Senua's Saga: Hellblade II

När Senua's Saga: Hellblade II annonserades som den första exklusiva Xbox Series S/X-titlen (i samband med att själva konsolen avtäcktes under vintern 2019) var det nog inte många som tänkte att vi skulle behöva genomlida 4,5 år till innan vi faktiskt skulle få lov att spela äventyret i fråga. Väntan har således både varit lång och tämligen brokig för utvecklaren Ninja Theory, men nu när vi ännu en gång har fått brottas med Senuas såväl hämmande som hjälpande hjärnspöken så kan man lugnt konstatera att detta är en upplevelse värd att pina sitt svaga psyke igenom. Som regelrätt TV-spel finns det visserligen fortfarande en hel del, precis som det var med originalet, att önska, men det går inte att förneka att detta är en åktur utöver det vanliga, och alla med en Xbox Game Pass-prenumeration har sannerligen något unikt att ta del av.

Huruvida du kommer att uppskatta denna andra del i Senua-sagan handlar dock väldigt mycket om hur du tyckte om originalet, eller inte. Mycket är nämligen sig likt från hur det såg ut år 2017, och det är än en gång ett stort fokus på en långsamt utvecklande - om än väldigt engagerade - story, och spelbarheten som existerar är mager utan att ge någon direkt känsla av makt eller kontroll till en som spelare. Du hänger med på resa helt enkelt, och om du gillar att spela spel för deras story och den generella atmosfären, utan några direkta krav på medryckande spelbarhet så kommer Hellblade II underhålla er från första till sista stund. För detta är ett nervkittlande drama som fortsätter där del ett lämnade oss, och ännu en gång får vi följa med Senua genom den ena faran efter den andra i hennes kamp om att försöka ställa saker till rätta.

Jag ska inte avslöja allt för mycket om storyn som väntar, men kortfattat kan man förtälja att det på nytt vankas ett mentalt som fysiskt mörker fult av död, elände och ångest. Senuas mentala problematik med rösterna i huvudet är fortfarande närvarande, och ännu en gång gör de ett gott jobb med att både föra berättelsen framåt samtidigt som de adderar emotionell vikt i specifika scener. De erbjuder även en hel del spelmässig hjälp för en som spelare, detta då det inte finns någon HUD att tala om eller markörer som visar vart du ska gå. Dessa enerverande viskningar lyckas dock hålla en uppdaterad om det mest väsentliga, och även om det emellanåt kan vara väldigt subtila antydningar så finns de andra gånger där de nästan snudd på regelrätt säger åt dig vad du ska göra om du känner att du börjar tappa bort dig.

Spelmässigt så är det sedan återigen en ytterst linjär saga vi slungas in i, och även om miljöerna många gånger ser grandiosa och storslagna ut på distans så är det mest små passager och korridorer som faktiskt går att utforska. Det finns dessutom inget direkt incitament till att ens vilja utforska (om man ska vara ärlig) då landskapet mer agerar som en regelrätt kuliss eller skådeplats till dramat som utspelar sig på skärmen utan några större hemligheter att ta del av eller påskägg att hitta. Visst, emellanåt får man leta efter någon symbol, springa igenom en brinnande by eller slåss mot mordiska vildar, men allt detta är så kopiöst strömlinjeformat och styrt av utvecklarna att det stundtals känns som man fraktas runt på en räls från den ena händelsen till den andra. Striderna ska däremot sägas vara betydligt mer actionladdade den här gången, och det finns en viss form av spelmässigt djup där det gäller att lära sig parera inkommande slag samtidigt som man måste matcha in sina egna motanfall. Det är förvisso inget extraordinärt system på något sätt, men den extremt filmiska framtoningen gör mycket för att höja inlevelsen, och då majoriteten av innehållet i detta äventyr annars mest handlar just om att gå runt i olika miljöer så var dessa bataljer ett ytterst välkommet inslag för att liva upp stämningen och få pulsen att öka.

