Serial Cleaners

Serial Cleaners är ett spel så udda i sin utformning att jag ändå gillar det. Det är en uppföljare till deras första titel med samma koncept kallat Serial Cleaner. Föreställ dig scenen i John Wick när han ringer efter ett blodbad och beställer en reservation för tretton. Vi spelar inte som herr Wick eller en liknande karaktär, utan städarna. I detta äventyr blir vi anställda av olika individer som begått brott inklusive maffian. Vårt jobb är att städa bort alla spår av att brotten begåtts. I vissa situationer är det massmord och i andra är det något vi ska hacka och radera ur datorsystem.

Konceptet i sig är fantastiskt, likaså är karaktärerna vi träffar välskrivna. Trots att jag jobbat som lokalvårdare på ett sjukhus en gång i tiden, kan jag inte minnas att vi dammsög blod. Vi får följa Bob, Erin, Psycho och Lati genom en mängd olika nivåer. Spelet börjar med en julmiddag under 1990-talet i New York. Bob som är ledaren ber gänget att berätta om deras bästa operationer. Det låter oss få spela vad jag skulle kalla ett inofficiellt träningsläge, där vi enbart styr en karaktär per nivå. Innan vi kommer till de mer avancerade banorna.

Trots den trevliga inramningen och designen är nivåerna en enkel affär. Du har en brottsplats med kroppar, blod och annan bevisföring. Du ska oftast använda din karaktärs förmågor att smyga runt på brottsplatsen, dammsuga bort blod, flytta bevis och göra rent platsen så att brottet inte går att lösa av polisen. Som ett koncept är det skoj men i praktiken lite väl enkelt. Pusslen är väldigt enkla och poliser på platsen har alla tydliga rörelsemönster. Det är svårt att åka fast om du spelar dina kort rätt. Jag skulle utan tvekan placera detta som en enklare smygupplevelse.

Det saknar spänning som en direkt konsekvens av de väldigt enkla systemen och övertydliga rutterna vakterna tar. Samtidigt är det en svår balansgång mellan att skapa frustration och nöje. I fallet med Serial Cleaners kan jag tycka att Draw Distance (utvecklarna), har skapat en gedigen grund och ett bra andra intryck. Även om detta spel är lite för enkelt bjuder det på ett bra narrativ, intressant koncept och en mycket annorlunda upplevelse än vi är vana vid.

Den största skillnaden mellan det första spelet och detta är det visuella och att vi följer fler karaktärer denna gång. Jag gillade det första även om det var väldigt begränsat. Du kommer inte behöva spela det första för att förstå uppföljaren. I uppföljaren har vi lite fler alternativ och förmågor tack vare fler karaktärer. Du kan hacka, såga sönder lik och kasta deras kroppsdelar på poliser. Trots detta är det en väldigt lugn och avslappnad form av spel. Du har ingen brådska under uppdragen. Du kan ta din tid och städa rent brottsplatserna i din egen takt. Jag upplevde att detta spelas bäst med en handkontroll. Mus och tangentbord fungerar men är inte lika bekvämt för detta isometriska smygspel.

Det första spelet fick mycket beröm för sin musik, jag tycker att uppföljaren lyckas bra även om det inte kommer vinna några priser för det. Ljud används sparsamt och det är inte en upplevelse som kommer att chocka dig audiovisuellt. Grafiken bjuder på en trevlig stil men kommer heller inte vinna priser. Den gör sitt jobb och den är aldrig i vägen för upplevelsen. Du kan ställa in aspekter av båda dessa i begränsad form i inställningar om så önskas. Däremot är detta inte ett krävande spel. Det kan köras på både äldre och nyare datorer. Jag tycker inramningen med konst och berättelse är Serial Cleaners starkaste bitar.

Serial Cleaners är i slutändan ett roande smygspel med en bra berättelse. Tyvärr faller det lite på hur dumma fienderna är och hur lätta nivåerna som en konsekvens blir. Det leder till att det saknar spänning som alla bra stealth-titlar bör ha. Det spelmässiga är helhetsmässigt bra och konceptet unikt. Trots sin relativt korta speltid har jag ändå hittat nöje med detta. Däremot ser jag inget värde i att spela om det, men om du lockas av konceptet är detta ändå ett godtagbart tidsfördriv.