Sea of Thieves

Detta är recensionen som publicerades i mars 2018:
------------------------------------------------------------------
När Rare startade utvecklingen av Sea of Thieves för en sisådär fyra år sedan var det med ett tydlig mål. De skulle skapa ett spel där samarbete skulle stå i fokus och det skulle vara unikt och roligt rakt igenom. Att sätta segel med upp till tre kära vänner och göra de sju haven osäkra genom att plundra andra skepp, gräva upp skattkistor och till och med möta självaste Kraken är en fenomenal idé på pappret, har Rare verkligen lyckads realisera det i Sea of Thieves?

Mitt korta svar är ja. Men det öppnar upp för den nya frågeställningen: räcker det som faktiskt finns för ett helt spel? Det svaret är tyvärr nej.

Sea of Thieves startar helt utan kontext, jag vaknar I en bar, käkar en banan (med skal på såklart) och strövar sedan ut, rakt ut i en helt öppen spelvärld. En tom ödslig spelvärld som förvisso är fullproppad med färg och personlighet men ön jag befinner mig på har bara en handfull invånare som vill sälja saker till mig - för hiskeliga överpriser - eller så är det uppdragsgivare som ska förse mig med saker att göra. Jag inser snabbt att Sea of Thieves förmodligen ska upplevas tillsammans med andra och bjuder raskt in min fru (Zandra) och redaktionens egna svar på Blackbeard (Lisa Dahlgren). Jonas Mäki lovade tidigare att han ska ansluta sig men meddelar att han måste fläta håret, slå ut några tänder och få på ögonlappen innan han är i rätt sinnesstämning. Vi ifrågasätter inte det utan startar utan honom.

I Sea of Thieves handlar allt om att skrapa ihop guld. Förmodligen rätt autentiskt till det gamla piratlivet, vi slipper dock dålig hygien och syfilis, som tur är. För att skramla ihop guld görs fördelaktigt uppdrag som delas ut av spelets tre olika uppdragsgivare: Order of Souls, Merchants Alliance och Gold Hoarders. Uppdragen mellan dem skiljer sig dock inte särskilt mycket åt, det handlar till mestadels åt att åka till en ö, hämta något och sedan åka tillbaka för att lämna in. I utbyte får du guld och ökar i nivå hos den du gjorde uppdraget åt. Hos Gold Hoarders får du en klassisk skattkarta. Den visar en ö och ett rött kryss och sedan ska ni bege er dit och gräva upp skatten. Via Order of Souls ska ni bege er till en bestämd ö, slåss mot ett gäng skelett och avsluta med slå ihjäl en boss. Tar ni ett uppdrag från Merchants Alliance blir ni bestyckade med ett par burar samt en lista över djur ni ska åka och fånga in och sedan leverera innan ett visst datum har passerat. Det krävs ingen direkt doktorand i speldesign för att inse att det blir tradigt snabbare än snabbt. Visst ökar uppdragen något i komplexitet vid högre nivåer, men grunden förblir densamma.

Jag, Lisa och Zandra plockar på oss ett gäng uppdrag var och beger oss ut på de böljande blå. Eller snarare det stormiga grå. Vår första seglats resulterar i en handfull grundkörningar, allmän kalabalik där ingen har en susning om vem som styr och ren och skär panik när vi ser ett fientligt fartyg. Lisa blir snabbt överförfriskad på grogg och täcker hela båten i grön sörja på mindre än en minut och Zandra tar en tupplur vilket resulterar i att vi låser in henne i briggen för att tänka över sina val. Efter mycket om och men (och utsläppet av vår fånge) är vi framme vid vår destination, Barnacle Cay, en lite anonym ö, nästan som ett vykort ligger den där och guppar vackert i vattnet. Jag stannar upp för att ta en skärmbild men blir snabbt attackerad av cirka två tusen elaka ormar. Så mycket för det vykortet.