Den som sedan har följt förhandsmaterialet till Senua's Saga: Hellblade II har givetvis kunnat notera att det rör sig om ett väldigt vackert och tekniskt tjusigt äventyr, och även när man sitter med kontrollen i näven är det tydligt att Ninja Theory har lagt ner mycket tid till att få detta att se visuellt tilltalande ut. Ansiktsmodellerna är i synnerhet otroligt livliga, och att se känslospelet påverka muskelgrupperna runt karaktärers munnar, näsor och ögon gav verkligen en förnimmelse av att dessa personer var tredimensionella varelser fulla av egna motiv, känslor och idéer. Det ska dock noteras att grafiken emellanåt kan uppfattas som något "suddig" då utvecklarna verkar använda sig av ett ytterst skarpt fokus för att styra vart våra ögon ska fästa blicken vid. Är liksom en modell i fokus så är de knivskarps-tydliga, men en centimeter åt ett annat håll kan leda till att en "grötig" effekt infinner sig där drag och detaljer snabbt suddas ut. Jag tippar dock att detta främst är ett konstnärligt val då mycket av det man visar upp utspelar sig i mörker, och den ökade suddigheten adderar en känsla av tvetydighet och osäkerhet som gifter sig väl med historien man vill berätta. Jämför man annars till exempel med ett spel som God of War: Ragnarök så har Santa Monica ett betydligt mer förlåtande fokus där mer av modellerna och miljön kan uppfattas som tydliga oavsett om de är helt centrerade i kameralinsen eller inte.

Sett till ljud-aspekten bevisar Ninja Theory förövrigt ännu en gång att man har ljudtekniker i absoluta världsklass, och man renommerades starkt att använda ett par bra hörlurar för att ta del av briljansen på bästa tänkbara sätt. Visst, du kan fortfarande använda ljudet från din TV eller från ditt ljudsystem om du måste, men det märks tydligt att upplevelsen verkligen är skräddarsydd för att man ska få uppleva paniken, ångesten, allt tvivel och den ständiga dramatiken som pågår inuti Senuas huvud mellan sina egna två öron. För när rösterna börjar snurra från det ena hörselgången till det andra så sjunker man snabbt ner i samma oförlåtande hav av känslor som vår huvudperson tvingas vada genom hela tiden, och interaktionen blir så otroligt mycket mer kraftfull om man verkligen tillåter sig själv att drunkna i känslospelet som utspelar sig över såväl skärmen som i ens eget huvud fullt ut.

Om man slutligen ska försöka sammanfatta så är Senua's Saga: Hellblade II mer av det som vi kom att uppskatta från originalet år 2017. Allt från det visuella till kontrollen och ljudet har uppgraderas för att hålla en stundom magnifik kvalitet, och berättelsen är lika ödesmättad och känsloladdad som en episk Doom Metal-platta under en kall och melankolisk höstdag i november. Man kastas som åskådare ständigt mellan förtvivlan och än mer förtvivlan, men mellan allt elände och misär finns det därtill ett mikroskopiskt skimmer av hopp som får en att vilja se vad som väntar bakom nästa kallsup av ångestfylld stress och panik. Det spelmässiga är sedan kanske det största minuset då man som spelare aldrig känner sig speciellt involverad i det som händer på skärmen, och även om stridssystemet har förbättrats från det vi upplevde i föregångaren så känns det inte riktigt tillräckligt för att man ska kunna dela ut något av de absoluta toppbetygen.

Men att Senua's Saga: Hellblade II är ett väldigt bra spel råder det däremot inga tvivel om. Upplevelsen är tätt, medryckande och känslofylld, och som rent spektakel så var det längesen man kände sig så här hänförd av ett stycke digital underhållning. Minusen finns där såklart, men låt inte dessa små skavanker hindra er från att ge denna uppföljare ett ärligt försök. Du kommer kanske inte ha den roligaste stunden (svårt att slå klackarna i taket när rummet är fullt av ångest och mental ohälsa), men jag är bergsäker på att du i alla fall kommer att känna något - och det är verkligen inte fy skam det heller.