Sand Land

Vattnet är slut, världen är ödelagd, en brutal diktatur har tagit över, folk svälter och till råga på allt finns det demoner i världen. Nattsvart? Inte alls faktiskt, det är trots allt i grunden en Akira Toriyama-serie vi talar om, vilka alltid presenteras med hans oefterhärmliga och mycket charmiga stil - och Sand Land är inget undantag.

Den nu framlidne Dragon Ball-skaparen publicerade Sand Land-mangan för 24 år sedan, och först 2023 förvandlades den till animé i en långfilm som i dagsläget bara finns släppt i Japan (du kan dock följa den helt nyproducerade TV-serien på Disney+ sedan en vecka tillbaka). Just den här filmen fick jag äran att kika på under ett Bandai Namco-event nyligen för att bättre introduceras till denna mindre kända Toriyama-värld.

Huvudperson är demonen Beelzebub, som enligt egen utsago är fenomenalt ond, men i realiteten är en go kille som verkar vilja alla väl. Problemet är bara att demoner inte ses med blida ögon av människorna i Sand Land, som i hög grad består av ovan nämnda kungliga diktatur samt fattiga spillror av folk. Trots det beger sig en modig sheriff, Beelzebub och en karaktär kallad Thief iväg för att leta hårdvalutan vatten för att kunna dela ut till folket. Vatten är vad diktaturen använder för att kontrollera folket, och är därmed inte överlyckliga över idén.

I brist på andra jämförelser skulle jag säga att Sand Land spelmässigt mest påminner och första Borderlands och Id Softwares första Rage. Då tänker jag inte bara på den åtminstone initialt sandiga och dystopiska världen, utan även på det faktum att fordon spelar en väldigt stor roll för spelet. Det är i huvudsak i dessa som du strider mot dina motståndare, utforskar den till synes enorma världen och du kan även uppgradera dem på olika vis med både vapen och egenskaper samt såklart pimpa i allehanda kulörer.

Ett av de första fordon du kommer över är den tank du säkert sett på flera bilder samt i trailers, vilket också var det fordon jag använde mest när jag fick chansen att provspela. Det är ett mångsidigt men lite långsamt transportmedel, som dock tycks vara utmärkt i strider tack vare hög eldkraft. Vill du röra dig över stora sträckor kan dock motorcykeln vara ett bättre alternativ, och en hoppande mech finns för mer plattformsliknande passager, medan en svävare gör susen på vatten.

Du har hela tiden tillgång till alla dina fordon och växlar mellan dem med smidiga hjulmenyer som du kommer åt via styrkorset, vilka även används till att använda olika typer av power-ups. Eftersom det är ett rollspel finns dessutom level-träd för Beelzebub och hans kamrater, vilka vid en första anblick inte såg särskilt intressanta ut, utan tycks ge ganska små förändringar av typen mer liv eller en ny combo. Runt hälften var dock låsta vid speltillfället, så chansen finns att vi får positiva överraskningar mot slutet. Klart är dock att fordonen är stjärnan här och det verkar ha lagts ner betydligt mer energi på att kunna förändra dem efter tycke och smak.

Världen är spontant väldigt stor och åtminstone vissa passager kändes lite för mycket transportsträcka att resa från punkt A till B - och ibland tillbaka igen, något som dock åtminstone delvis avhjälps av fast travel. Under de runt fyra timmar jag hann spela var de mesta av tiden lyckligtvis allt annat än transportsträcka och jag gjorde sidouppdrag (som att hjälpa en liten flicka få sin syn tillbaka igen via en sjungande demon), besegrade monster på löpande band, pratade med världens invånare och försökte hitta hemligheter.

Jag hann även ta mig till vad jag skulle vilja likna vid en dungeon med Zelda-inspirerade pussel att lösa samt en boss att besegra i form av en enorm bläckfisk. Sistnämnda bjöd på en underhållande fight av klassiskt snitt, och med det menar jag att det initialt var utmanande, tills jag överlistat alla tricks och därmed plötsligt kunde dänga bläckfisken utan att ens ta någon skada. Kort sagt så som bossar ofta var förr i världen, vilket är något jag personligen gillar.

Det finns till synes gott om spelmässig variation, och jag hann bland annat med att vara i bergen och hoppa, deltog i fordonsrace, lajvade prisjägare, besökte en stor stad och provade på en stealth-sektion med smygande på en militärbas. Sannolikt finns betydligt mer än detta och att Sand Land blir ett omfångsrik, varierat och påkostat äventyr känns troligt.

Innan jag spelade Sand Land hade jag dock oroat mig lite för om världen skulle kännas enahanda med tanke på att det bara är sand, sand och sand som gäller. Lyckligtvis täcker spelet mer än Akira Toriyamas manga och har extra innehåll (som Toriyama också varit åtminstone lite inblandad i), vilket betyder att det även finns andra världar att utforska. Själv hann jag besöka det grönskande och väldigt frodiga Forest Land som bjöd på en väldigt kulört spelupplevelse.

Sammantaget lämnade jag fyra timmars Sand Land-spelande med en känsla av att vilja ha mer. Jag har visserligen tyckt att detta varit intressant redan från första början, men efter att ha fått spela det, vet jag nu att det tycks kunna bli ett både annorlunda och underhållande actionrollspel som förhoppningsvis även kan bli ett fint farväl av den underbare Akira Toriyama.