Den absolut största behållningen med Sea of Thieves är själva seglandet. Den stora båten, designad för fyra personer, är en best att tämja men när det är gjort och alla har kommit in i sin roll är det verkligen underbart skoj att navigera, speja efter andra skepp eller bara parera vädret. Segel ska ställas, riktning ska avgöras och kanoner ska laddas. Här skiner verkligen Sea of Thieves. Att stå fyra personer på en redig skuta, dricka vuxendricka och spela dragspel är en unik upplevelse som inte går att få någon annanstans idag. När väl ett fiendeskepp dyker upp på horisonten och det börjar pratas om det ska attackeras eller inte, vilken sida vi ska sikta på (Styrbord eller babord, kan du nu, Mäki?) och fram till själva mötet är bland det bästa jag har upplevt i den här typen av spel. Det är fanatiskt kul, åtminstone de första gångerna.

Seglingen fungerar med andra ord. Otroligt väl. Det finns två storlekar på båt beroende på hur många ni är som ska spela. Den mindre båten är givetvis lättare att vända och smidigare men har inte i närheten av samma eldkraft eller tålighet som den större. Den lilla båten används om du spelar själv eller med upp till en kamrat och den större är för tre eller fler. Det är ett smart system men det blir något osmidigt i sin utformning om ni blir av med en spelare och måste gå ned en storlek eftersom ni måste avsluta ut till huvudmeny och således börja om. En liten petitess men likväl ett irritationsmoment. Det ska även sägas att Sea of Thieves inte ska spelas ensam, inte under några omständigheter, dels för det är så mycket roligare med fler men också för att du inte kommer kunna hävda dig särskilt bra om du stöter på andra spelare eller sjömonstret Kraken. Att styra, skjuta och laga båten samtidigt är en omöjlighet och spelet är verkligen inte designat för den ensamvargen.

Någonting som verkligen inte fungerar, eller ens är särskilt roligt, är dock striderna som utspelar sig på marken. Det spelar ingen roll om det är mot andra spelare, skelett eller ormar, att svinga svärd eller skjuta gammal flintpistol är inte roligt alls på grund av mekaniker som känns det halvfärdiga som bäst där varken feedback eller belöning känns tillfredsställande. Att bara stå och hacka planlöst i ett skelett är så urbota tråkigt att jag tillslut vägrar lämna båten och står tjurskalligt kvar vid rodret och spelar dragspel medan de andra är ute och hämtar vad det nu är vi ska ha.

Det hjälper inte heller att spelet är olidligt innehållslöst. Spelvärlden känns tom och öde och efter ett tag avtar även den där upprymdheten av att se en annan båt komma mot dig i full kareta. Det finns ett par händelser, som jag inte ska avslöja i den här recensionen, som vänder upp och ned på tillvaron men det är för få och i grunden ointressanta för att på något magiskt sätt göra bot problemet med känslan av tomhet. Det vägs givetvis upp en del av aspekten med samarbete. Att se Mäki skjutas ut ur en kanon mitt under pågående sjöslakt är hysteriskt roligt eller när min fru krampaktigt håller taget om en kyckling (för det är tydligen vårt ansvar att den överlever, enligt henne) medan vår båt sakta sjunker under en vild storm. Det är under sådana stunder som Sea of Thieves verkligen skiner, synd att det nästan bara är då.

Det är dock lätt att se att Rare har grandiosa planer för spelet. Det kommer säkerligen fyllas på med fler typer av uppdrag och andra spelmekaniska förändringar och även om det är lätt att se och förstå ligger problemet i att Sea of Thieves inte känns färdigt. Det känns som ett "early access"-spel som har något år kvar av sin utveckling innan det är klart för släpp och det är inte riktigt den känslan jag är ute efter i mina fullprisspel.

Sea of Thieves proklamerar stolt att det är en PvP-baserad sandlåda, vilket det är, men när jag har skjutit ihjäl samma spelare tre-fyra gånger under ett möte, tagit han och hans besättnings enda skattkista (som såldes för ynka 46 guld) så stannar jag upp och känner den där känslan av hopplöshet. Jag har inte tjänat någonting på det här, jag har inte fått några medel att öka i nivå på något sätt, jag kan inte ens se statistik över hur många spelare jag har dödat, hur många skepp jag har sänkt eller hur mycket guld jag har stulit. Det tar bort all mening med att spela för mig. Direkt. Det är svinkul de första gångerna ett stort och ståtligt skepp ska bombas sönder, båt-spelmekaniken är väldigt välgjord men tjusningen avtar snabbt - extremt snabbt - när jag inte har några riktiga mål att jobba mot.

