Vi tar oss an rollen som vår protagonist Cecil som är en präst av skotskt ursprung av dialekten att döma, böldpesten härjar i hans lilla by och det är såklart desperata tider som råder när folket dör som flugor. Det är då där vår präst kommer träder in i handlingarna då det blir hans jobb att styra upp det hela.
Saga of Sins påminner en hel de om Pentiment rent visuellt och estetiken är tveklöst Saga of Sins starkaste kort, för det är snyggt designat, det är det inget snack om. Det ser ut som sådana där medeltida målningar som brukar finnas i kyrkor, jag tänker främst då på hur det gamla glasmålningarna brukar se ut i framförallt äldre kyrkor. Men där slutar också likheterna, Pentiment är som bekant en medeltida mordgåta där man ska rentvå sitt namn och Saga of Sins har ett lite annat tema. Böldpesten har då alltså ett mycket fast grepp om den lilla byn och det är nu Cecils uppgift att se till att farsoten försvinner och för att göra detta behöver han besegra samtliga av de sju dödssynderna. På pappret låter det som en rätt tuff uppgift att behöva besegra samtliga av de sju dödssynderna men det visar sig att det faktiskt inte är så värst svårt. För att göra detta måste Cecil ta sig in i syndarnas sinne och besegra den dödssynd som tagit över, Cecil tar dock inga strider själv utan har till slut fyra varelser till sin hjälp att skicka in i kampen. Dessa låser man upp genom att samla på sig glasskärvor som man lagar glasmålningarna i kyrkan med, den allra första skärvan får man av byns överstepräst Mäster Ulrich och låser då upp varulven, men resterande får man lösa själv och det genom att besegra bossar. Det är också Ulrich som ger en uppdraget att rena byn från pestsmittan från första början. För varje avklarad syndare som man renar så får man även ett äpple som ser lite suspekt och ondskefullt ut, det är inget mindre än den förbjudna frukten och när man samlat tillräckligt många så kommer man vidare till nästa kapitel. Det är inget man behöver tänka så mycket på dock då de är omöjliga att missa eftersom man får ett äpple per avklarad syndare.
Med hjälp av bland annat en varulv tar sig prästen Cecil in i syndarnas allra innersta och renar dem från synd.
När demoner och andra mystiska och inte sällan aningen deformerade varelser besegras så tjänar man in lite guld och när man dödat ett par stycken i rad så fylls en liten mätare på, när den då är full kan man göra en så kallad "power dash" vilket är en sorts specialattack som gör det möjligt att döda fler än en samtidigt, något som också ger lite mer bonus i form av guld. Det ska snart visa sig att dessa är användbara till mer än bara fimpa fiender, det går att göra denna dash i hela åtta olika riktningar och på så vis måste manövern även göras för att ta sig till plattformar man annars inte skulle ha nått med ett vanligt hopp. För guldet kan man sedan uppgradera sina färdigheter eller se till att få mer hälsa, saker som helt klart är bra i kampen mot de sju dödssynderna. Det är en hel del som pågår inne i syndarnas sinne och det gäller att vara väl förberedd när man sidoskrollar sig förbi diverse fiender och andra hinder. Stridssystemet sedan då är inte särskilt komplext, det är hoppa, skjut och spring i princip. Alla varelserna har dock olika spetsegenskaper men det blir trots det ändå snabbt ganska monotont. Med det sagt så måste jag dock berömma bandesignen som gör att det tas lite fokus från de tröttsamma striderna. För varje dödssynd så ser banorna lite annorlunda ut och det är stundtals ett ganska trevligt om än inte så utmanande plattformsspel. När man låst upp fler än en varelse så kan man även när som helst byta mellan dessa i banorna, vilket är smidigt och kan visa sig vara väldigt användbart, särskilt om man känner att man vill maximera mängden guld och låsa upp samtliga kistor som ibland gömmer sig bakom hinder som bara en viss varelse kan rubba.
Vår antagonist Cecil med ett av pestens många offer, denna hann inte få syndernas förlåtelse och betalade det ultimata priset.
Det är fokus på synd som ni säkert redan räknat ut och samtliga sju dödssynder finns representerade och har man dålig koll så är det lättja, högmod, avund, frosseri, girighet, vrede och lust. Pesten var ju guds straff för att man syndat och innan vi visste att det faktiskt spreds via loppor och inte hade något alls att göra med hur mycket dumheter man gjort, men där och då fanns ju inga andra rimliga svar. Det innebär ju att Saga of Sins känns som ett väldigt religiöst spel, vilket sett då till historien är fullt rimligt men jag kan ändå förstå om det kanske skrämmer bort vissa från att spela. Det är inget som påverkar slutbetyget men ändå värt att ta upp.
Bandesignen är ett av spelets starkare kort och variationen är klart godkänd.
Jag tycker att själva storyn i grund och botten är bra och intressant, men utförandet är verkligen inte riktigt på samma nivå. Här fanns chansen att berätta en historia som berör men man missar helt den möjligheten och i slutändan varken berör eller engagerar Saga of Sins. En del i det har förstås också det stundtals bedrövliga röstskådespeleriet, protagonisten Cecil ägnar sig mest åt att läsa sina många och långa repliker innantill när tillfälle ges och då är han ändå en spelets bästa. Jag har inte nödvändigtvis något emot mycket dialog men när den är så slappt skriven och det dessutom heller inte finns några val så blir det snabbt väldigt tröttsamt. Det är värt att poängtera att långt ifrån alla karaktärer ens har en röstskådespelare och i vissa fall är det helt klart bättre än en släpig, trött röst som läser innantill med lite eller inget engagemang.
Det går också att ta sig in i sinnet på de som inte är orena och då kan man istället samla på sig lite extra guld utan risk.
När vi summerar allting så har Saga of Sins tyvärr inte tillräckligt mycket till sin fördel. Det är snyggt och bandesignen är stundtals riktigt bra men det är alldeles för enkelt, röstskådespeleriet är minst sagt avslaget, storyn är på förhand intressant men man lyckas inte beröra eller engagera och gameplay blir lite väl monotont och särskilt då i striderna som inte bjuder på mycket till variation överhuvudtaget. Känslan är att det hade potential att kunna bli en fullträff men det landar tyvärr i något som inte är mycket mer intressant än ett glas ljummen mellanmjölk.