Har länge gått och funderat på en ny laptop, jag har testat flera modeller genom åren och den som var bäst som laptop var en Macbook Pro 15 från 2015, efter den har jag inte hittat rätt igen.

Eftersom jag redan har 2st speldatorer så föll valet på att testa Mac igen så har jag länge undersökt vilken modell av Macbook Pro ska man köpa. Först stod de mellan 14 eller 16 Tum. Eftersom jag jobbar mycket med extern skärm så behöver ju inte skärmen vara så stor. Dock har jag kört 14 tum länge via jobbets Windows datorer och jag tycker skärmen är för liten de stunder man inte har tillgång till extern skärm.

Så det föll på 16 tum till slut och då jag vill ha datorn i många år framöver så föll valet på M4 Max chipet och 48GB i Ram. 

Första intrycket just nu är riktigt bra och det ska bli kul och bekanta sig mer med Mac datorer igen då det är flera år sedan jag använde en MAC dator sist.

Som Petter brukar säga har man gått och blivit Mac taliban :P 

Banishers: Ghosts of New Eden – En emotionell spökjakt med hjärtat i handen

När Banishers: Ghosts of New Eden först rullade sin trailer, var det som att någon väckte liv i min längtan efter ett riktigt stämningsfullt actionrollspel. Med ett ödesmättat narrativ, kusliga miljöer och en känslomässig laddning som osade Don't Nod ända ut i fingerspetsarna, var förväntningarna höga. Och visst, spelet levererar på många punkter – men ibland spökar det mer än nödvändigt.

Spökjägarna som fångar ditt hjärta

Vi följer Antea och Red, två "Banishers" – en sorts andeutdrivare på uppdrag i 1600-talets koloniala Amerika. När Antea dör och själv blir ett spöke, ställs du inför ett moraliskt dilemma: rädda henne till varje pris, eller hålla fast vid dina principer? Det här är spelets känslomässiga kärna, och Don't Nod visar än en gång att de är mästare på att skapa känslomässigt engagerande narrativ.

Spelets valsystem påverkar inte bara berättelsen – det sätter också din moral på prov. Att avgöra vem som ska fördrivas och vem som ska få vila i frid ger spelet ett psykologiskt djup som inte alla actionspel vågar närma sig.

Stridens melankoliska rytm

Stridssystemet är funktionellt men aldrig riktigt spektakulärt. Du växlar smidigt mellan Red och Antea – fysisk och spirituell kraft – vilket ger variation, men det finns en viss tröghet i animationerna och ett repetitivt stridsflöde som gör att adrenalinet aldrig riktigt pumpar. Det är kul, men inte minnesvärt.

Däremot skiner bossfighterna till ibland, där striden får narrativt tyngd och belöningar kopplade till berättelsens tematik. Det är då Banishers glimmar till – när gameplay och historia samspelar.

New Eden: vackert, vemodigt och lite tomt

Miljöerna är vackra men stundtals ödsliga, vilket kanske är poängen i ett spökdrabbat landskap – men det gör också att världen ibland känns livlös. Atmosfären är tjock av mystik, men innehållet i sidouppdragen varierar i kvalitet. Vissa historier griper tag och gör andeutdrivningen till något personligt, medan andra känns mer som transportsträckor.

Ljuddesign och röstskådespel: närvarokänsla på hög nivå

Ljudbilden är en av spelets starkaste sidor. Dov musik, knarrande trägolv och vinden som viner i träden – allt bidrar till en kuslig närvaro. Röstskådespelarna ger liv åt Antea och Red med en kemi som känns äkta, vilket förstärker spelets emotionella ton.

Slutomdöme: Välgjort drama med rum för förbättring

Banishers: Ghosts of New Eden är ett spel som vågar fokusera på känslor, relationer och moraliska gråzoner snarare än spektakel. Det är något jag respekterar. Samtidigt önskar jag att stridssystemet varit mer varierat, och att världen hade bjudit på lite mer att göra utanför huvudberättelsen.

Mitt betyg: 7/10. Ett spel som berör – men inte riktigt förtrollar.

Spelat på : PC<br /> Testsystem:<br />  

CPU:9800X3D<br /> GPU: RTX5090<br /> RAM:64GB<br /> Monitor: Samsung G8 OLED

Efter succén med Doom (2016) kom Doom Eternal (2020), ett spel som delade spelarbasen. För mig personligen föll det inte helt i smaken – det var för mycket akrobatik och rörelse i spelvärlden, vilket gjorde att jag var försiktigt inställd till Doom Dark Age. Lyckligtvis visade det sig vara en positiv överraskning.

En mer storydriven upplevelse

Medan Doom Eternal satte fokus på intensitet och rörlighet, har Doom Dark Age återgått mer till känslan av Doom (2016). Det finns även vissa likheter med Doom 3 i det narrativa upplägget, men där slutar också likheterna. Istället balanserar spelet action och berättande på ett sätt som känns fräscht för serien.

Gunplay och flyt – fortfarande bäst i klassen

Det jag alltid har älskat med Doom-spelen är det fantastiska flytet och det tajta gunplayet. Här levererar Doom Dark Age på hög nivå, men det är också mer krävande än sina föregångare. Spelare kan behöva vänja sig vid den högre svårighetsgraden och djupare mekaniker, men belöningen är en mer tillfredsställande upplevelse.

