Sand Land

Från att ha varit en obskyr manga i princip endast tillgänglig i Japan, har den nu framlidna Dragon Ball-skaparens Akira Toriyamas i grunden ganska dystopiska manga Sand Land nu blivit allmängods. En pinfärsk animé finns att se på Disney+ och nu kommer TV-spelet som låter oss uppleva världen efter alla katastrofer, något som gjort den gröna planeten brun och dyster.

Att vara dyster kan vi inte dock anklaga Sand Lands frontfigur Beelzebub för. Han är en chockrosa demon med mer energi än en Duracell-kanin, på jakt efter vatten som ska räcka till både människor och demoner - vilka legat i krig med varandra under lång tid. Initiativet till detta äventyr tas dock av sheriff Rao som inte gillar sin egen skrupelfria kung, vilken han misstänker tjuvhåller på vattnet för att sko sig själv och hålla befolkningen i schack.

Med på resan kommer även Beelzebubs kompanjon Thief och ganska snart även mekanikern Ann, och kvartetten utgör den trupp du har till ditt förfogande, där Beelzebub är din huvudkaraktär. Precis som i så många andra dystopiska popkulturella fenomen förlagda till ökenvärldar (såsom Rage, Borderlands och Max Max) spelar fordon en väldigt stor roll och du får i högt tempo tag i en enkel bil, följt av tank, motorcykel, robot och mycket annat som hjälper dig att ta dig runt i världen.

Spelvärlden är väldigt stor och det finns mycket saker att utforska. Tyvärr upplever jag dock att jag sällan belönas för att faktiskt göra det och det mesta jag hittar är resurser och liknande, något som gjorde att jag i hög grad fokuserade på att ta mig framåt i äventyret snarare än att finkamma världen, trots att sidouppdrag normalt är det bästa jag vet. Bristen på bra belöningar är dock inte mitt enda problem med Sand Land-världen som är så stor att det tar lång tid att resa någonstans även med fast travel, men resandet blir sällan sådär riktigt intressant.

Som bäst är Sand Land när det verkligen hettar till, antingen i jakter med fordon, vid bossmöten (dessa är flera och generellt väldigt bra) eller vid större strider. Eftersom du får möjligheten att verkligen skräddarsy dina vapen på flera olika sätt, går det bra att bygga något som känns lite extra pålitligt, och även fordonens egenskaper går att påverka. Själv satsade jag allt krut på stora explosiva grejer då jag generellt tyckte kulsprutorna var lite i fjösigaste laget. Du kan även modifiera utseendet på ditt fordon på flera olika sätt, och om du vet med dig att du gillar sådant, så har du hyfsade verktyg för detta i Sand Land.

Men tillbaka till spelvärlden, vilken jag som sagt upplever är lite för tom och öde. Den största delen är du själv utan fiender, och när jag reser över spelvärlden till platser jag inte varit på ännu (och därmed inte kan använda fast travel) får jag flashbacks av båtresorna i The Legend of Zelda: The Wind Waker som tyvärr utgjorde det spelets svagaste punkt. Visserligen får du via egenskaper eller Radio Towers hjälp med att hitta fler hemligheter, men sammantaget hade välden behövt vara mer spännande och interaktiv.

Det hjälper dock att Sand Land är rasande trevligt presenterat med riktigt fin och sådär härligt färgsprakande grafik som verkligen lyfter fram Toriyamas design. Rent tekniskt är det inget märkvärdigt, även om det flyter på bra, men sammantaget tycker jag ändå att spelet genomgående är snyggt, och det dräller av mellansekvenser som precis lika gärna hade kunnat vara tecknad film.

Du väljer mellan fordonen via en enkel hjulmeny och de har alla sina distinkta förmågor. Roboten gör det möjligt att hoppa som en plattformskaraktär och ta sig upp i bergen, och inget hindrar dig från att därefter byta till ett annat fordon där upp för att försöka nå en annan platå, eller kanske ta svävaren ut på en sjö du plötsligt hittat. Absolut roligast att spela är dock tanken tack vare mångsidig spelkontroll och ett brett användningsområde.

