Saint Seiya: The Sanctuary

Konami har gjort ett strålande spel vid namn Pop'n Music 10. Det spelar jag så ofta jag kan och sitter med min lilla gula plastkontroll och smackar in toner. En av låtarna i detta höjdarspel heter Pegasus Fantasy och kommer från den gamla animeserien Saint Seiya. Pegasus Fantasy är en höjdarlåt, alldeles sådär käckt animerockig som jag och Jonas föredrar. Det var praktiskt taget allt jag visste om Saint Seiya, men denna lilla informationsspillra var tillräcklig för att Petter skulle ge mig spelet för recension. Information kan vara skadligt, det vet jag nu.

För Saint Seiya är ett komplett dyngspel utan dess like. Dimps har tidigare gjort Dragon Ball Z: Budokai, och precis som Dragon Ball Z-spelen bygger det tämligen troget på en gammal åttiotalsserie och består av blandade delar mellansekvenser och fightingslagsmål. Skillnaderna är dock många. Till att börja med har Saint Seiya åldrats fruktansvärt som serie då den bygger på den vedervärdiga (enligt alla oberoende källor) typiska åttiotalsdesignen av tecknad science fiction. Har du sett Starzinger eller Cobra vet du vad jag snackar om. Sedan är själva stridandet både så förenklat, segt och tråkigt att Budokai framstår som Virtua Fighter i jämförelse.

Låt oss börja med designen, för den är verkligen hysteriskt kul. Alla hjältarna är baserade på mytologiska monster såsom den blå draken, fenix och liknande, medan motståndarna följer de tolv stjärntecknen (oxen, lejonet, vattumannen och så vidare). Gemensamt för allihop är de getingsmala midjorna och klädsmaken, vilken utan undantag består av skinande rustningsdelar ovanpå tights, allt i oerhört käcka pastellfärger. Givetvis är huvudpersonen klädd i rött och har brunt hår - vi snackar trots allt stereotyper à la grande här. Lika välbekant är den blåhårige och tysta killen. Däremot har jag aldrig sett någon lika gräsligt färgsatt som Shun, trendriktigt klädd i rosa rustning, turkosa tights och långt grönt hår.

Men den färgblinda designen hade kunnat vara ett modigt val och någon sorts självironi (lite som i Vice City), om inte handlingen hade varit så patetiskt klichéfylld och bokstavligen korkad. Varje strid - jag kommer till dem strax, men spelet lät mig minsann vänta länge på dem så det får ni också - inleds med en lång dialog mellan den aktuelle hjälten och en av de tolv bossarna. Varannan replik är en total floskel. Vi snackar "nu ska du få se min sanna kraft", "hur... hur är det möjligt?", "du kan aldrig besegra mig", "jag ska besegra dig med en enda attack", diverse fjantiga superkrafter som måste skrikas ut i förväg, det är bara att checka av dem en efter en. Talet går att få på franska eller japanska eftersom serien var tokpopulär i Frankrike i början av 90-talet, men jag vågade inte testa det alternativet med risk för att dö av skratt. Allt detta alltså framfört av spinkiga pastellpojkar som för det mesta ligger utslagna på marken innan de får någon superkraft från ingenstans och slår tillbaka, följt av ytterligare ett "hur är det möjligt?". Det blir inte bättre av att spelet ständigt ställer dig inför fullbordat faktum. "Sedan den senaste mellansekvensen har du stött på en fiende och blivit besegrad utan att kunna göra något åt det. Nu ligger du utslagen... igen.". Snälla, låt oss åtminstone försöka slåss, även om utgången redan är bestämd. Den handling som spelet baseras på utspelade sig över 58 avsnitt av animen, och jag darrar när jag tänker på hur hemsk den måste ha varit. Som parodi hade Saint Seiya varit lysande, men nu måste man tyvärr spela lite också...

När vi väl kommer till stridandet (efter tjugo minuter av floskeltoppen) faller spelet som en sten. Ovan nämnda karaktärer animerar sig klumpigt fram och tillbaka över en fyrkantig arena. Hela spelet är segt som sirap och animationen är överlag snäppet sämre än det sämsta jag kan komma på så här på rak arm: Toshinden. Kontrollerna består av tre attacker: vanlig, hård och specialattack. Efter en snabb titt i attacklistan kommer vi fram till en enastående summa av tolv attacker per karaktär. Så vi släpar oss fram till fienden och börjar trycka febrilt. Och se, det går utmärkt. Ibland får fienden för sig att återupplivas, lite spontant, men det motverkas (ibland) av att trycka febrilt på alla knappar igen. Jag söker desperat efter någon som helst djup, men hittar inget. I desperation försöker jag springa iväg och gömma mig bakom en av pelarna i utkanten av banan. Kanske kan man utnyttja omgivningen. Men tji fick jag, en osynlig vägg stoppar min hjälte i rosa. Det här hade kanske varit acceptabelt i ett spel i en annan genre med fightinginslag som omväxling, på Playstation, som releasespel 1995 någon gång. I Saint Seiya är det huvudmenyn, mina damer och herrar.

På tal om omväxling finns det faktiskt banor där man springer fritt och bankar ner några tiotal fiender i ett sorts beat'em up-läge. Det här är faktiskt roligare än huvudspelet men tar slut efter någon minut. I övrigt kan du spela mot en kompis (snart ex-kompis) eller titta på en lång rad karaktärsbiografier eller andra samlarbilder som säkert gör alla horder av svenska Saint Seiya-fans alldeles upphetsade.

Nej, till skillnad från Dragon Ball-spelen som trots en simpel slagsmålsmotor höll hög teknisk standard och bjöd på massor av innehåll känns Saint Seiya både tomt och meningslöst. Inte ens fans lär orka tvinga sig genom den vedervärdigt sega berättelsen och de hopplösa striderna. Den enda behållningen är egentligen att skratta åt alla hysteriska floskler. Roligare än så kan man ha det. Och Pegasus Fantasy? Nix, intromusiken är bortklippt ur PAL-versionen. Tack och godnatt.