redan gått vidare till Super NES vid det här laget och då första hemversionen av “Street Fighter II” kom ut ett halvår före “Nekketsu Fighting Legend” så var konkurrensen tuff – minst sagt!

Men, med det sagt är det ändå svindlande vad Technōs Japan lyckades åstadkomma med en enkel, liten Famicom-kassett. Faktiskt så svindlande att jag får lust att citera min hjälte Björn Ranelid ännu en gång, men jag besparar er det för den här gången. Utöver det väl tilltagna story-läget finns free-for-all-slagsmål för upp till fyra samtidigt, och alla karaktärer har sina egna unika stats som går att levla upp. Det går också att modifiera vinstkriterierna för matcherna, till exempel kan man välja att den som först får till tio lyckade specialkombos vinner, eller att man vinner helt enkelt genom att inte ta någon skada under en viss tid. Själv spelade jag mest med regel nummer fem som rätt och slätt klargör att “det finns inga regler”, lol.

Ärligt talat, jag vet faktiskt inte om det finns något annat i NES/Famicom-biblioteket som liknar denna otroliga slagsmålsfest. I sina bästa stunder känns det som en tidig “Smash Bros.”-prototyp som hintar om framtida stordåd. Och eftersom det går att skapa unika karaktärer och välja fritt mellan så många olika stilar och partners lyckas “Nekketsu Fighting Legend” också med något som få andra Kunio-spel gör – det vill säga, att det erbjuder precis lika mycket skoj och omspelningsvärde både för ensamspelaren såväl som för partyliraren.

I slutändan är det bara att ställa sig upp och applådera Niigata för ett väl utfört jobb. De må ha börjat en smula svajigt med “Kunio Hockey”, men med “Nekketsu Fighting Legend” levererar de en knogmacka som ekar ända in i evigheten... Go, go hot-blooded tough guy Kunio-kun! Kämpa, kämpa!

En absolut legend inom medborgarrättsrörelsen och amerikansk politik har gått ur tiden.

Rest in peace, champ 💚

Igår kollade jag på The X-Files: Fight the Future (1998), som är den första långfilmen i X-Files-universumet. Ska man se X-Files kronologiskt bör man se den mellan säsong 5 och 6, vilket råkar vara precis vart jag är just nu i serien. Så... var den något att ha?!

Svar: ja, mnjagaahakajaaa sådär!?

Det var en helt OK film som mest kändes som ett dubbelavsnitt av serien – om än med högre budget. Och det var väl lite av problemet, för mig. Jag gillar visserligen de vanliga avsnitten av X-Files, även om nivån på episoderna är lite olika. Men jag hade hoppats på att de skulle göra något mer och annorlunda, när de faktiskt fick möjligheten till att göra en långfilm med en hyfsad budget. Att "bara" göra ett förlängt tv-avsnitt är det säkra och ofarliga sättet, sättet som försäkrar att det åtminstone inte skulle bli en kalkonrulle. Men personligen hade jag hellre sett att de tagit ut svängarna mer, varit lite yvigare och kanske gjort en mer personlig Mulder/Scully story. Eller satsat på en riktigt fläskig "monster of the week"-feature. Nu blev det istället försiktigt och förutsägbart... absolut sevärt, men inget som riktigt tog tillvara på vita duken-formatet.

En bra sak med "Fight the Future" var annars att filmen funkar både för fansen, samt nya tittare. Den lyckas på ett oansträngt sätt introducera karaktärerna och storyn för de som inte sett X-Files innan, samtidigt som det är en fortsättning på seriens övergripande mythos. Det är trots allt ingen lätt sak, så det ska de verkligen ha credd för!

...Och Mulder och Scully i korridoren! Ja, bara den scenen gjorde ju hela filmen värt det. 100 %. Jävla bin, alltså.