Men guldet då? Ligger inte belöningen i guldet? Guldet, Kim! Jo, eller nej. För intjänat guld kan du köpa saker som ögonlappar, träben, handkrokar eller nya krus att blanda dricka i, om du vill. Du kan även bestycka ditt skepp med flådiga segel, galjonsfigurer eller ny färg på skrovet och så finns möjligheten att köpa nya skins till spelets olika vapen. Det är allt. Kosmetisk-progression i ett sånt här spel fungerar inte för mig. Anledningen till att jag älskar spel som Diablo III, Destiny 2 eller Warhammer: Vermintide 2 är loot som har potential att förändra sättet jag spelar på eller gör mig starkare på ett eller annat sätt. Kosmetiska prylar passar bättre in i valfritt Call of Duty eller i ett gratisspel som Fortnite. Det finns inte en chans i världen att jag kommer samla ihop 70 000 guld för ett nytt segel som sen bara är en annan färg. Aldrig i livet.

Grafiken är en sådan del som du antingen kommer hata eller älska. Jag är inte ett direkt fan av själva designen men uppskattar vad Rare har gjort med saker som det dynamiska ljuset, färgsättning och vattnet (rent tekniska detaljer, med andra ord). Vattnet, ett helt kapitel för sig egentligen. Det är utomordentligt läckert, det rör sig på övertygande sätt och sättet som båtar intrigerar med det är oslagbart. Ljudbilden är också en del jag känner mig nöjd med. Allt från tydlig feedback när du får full vind i segel eller drämmer en kanonkula rätt i en fiendebåt till knakade trä vid hårda svängar imponerar. Det är också kul att höra andra spelares vilda skrik när du bordar deras skepp och att skratta ondskefullt när du skickar dem till livet efter detta och simmar iväg med deras skatter.

Sea of Thieves är ett begränsat och ytterst mediokert spel som innehåller flera delar som inte känns helt färdiga. Visst, solnedgångarna som speglar sig i det fantastiskt välgjorda vattnet imponerar och den inledande glädjen går det inte ta miste på. Känslan av glädje är dock lurig och efter en handfull timmar kommer verkligheten krypande och kvar står du med ett fullprisspel där det blir svårt att hitta anledningar att spela. Det finns inget narrativ, ingen loot som är värd att sträva efter eller ens knappt någonting spelmekaniskt häftigt att se. Sea of Thieves är en minst sagt innehållslös produkt med polerad yta, roligt samarbete och grym segling. Att bara jaga kosmetiska prylar, olika titlar eller ny rankning kommer säkerligen vara tillräckligt för vissa och frågan du måste ställa dig själv blir: Är det värt besväret för att bli piratlegend? För mig är det inte det.
5/10

Gamereactor introducerar: R E W I N D ! (september 2020, Jonas Mäki)
Jag och Kim Orremark var rörande överens om att det fanns för lite innehåll när Sea of Thieves släpptes. Spelet bestod i grund och botten av skattjakt, besegrande av bossar samt infångande av djur plus inslag av sjörövande med/mot andra spelare. Jag tycker då att det var betydligt roligare än Orremark och belönade spelet med en sjua mot hans femma. Men sedan dess har Rare jobbat extremt hårt med just innehållet och med en väldig regelbundenhet har det släppts nya expansioner som alla dessutom varit gratis. Idag finns det en riktig kampanj i spelet, kartan är betydligt större, världen är nedlusad med hemligheter, uppdragsvariationen är enorm och orsakerna samt redskapen för att interagera med andra har utökats rejält. Dessutom har sådant som spelkontrollen förbättrats ordentligt. Sea of Thieves har blivit ett självklart alternativ för mig och mina vänner att spela när vi bara känner för att ha lite kravlös underhållning. Vare sig vi jävlas med andra pirater, nervöst fraktar enorma mängder dyrbarheter eller kör fylleslag på någon strand i eldstadens sken tillsammans med några belgare som knappt kan engelska - så kan vi vara stensäkra på att vi kommer att ha roligt.