Samurai Shodown är en av SNK:s främsta spelserier. Med den visade de redan 1993 att de inte tänkte nöja sig med billiga Street Fighter-kopior (som Art of Fighting och Fatal Fury trots allt kan anses vara). Att slåss med vapen var helt nytt och designen var fullkomligt otrolig. Efter tre uppföljare började det tyvärr gå segt för serien. Den blev det främsta argumentet för arkadägarna att uppgradera till den nya tredimensionella Neo-Geo 64 (som inte har något med Nintendo 64 att göra) men inget av de två spelen Samurai Tamashii (i väst kallat Samurai Shodown 64) eller Asura Zanmaden (Samurai Shodown: Warrior's Rage) var någon riktig höjdare. Sedan lämnade utvecklarna SNK för att bygga Guilty Gear åt Sammy. I desperation försökte SNK skapa ett nytt spel till PSone, men det blev en fullständig flopp.
Döm då om allas förvåning när vi i somras fick veta att ett nytt tvådimensionellt Samurai Shodown var på väg, just när SNK vs Capcom Chaos visats upp. Men det var en bitterljuv överraskning - trots att det gått sex år sedan den senaste delen i serien (Samurai Shodown IV) använde femman samma spritar och en hel del gamla bakgrunder. Ju längre tiden gick och vi fick se mer insåg dock fansen att det kunde bli en riktig höjdare ändå.
Samurai Shodown V heter Samurai Spirits Zero i Japan och utspelar sig alltså innan del ett. Varför man döpte om spelet till "fem" i USA lär vi aldrig få veta, och tyvärr har SNK helt skippat översättningen så om du inte förstår japanska lär du inte märka det ändå. All handling är alltså helt enkelt borttagen i den amerikanska versionen, vilket är synd. Vi får nämligen stifta bekantskap med en hel rad nya karaktärer.
Yoshitora Tokugawa är som namnet antyder en ädling i den styrande regimen under Japans isolationstid. Han är posterad i en liten provins i södra Japan under guvernör Gaoh. Yoshitora är en typisk hjältefigur och bär runt på hela sju svärd. En finess med honom är att det sista svärdet inte går att använda i strid förrän han har visat upp (och träffat med) samtliga sex andra specialattacker.
Mina Majikina är en söt flicka från Okinawa. Hennes sprite är uppenbart baserad på Nakorurus vilket tyvärr är ett genomgående tema i det här spelet. Fast istället använder hon en pilbåge för att slåss på avstånd. Yun-Fei är mer spännande. Han är inspirerad av kinesiska filmer som Crouching Tiger Hidden Dragon och kan alltså hoppa och flyga medan han slåss. Och så har vi Kusaregedo, en fem meter lång best som säkert tar upp halva kassetten. Han är besatt av att äta små flickor (!) och jagar just nu Nakorurus syster Rimururu.
Vi får även se fyra varianter på befintliga figurer. Rasetsumaru är en demon som liknar Haohmaru men som givetvis är fullkomligt ond. Rera är Nakorurus elaka sida som tar över när hon blir alldeles för onödigt mesigt snäll. Enja och Suija är två eld- respektive vattendemoner som söker efter Yun-Feis kraft. Sedermera blev dessa två besegrade av ninjorna Kazuki och Sougetsu, men faktum är att demonerna faktiskt är deras respektive fäder. Där ser man.
Förutom detta gäng återvänder också hela gänget från Samurai Shodown IV med undantag för de två bossarna. Vi får alltså också återse gamla favoriter som Haohmaru, Nakoruru, Ukyo, Charlotte, Jubei och Genjuro. Faktum är att Samurai Shodown är packat med personlighet och jag har alltid lika svårt att välja en favorit. Hur ska det då bli med fyra nya huvudpersoner?
Spelsystemet är givetvis uppfräschat från föregående spel. Som förut finns en Vredemätare som ger tillgång till superattacker om du blir tillräckligt skadad. Men den balanseras nu av en Meditationsmätare som går att höja genom att meditera. Med denna i topp kan du istället tillfälligt göra riktigt dödliga kombinationer i slow motion. Olika karaktärer lämpar sig olika bra för detta - Yun-Fei kan till exempel lätt fylla sin meditationsmätare då han är otroligt lugn, medan genomvilde Kazuki helst ska satsa på ren vrede.
Trots att spelet har lite gammal grafik och återanvänder många gamla spritar ser det riktigt läckert ut. De nya bakgrunderna är fantastiskt snygga. Med sammanlagt tjugoåtta figurer (sexton gamla, fyra helt nya, fyra varianter, tre bossar och en dold figur) finns det massor att göra. Om nu bara SNK tar sitt förnuft till fånga och gör en ordentlig översättning av Playstation 2-versionen kan jag lova att det blir ett givet köp. Själv sitter jag och överväger att skaffa Neo-Geo-kassetten som släpptes i början av december.