Utöver striderna från fordon, så får du ofta slåss även till fots. Du kan nämligen när som helst hoppa ur ett fordon för att utforska en stad, en dungeon eller ett annat nytt område du hittat. Stridssystemet är upplagt som ett enklare beat 'em up, där du åtminstone på normal svårighetsgrad kommer väldigt långt genom att bara hamra på X-knappen (Xbox-versionen) för att slåss. Du får dock möjlighet att levla Beelzebub allt eftersom genom att låsa upp nya egenskaper i ett level-träd. Mot slutet får du allt mer brutala attacker, men precis som med all trist loot, så är det mesta saker som större livmätare eller att bli lite starkare på något sätt. I takt med att fienderna blir allt mer kraftfulla så känns det lite som att Beelzebub egentligen står ganska still i utvecklingen och utmaningen förbli jämn.

Dina medhjälpare kan också blanda sig i striderna på olika sätt och du får även levla dem individuellt. Du kan antingen ge dem egenskaper som är passiva (som att få mer mynt från strider) eller aktiva (där de faktiskt blandar sig i på olika sätt) för att på så sätt få hjälp. Jag tycker det är ett fiffigt upplägg och att jag så smidigt kan välja vilka egenskaper de ska använda uppskattas, där framför allt Rao passar min spelstil med mycket extra skada. Menyerna i striderna är överhuvudtaget bra och upplagda som klassiska menyhjul för att jag snabbt ska kunna välja rätt föremål för rätt tillfälle och inte bli träffad i onödan. Med det sagt är jag dock inte lika förtjust i menyerna för att uppgradera saker där det inte alltid är självklart hur mycket bättre en eventuell uppgradering är, samt att det är lätt att råka göra fel. Det finns även ett enklare system för att kunna bygga en egen stad och uppgradera med allt bättre butiker och uppdrag att göra, vilket skänker en del spelmässig variation.

Sistnämnda är en aspekt jag tycker är väldigt bra i Sand Land, där de många olika fordonen ger varierande karaktär kombinerat med utforskande, en hel del pussellösande, mäktiga bossfighter, stealth-passager och andra sidospår som race och liknande. Även miljövariationen är oväntat bra tack vare dygnscykler och grottor, militärbaser, städer samt faktiskt även grönskande områden. Mellan varven kommer även uppdrag där mina val till synes faktiskt spelar roll, vilket bidrar till att få äventyret att kännas mer som mitt eget.

De första timmarna av äventyret spelade jag för övrigt med engelska röster innan jag bytte till japanska (kräver en omstart av spelet), och kan konstatera att det japanska originalet är flera gånger bättre. Om du inte är helt allergisk mot att läsa undertexter, tycker jag alltså att du ska ha originalrösterna när du spelar Sand Land.

Sammantaget är Sand Land ett spel jag haft småkul med hela tiden, men utöver de häftigare striderna är det sådär lite lågintensivt underhållande hela tiden snarare än att ge känslan av att det faktiskt står saker på spel. Som rollspel betraktat finns det helt enkelt väldigt många japanska äventyr som är bättre, men kombinerat med den väldigt öppna världen och möjligheten att utforska lite som man vill samt Toriyamas ljuvliga design och "rakt på sak"-berättande blir det ändå lite större än beståndsdelarna var för sig.

Det som väntar är ett genomarbetat äventyr som jag varmt kan rekommendera Toriyama-fans. Jag hade verkligen önskat att Bandai Namco gjort spelvärlden mer levande och belönande att utforska, men att resa runt i spelets dungeons och lösa klassiska Tomb Raider/Zelda-inspirerade pussel samt tampas med stora bossar gör ändå att det lär vara underhållande hela vägen även för dig som inte är bekant med Dragon Ball-skaparens arbete.