RV There Yet?

Nu ska Joel ut på lite camping. En gammal husbil, glatt humör och ett hopp om en trevlig resa är allt jag behöver, tänkte jag. Men riktigt så blev det inte till slut. Jag förväntade mig kaos - absolut - men inte riktigt i den utsträckning den här campingtrippen resulterade i. Rent praktiskt är idén både enkel och genial: du, ensam eller (helst) tillsammans med vänner, ska försöka ta dig hem i en fallfärdig husbil genom ett stycke digital vildmark. Vägarna är branta, leriga, trasiga. Fordonet har en vinsch fram och bak som kan fästas i träd, klippor, stolpar — vad som helst som kanske hindrar dig från att rulla ner i nästa ravin. Det gäller att samarbeta, dra, styra, putta och ibland bara hoppas att gravitationen har en bättre dag än du. På vägen kan du stöta på vilda djur, glömda rastplatser, och en känsla av att fysikmotorn har sniffat lite för mycket olagliga substanser. Det är ett spel som på pappret handlar om samarbete, men i praktiken handlar om att försöka förlåta sina medspelare för vad de nyss har lyckats göra.

Det här är vad folk kallar ett friend slop-spel - en genre som blivit sin egen lilla internetreligion. Spel som inte är bra i klassisk mening, men som blir briljanta när man spelar dem med rätt människor. De är byggda för skrik, skratt, och haverier som förvandlas till minnen. Och RV There Yet? är definitionen av det. En digital bilolycka i slow motion där du inte kan titta bort. Någon rattar, någon vinschar, någon tänder eld på något de inte borde ha rört, och plötsligt ligger hela bilen på sidan. Alla skrattar. Ingen vet vad som hände.

Och folk älskar det. Det har redan sålt otroligt bra på Steam (2,5 miljoner exemplar på en vecka (!)), klättrat förbi betydligt större produktioner och blivit en rejäl succé. Men kanske inte för att folk faktiskt spelar det - utan för att det är ett spel som man gärna tittar på. Det fungerar perfekt i det nuvarande Twitch- och YouTube-ekosystemet, där innehåll inte handlar om kontroll, utan om katastrof. Kaos säljer. Och RV There Yet? är en outtömlig brunn av just kaos. Det är klippvänligt, skrikvänligt, memevänligt - ett spel designat för ögonblick snarare än upplevelser.

Att utvecklarna, Nuggets Entertainment, dessutom är Skövde-baserade svenskar gör allting ännu mer intressant. Det är något djupt sympatiskt med hur svenska småstudior gång på gång lyckas skapa globala fenomen genom ren, obeveklig knasighet. Vi har en tradition av charmiga misslyckanden som blir kult - från Goat Simulator till Totally Accurate Battle Simulator - och RV There Yet? känns som det senaste kapitlet i just den historien. Det är vackert på sitt sätt, att se ett litet team fånga världens uppmärksamhet utan att kompromissa. Oavsett vad man tycker om spelet i sig, är det svårt att inte känna lite patriotisk stolthet.

Men när jag spelar ensam är det som att någon skruvar ner någon slags glädje-mätare. Jag sitter där, kaffet kallnar, och husbilen vägrar samarbeta. Den glider, studsar, tappar fäste. Styrningen känns som att försöka flytta ett piano med bara blicken. Vinschen är min enda tröst - ibland hjälte, ibland förrädare. Fysiken beter sig som om den vore trött på att vara just fysik. Ibland känns det som att världen själv vill kasta ut mig ur spelet och ändå fortsätter jag, av ren envishet, som någon som inte vill ge upp en dålig relation eftersom man investerat för mycket tid redan.

När jag sedan testar att spela med en vän förändras tonen. Plötsligt blir det skratt. Vi försöker samordna oss, ropar över mikrofonen, vinschar i fel träd, välter och skrattar ändå. För en stund känns spelet levande, till och med briljant stundtals. Men det varar aldrig länge. När adrenalinet lagt sig inser man hur tomt allt egentligen är. Det finns ingen verklig progression, ingen rytm, inget driv. Bara samma väg, samma bro, samma lutning, samma vältning. Det är inte att RV There Yet? är trasigt som stör mig - det är att spelet inte riktigt verkar bry sig. Det är som om spelet själv skrattar åt mig, inte med mig. Man kan nästan höra koden fnissa hånfullt bakom ryggen på en. Och ändå... jag kan inte riktigt bli arg. För även om det känns som att Skövde-utvecklarna medvetet lämnat buggar här och var för att ytterligare späda på kaoset så tänker jag: kanske är det just det här spelet som bäst fångar den svenska själens absurda balans mellan kontrollbehov och uppgivenhet

Men buggarna staplas även om det faktiskt är rätt tjusigt att titta på - både estetiskt och tekniskt. Objekt försvinner. Kameran rycker. Motorn stammar. Det är ett spel som vägrar välja sida mellan charm och frustration. Det känns ofärdigt, som ett drömprojekt som inte riktigt gick i mål utan stannade några hundra meter före mållinjen och satte sig på en mjuk pläd och hällde upp en rejäl mugg rykande het java. Ändå finns det hjärta här. Det kostar knappt någonting och vill så mycket mer än det kan. Jag föreställer mig hur utvecklarna sitter i deras lilla kontor i Skövde, ser försäljningssiffrorna rusa, och tänker: "Vad i helvete hände?". Och jag blir glad för deras skull. De förtjänar det - de rider på den virala vågen. Smart, såklart.

Men jag kan inte spela längre. Efter några timmar börjar allt flyta ihop. Starta, välta, vinscha, svära, börja om. Starta, välta, vinscha, svära, börja om. Det blir som ett mantra. Ett motoriskt uttryck för vår tid. När jag till slut stänger av och ser husbilen stå halvvägs ner i diket, ett hjul i luften, känner jag mest... ingenting. Bara tystnad. Och i den tystnaden ekar titeln, nästan hånfullt: Are we there yet? Nej. Inte ens nära.

För mig blev RV There Yet? till slut inte ett spel, utan en metafor för just det: vägen som aldrig tar slut, upprepningen, bristen på riktning. Det är en viralsuccé som säger mer om oss än om sig själv. Vi vill inte längre nå fram. Vi vill bara titta på resan. Vi vill se allt gå fel, helst i realtid. Och på så sätt känns det som ett spel för vår tid. Ett svenskt, skavande, skrattande litet spel som inte vet vart det är på väg - men som åtminstone får oss att vilja titta på spektaklet. Kanske är det också därför jag inte kan släppa det helt och hållet. För även när jag inte spelar det, fortsätter det att köra runt i huvudet på mig. En husbil utan GPS och utan en verklig riktning - men med en sorts märklig vilja att ändå fortsätta rulla. Och kanske, om man ser det så, har RV There Yet? redan lyckats. Men för allt i världen - spela inte det här ensam - det är det absolut inte utformat för.