Sea of Stars

När Sabotage Studio lanserade The Messenger år 2018 så gjorde man det i en storslagen stil genom att återanvända svunnen nostalgi från förr och måla våra älskade barndomsminnen i en ny och modern kulör. Nu när det är dags för studions andra titel så försöker man återskapa denna magin på nytt (fast för rollspel), och i fallet Sea of Stars så har man inte bara skapat ett av de bättre rollspelen på senare år, utan även ett äventyr som inte behöver skämmas bland genrens absoluta giganter.

Storyn tar sin början med att två unga krigare, så kallade Solstice Warriors, är ute på ett uppdrag där vi som spelare snabbt kastas in bland tjusiga miljöer att utforska och intensiva bataljer att bemästra. Detta är dock bara ett smakprov på det som komma skall, för så fort man har hunnit bli varm i kläderna slungas man tillbaka tio år i tiden där vi får följa hur de båda individerna blev karaktärerna de är idag. Detta är förvisso ingen ny berättarstil på något sätt, men i Sea of Stars gör denna långsammare introduktion (runt en timmas speltid) att man känner mer tillhörighet med personerna man ser på skärmen samtidigt som man initialt får en uppfattning om hur spelupplägget kommer se ut längre fram.

Historien är sedan av det mer klassiska slaget där hjältemod, vänskap och uppoffringar står på tapeten. Trots den familjära smaksättningen så lyckas dock Sabotage skapa mervärde i bekanta beståndsdelar, och det var aldrig tråkigt att följa Zale, Valere och Garl genom deras resa mot eftertexterna. Mycket av detta kan tillskrivas det ljuvliga tempot och det berättarmässiga drivet som ständigt drar en framåt. För Sea of Stars är inte uppbyggt på att man ska behöva "grinda" till sig erfarenhetspoäng i timmar eller trampa runt i samma områden i evigheter i väntan på att något spännande ska hända. Nej, här satsar man istället på att ha nya saker att visa med jämna mellanrum och spännande saker att berätta, och även om man inte stressar när det kommer till världs- och karaktärsbyggande så fyller man inte ut speltiden för mycket med oväsentliga sidospår och slentrianmässiga aktiviteter.

Med detta sagt så kan man fortfarande ta sig tiden att möta fler monster eller koppla av med att fiska, men det känns aldrig som ett krav. Fienderna du besegrar kommer till exempel inte tillbaka om du inte lämnar området helt och hållet, och kartorna man besöker är mer till för att bygga stämning och erbjuda hemligheter framför att sätta käppar i ens framfart. Berättelsen är med andra ord ständigt i centrum, och även om storyn kan vrida och vända på sig, öka tempo eller sakta ner, så lämnar den aldrig ens blickfång för att ge utrymme åt något annat. Vad man tycker om detta är sedan såklart högst subjektivt, men jag gillade att man satsade helhjärtat på sin vision och vägrade släppa taget om den målbilden.

Gällande striderna sen så påminner stridssystem en hel del om såväl Chrono Trigger som Paper Mario. Man turas helt enkelt om med att byta attacker med varandra, och du har både fysiska utfall likväl som magiska förmågor till ditt befogande. Det finns även moment som kräver en del timing då man kan skydda sig mot skada med väl korrigerade knapptryck samtidigt som att man kan orsaka mer stryk med samma typ av fingerfärdighet. Emellanåt så kan man även få fiender att avbryta eller försämra sina anfall genom att matcha sina manövrar med en "kod" som dyker upp ovanför motståndarens huvud. Visar koden till exempel en hammare och en sol så behöver man utföra en attack med ett trubbigt föremål följt av sol-magi, och prickar du in detta rätt innan det är fiendens tur så kan du spara på dina hälsopoäng i en betydligt större utsträckning. Systemet är dessutom uppbyggt på så sätt att du uppmanas att försöka utföra dessa specialförmågor vid varje tillfälle som ges, men samtidigt är du sällan tvungen att lyckas med dem hela tiden för att nå framgång. Det är en väl avvägd balansgång helt enkelt och tillika ett system som erbjuder interaktion, men som inte kräver att man måste sitta på nålar i 25 timmar.

För de som älskar djuprotade rollspelssystem så lär dock inte Sea of Stars tillfredsställa just den aspekten i någon större utsträckning. För även om du kan lära dig nya förmågor och komma över nya karaktärer att styra så finns det inte allt för stora möjligheter att utvecklas som spelare. Mycket av det man gör i början kommer man nämligen få göra i slutet, och fastän variationen i miljöerna är stor så kunde systemen under ytan innehållit mer mångfald. Det känns lite simpelt på sina håll om man ska vara ärlig, och trots att den framtoningen matchar upplevelsen tämligen väl så hade jag älskat om man kunde fila mer på karaktärerna för att styra styrkorna mer som man ville.

Du kan däremot skräddarsy din övergripande upplevelse precis som du vill genom att hitta och aktivera unika föremål. Dessa kan bland annat göra så att du får tillbaka hälsan efter varje batalj och det finns därtill möjlighet att strunta i timing-momenten om du känner att det blir för besvärligt och bråkigt. Är du däremot en purist som vill köra utan dessa tillägg är det också såklart möjligt, och oberoende om vilken skicklighet du besitter eller erfarenhet du har inom genren så erbjuder Sea of Stars en ingångsport för allt och alla - vilket såklart uppskattas.

Presentation är sedan fenomenal från start till mål, och oavsett om vi pratar grafik eller musik så finns här bara pluspoäng att hämta. Pixlarna inuti denna indiepärla är nämligen briljanta, och de moderna ljuseffekterna (som inte var möjliga under SNES-tiden) lyser upp ens tillvaro utan att man förlorar den där gemytliga rollspelskänslan som alltid var närvarande under fornstora dagar. Musiken är även den fenomenal vilket kanske inte är så konstigt då kompositören Yasunori Mitsuda (Chrono Trigger och Xenogears) har delat med sig av sin kunskap, och ännu en gång är det ett stort fokus på medryckande melodier som fullkomligt vägrar släppa taget om en.

Nu hoppas jag att ni förstår att detta är ett väldigt bra spel i grund och botten, men det finns givetvis några små detaljer man kan påpeka om man vill vara negativ. Det största "problemet" som Sea of Stars lider av är exempelvis att det kan uppfattas som väldigt familjärt och utan någon egen originalitet. Mycket av det Sabotage gör här har nämligen mer eller mindre gjorts innan, och förväntar man sig något mer nyskapande ingredienser (typ som i Eastward), så finns det risk att man kommer lämnas något besviken. Att kopiera mästerverk är dock inget större minus i sig, och är man sugen på att känna nostalgi blandat med modern spelbarhet så erbjuder denna lilla indietitel otroligt mycket spelglädje. Det ingår dessutom med Game Pass så att testa det kunde inte vara enklare.

För Sea of Stars är utan tvekan ett ytterst kompetent äventyr som är framtaget med den tydliga vision om att modernisera klassiska pixel-rollspel för en lika delar ny som gammal fanskara. Sett till den målbilden så lyckas man dessutom snudd på perfekt, men det är som sagt inte utan känslan av Déjà vu som man får ta del av dessa urläckra pixlar. Låt dock inte den familjära känslan avskräcka dig från att ta dig an denna ypperliga vänskaps-saga. Visst, det är ingen revolutionerande smaksensation på något sätt, men ibland behöver man den där trygga och bekanta tillvaron att få luta sig tillbaka i, och Sea of Stars visar med tydlighet varför denna genre är lika älskvärd idag som den var för 25 år sedan.