Teknisk prestanda – en viktig faktor

Jag spelar på en kraftfull PC, vilket ger en smidig upplevelse, men det är värt att dubbelkolla systemkraven om du planerar att spela på PC. Spelet kan vara krävande beroende på upplösning, så se till att din hårdvara klarar av det.

Slutsats

Trots min initiala skepsis har Doom Dark Age överträffat mina förväntningar. Spelet erbjuder en fantastisk kombination av klassisk Doom-känsla, ett mer storydrivet upplägg och en utmanande spelupplevelse. Om du gillade Doom (2016) mer än Doom Eternal, kan detta vara precis vad du letat efter.

Betyg: 9/10<br /> <br /> Testat på: PC<br /> <br /> Testsystem:<br /> CPU:9800X3D<br /> GPU: RTX5090<br /> RAM:64GB<br /> Monitor: Samsung G8 OLED

Efter succén med Doom (2016) kom Doom Eternal (2020), ett spel som delade spelarbasen. För mig personligen föll det inte helt i smaken – det var för mycket akrobatik och rörelse i spelvärlden, vilket gjorde att jag var försiktigt inställd till Doom Dark Age. Lyckligtvis visade det sig vara en positiv överraskning.

En mer storydriven upplevelse

Medan Doom Eternal satte fokus på intensitet och rörlighet, har Doom Dark Age återgått mer till känslan av Doom (2016). Det finns även vissa likheter med Doom 3 i det narrativa upplägget, men där slutar också likheterna. Istället balanserar spelet action och berättande på ett sätt som känns fräscht för serien.

Gunplay och flyt – fortfarande bäst i klassen

Det jag alltid har älskat med Doom-spelen är det fantastiska flytet och det tajta gunplayet. Här levererar Doom Dark Age på hög nivå, men det är också mer krävande än sina föregångare. Spelare kan behöva vänja sig vid den högre svårighetsgraden och djupare mekaniker, men belöningen är en mer tillfredsställande upplevelse.

Teknisk prestanda – en viktig faktor

Jag spelar på en kraftfull PC, vilket ger en smidig upplevelse, men det är värt att dubbelkolla systemkraven om du planerar att spela på PC. Spelet kan vara krävande beroende på upplösning, så se till att din hårdvara klarar av det.

Slutsats

Trots min initiala skepsis har Doom Dark Age överträffat mina förväntningar. Spelet erbjuder en fantastisk kombination av klassisk Doom-känsla, ett mer storydrivet upplägg och en utmanande spelupplevelse. Om du gillade Doom (2016) mer än Doom Eternal, kan detta vara precis vad du letat efter.

Betyg: 9/10<br /> <br /> Testat på: PC<br /> <br /> Testsystem:<br /> CPU:9800X3D<br /> GPU: RTX5090<br /> RAM:64GB<br /> Monitor: Samsung G8 OLED

Atomic Heart är ett spel som både fascinerar och delar spelvärlden. När det släpptes 2023 väckte det debatt i väst, dels på grund av dess ryska ursprung, dels i skuggan av det pågående kriget i Ukraina. Detta kontroversiella sammanhang påverkade sannolikt försäljningen, men i slutändan är det spelets innehåll som avgör dess verkliga styrkor och svagheter.

Spelet utspelar sig i en alternativ version av Sovjetunionen där teknologiska framsteg har lett till en utbredd användning av robotar. Kommunismen är fortfarande grunden för samhället, men interna maktkamper och en övervakningsstat gör världen både fascinerande och obehaglig. Det är en setting som påminner om både Half-Life 2 och BioShock, där särskilt influenserna från BioShock märks i spelets berättande och miljödesign.

Spelmekanik och design

Atomic Heart bjuder på en kombination av skjutande, närstrid och pussellösning, där spelaren kan utnyttja både konventionella vapen och övernaturliga förmågor. Striderna är intensiva, och fienderna är både kreativa och utmanande.

Världen är fylld av detaljer som förstärker den retro-futuristiska estetiken, och den öppna världen känns både levande och hotfull. Spelets AI-system kan dock vara oförutsägbart, vilket ibland skapar mer frustration än njutning.

Berättelsen och atmosfären

Berättelsen i Atomic Heart drivs av en stark känsla av mystik och upptäckarlust. Man får gradvis insikt i vad som gått snett i den sovjetiska utopin, och spelet skapar effektivt en känsla av paranoia. Den surrealistiska stilen förstärks av spelets ljuddesign, där både musik och ljudeffekter bidrar till en suggestiv atmosfär.

Slutliga tankar

Trots viss ojämnhet i strider och berättande lyckas Atomic Heart att skapa en unik spelupplevelse. Det är en titel som fångar uppmärksamheten med sin distinkta estetik och intressanta spelvärld, även om vissa delar kan kännas mindre polerade. För fans av BioShock och dystopiska sci-fi-världar är det absolut värt att utforska

Betyg: 8/10

<br /> Testat på: PC<br /> <br /> Test system:<br /> CPU: 9800X3D<br /> GPU: RTX5090<br /> Ram: 64GB<br /> Monitor: Samsung G8 Oled