Runner 3

Bit.Trip-serien blev omgående en favorit för min egen del tack vare den läckra presentationen och den mycket medryckande musiken. Att guida Commander Video genom finurligt designade banor som helt vävdes in i musiken blev snabbt en favorit och för min egen del är detta den "endless runner"-serie jag spenderat överlägset mest tid, det är inte ens någon jämförelse.

Nu är det alltså dags för Runner 3, och den här gången har Choice Provisions (tidigare kända som Gaijin Games) ökat ambitionsnivån med mer påkostad design. Följdaktligen kommer du springa genom detaljerade tredimensionella världar istället för superstilistiska pixelditon, något som möjligen kan avskräcka puritaner. Lyckligtvis är det gjort med en hel del kärlek och sammantaget tycker jag Runner 3 är genomgående tjusigt.

En annan sak som är nytt är svårighetsgraden. De tidigare spelen var utmanande, här har utvecklarna dock valt att satsa på idiotsvårt. Medan jag absolut vet att detta är populärt på sina håll, tycker jag sällan att det ger mig något. Men Choice Provisions tycker absolut att vi bör må lite dåligt över vår oförmåga och innan jag får försöka på nytt täcker en enorm rund skylt skärmen och informerar hur många gånger jag dött.

'42', kan det därför helt skoningslöst stå. Tyvärr tycker jag utmaningen för med sig andra problem än rent frustrationsmässiga. I Bit.Trip-serien har jag på sätt och vis skapat min egen musik genom att bonusföremål, hopp, fiender och annat perfekt vävts in i musiken. Just att spela klockrent genom en bana och plocka allting och får höra härlig spelmusik formas i takt till min framfart är en av orsakerna till att jag älskar serien.

När jag bara får höra ett par sekunder i stöten innan farbror döden kommer på besök (för att öka på dödssiffran ett steg) så försvinner den coola tjusningen av att göra mitt eget soundtrack. Vidare händer massor i de snygga bakgrunderna som jag dock aldrig hinner uppfatta eftersom laserfokus på Commander Video krävs för att inte omedelbums stryka med. Kort sagt tycker jag Choice Provisions gjort ett misstag med denna överdrivna svårighetsgrad som på fler sätt förtar mer upplevelse än den tillför.

Ett annat problem jag tycker kommer med grafiken är att det nu blivit mer så kallad "trial and error". I tidigare spel visste jag alltid vad som skulle göras härnäst, att det sedan kunde vara svinigt svårt att faktiskt göra det tänkta var en hel annan historia. Här kan bilden skymmas av tänkt komiska inslag i förgrunden bonusföremål eller märkliga kameravinklar. Att dö är en sak, men när det inte känns rättvist blir det såklart värre.

En del gnäll alltså, men så hör serien som sagt till mina favoriter i kategorin "endless runner" också. För i grund och botten är det fortfarande ett härligt attitydfriskt spel som designmässigt ser ut som något det tidiga 90-talets Sega hade designat om de haft tillgång till dagens mer avancerade hårdvara. Banorna och världarna är väldigt välgjorda med en välbehövlig checkpoint i mitten (som den våghalsige kan hoppa över), vilket möjligen är i underkant men eftersom banorna är så korta som de är när allt stämmer så funkar det oftast.

Längs banorna finns massor med bonusföremål att plocka upp, och alla har dessutom ett andravarv kallat Gem Run med en alternativ rutt du kan ta för att plocka på dig ädelstenar. Med dessa kan du sedan köpa på dig kläder att ekipera Commander Video om du tycker sådant är kul. För mig fungerade de mest som en extra utmaning för att verkligen försöka ta allt, något som behövs då Runner 3 tyvärr är lite tunt på innehåll. Jag tror det delvis är en förklaring till svårighetsgraden också, genom att göra ett par banor - som normalt skulle ta en-två minuter att kuta igenom - så svåra att jag får kämpa i halvtimme förlängs speltiden artificiellt.

I lugnt och metodiskt tempo läggs ny spelmekanik till för att hela tiden ska en spelmässig variation. Initialt behöver Commander Video bara bekymra sig om vältajmade hopp, men snart måste jag börja trycka neråt på analogspaken (eller knappen som motsvarar ner på Switch) för att minimera tiden i luften, köra flygplan och kort därefter måste jag börja glida längs marken, sparka sönder väggar och åka gruvvagnar. I slutet av världarna väntar även bossfighter som skakar om konceptet lite och bidrar till ytterligare variation.

Till detta vill jag även nämna de retro-utmaningar spelet innehåller. Korta och Super Meat Boy-inspirerade banor där du faktiskt får styra runt Commander Video helt fritt. I sig inget märkvärdigt, men väldigt välgjorda inslag som helt bryter med den spelmekanik Bit.Trip en gång etablerade. Jag håller absolut tummarna för att det här är något Choice Provisions faktiskt gör ett spinoff-spel av (med mer njutbar svårighetsgrad).

Jag ändå haft kul med Runner 3 och jag har fortsatt att spela det även efter recensionstillfället, något som alltid är ett gott tecken. Samtidigt känner jag att mycket hade kunnat bli bättre. Den idiotsvåra utmaningen förtar den coola känslan av att skapa egen musik och tillför onödig frustration. I slutändan uppskattar jag att Choice Provisions verkligen vågat förnya serien och tycker att de design- och spelmässigt ändå hittat rätt.