Shadow of the Colossus

Det är samma värld, samma tempel. Samma häst och samma karaktärer. Jag vet precis vart jag ska, vem det är jag ska möta, likväl hur jag vinner striden på knappa två minuter. För tusan, jag känner miljöerna, spelupplägget och varenda beståndsdel i Shadow of the Colossus bättre än min egen ficka - och trots allt detta... Trots de tolv timmarna jag tillbringade med Playstation 3-versionen bara förra veckan för att skriva en liten hyllningsartikel till spelet, så lyckas Bluepoint nu fängsla mig. I grund och botten är det exakt samma spel som kom ut för tolv år sedan. Fast ändå inte. Detta är snudd på något nytt.

Vi visste att koden som körs i originalet skulle återanvändas i nyversionen. Att de mästerliga remaster-mästarna skulle vara trogna det innehåll som fanns till förfogande och inte lägga till några större spelmässiga förändringar. Världen som Team Ico med Fumito Ueda i spetsen skapade var noga utformad utefter 16 bossar, varken fler eller färre, och med den insikten är det svårt att förklara varför jag rentav inte känner igen mig ibland. Det är flera gånger som jag har fått tvärnita med häststackaren och försöka övertyga mig själv om att det faktiskt är samma grästäckta kullar och grottor som jag vandrade omkring i för några dagar sedan. Som sagt: detta är snudd på något nytt.

Du som läser får självklart en väldigt positiv känsla så här långt, och jag vill redan nu vara rak med de tekniska förutsättningarna jag har haft under recensionshelgen. I december köpte jag en PS4 Pro och en dunder-TV från Philips (som Petter recenserade här) och sedan dess har jag kärat ned mig i 4K-materialet på Netflix, slagits baklänges av färgerna i The Jungle Book på Blu-ray och tagit mig igenom runt hälften av Assassin's Creed Origins. Med det sagt kommer Shadow of the Colossus att ta form på tre olika sätt beroende på vad du har för utrustning hemma, och versionerna skiljer sig märkbart åt. På en standard-Playstation är det 1080p-upplösning med 30 bilder per sekund som erbjuds, något jag har testat ganska lite om man jämför med de lägen som finns tillgängliga på PS4 Pro. Där finns nämligen valet att antingen rulla med en skärmuppdatering på 30 i 4K, eller med 60 smeklena plåtar i full-HD.

Att skräddarsy spelupplevelsen beroende på om du föredrar högre upplösning eller kvick bilduppdatering är förstås underbart, speciellt då det går att växla mellan dessa helt sömlöst. Om du har smugit omkring i en tokvacker skog med helt briljanta texturer i 4K så kan du med någon ynka sekunds ansträngning sedan rida iväg mot oändligheten i 60 fps. Det slutar dock inte där. HDR kan stängas av och sättas på lika lätt (om du nu skulle vilja det), och en hel busslast med filter från det inbyggda fotoläget kan stanna permanent i spelet. Det ska dock poängteras att Shadow of the Colossus ser riktigt bra ut på en vanlig Playstation 4 också.

Bluepoint Games har löpande delat med sig av filmklipp och bilder på hur deras moderna tagning på ultraklassikern kommer vara att dansa med. Jag har varit förbannat imponerad. Likaså de andra på redaktionen. Men vissa menar att bossmötena skulle tappa tyngd med högre bilduppdateringsfrekvens, så den mycket säregna och unika charmen från originalet går förlorad. Att Team Icos briljanta titel från 2006 (eller den uppdaterade PS3-versionen från 2011) rentav kommer vara bättre än den grafiska supertrimningen vi bjuds på i år. Jag har under helgen bränt igenom titeln tre gånger. Det är 48 bossdueller det. Ärligt talat kan jag lika gärna stampa sönder den gamla Playstation 3-skivan och sedan mata grannens katt med resterna. Så bra är Shadow of the Colossus-remaken.

Om du inte har lirat det superhyllade äventyret någon gång tidigare, så kretsar det kring grabben Wander. Utan någon vidare förklaring reser han till ett fjärran land med en död tjej i sina armar, och i ett mustigt tempel stöter han på den demoniska och kroppslösa identiteten Dormin. I utbyte mot att Wander dödar 16 stycken kolosser så lovar Dormin att återuppliva flickan - om vår hjälte är beredd att ta konsekvenserna. Med en pilbåge och ett svärd i sina fickor rider protagonisten ut i världen, redo att göra vad som helst för den vackra Mono som ligger kvar i templet och jäser på ett soldränkt altare.

När introduktionsfilmen har avslutats är det hög tid att rida iväg söderut och sätta igång med den första bossbataljen. Jag hade väl egentligen inte någon annan tanke än att göra just det, för att nyfiket bilda mig en uppfattning om hur denna version står sig mot föregångaren. Det tar dock ett tag innan jag kommer iväg. Grafiken, ljussättningen, de smutsiga färgerna och detaljrikedomen är fullständigt makalös inne i tempelsalen. De 16 avbildningarna efter till synes våldsamma rovdjur ser ut att ha stått där, orörda, i flera hundra år. Ett mossigt lager av damm ligger över dem, och det är just sådana detaljer som var tekniskt omöjliga att svarva till för tolv år sedan, men som nu kan blomma ut och lägga mystiken över det förbjudna landet ännu tätare.

Samtliga bossmöten är sig lika med den enda skillnaden att små detaljer här och där har förbättrats. Wanders uthållighet är exempelvis sämre, vilket märks tydligt under första duellerna. Du lämnas i stort sätt utan några luckor för felklättring, och vissa ställen det tidigare gick att få grepp om är borttagna av Bluepoint för att göra jättarna lite svårare och en aning mer omständiga att bestiga. Jag blev exempelvis rejält överraskad när den tredje kolossen (Gaius) lyfte sitt svärd så hastigt att jag katapultades iväg en bra bit upp i luften och sedan slog i backen med ett brak. En annan sak som vässats till är det ikoniskt nattsvarta blodsprutet som öser ut från pälstrollens håriga bringor. Ibland när spelkameran ligger i rätt vinkel skapas det en trevlig effekt så det svarta klegget viner över hela skärmen, vilket fick mig att bränna till med ett så stort leende att mina nariga vinterläppar sprack som prinskorvar i en varm stekpanna.

Under den första timmen körde jag i "Cinematic mode" med tillhörande 4K-upplösning och tänkte att det förmodligen inte kunde bli bättre än såhär. Allt från ljussättning till skuggor, texturer på stenblock och vinande partiklar i luften såg snudd på fotorealistiskt ut i många scener. Lagom till en av mina favoritbossar, en av de snabbare och högt flygande kolosserna, blev jag förstås tvungen att testa på den dopade bilduppdateringen också. Det räckte med några sekunder av strid för att konstatera att detta är den mest optimala inställningen för äventyret, och rentav ett fullskaligt köpargument för att du ska inhandla en Pro. I jämförelse med den gamla Playstation 3-versionen är det rent häpnadsväckande hur bra det känns med så silkeslena rörelser, och tillsammans med den enastående grafiken vid både transportsträckor och bosslakt har Bluepoint överträffat sig själva. Jag tror rent ut sagt att detta är sista gången vi ser dem piffa till någon annans speltitel. Nu väntar egna kreationer.

Även om originalet brukar kallas för ett av de bästa spelen som släpptes under Playstation 2-eran så hade det sina problem till vilka Bluepoint har plockat fram stora verktygslådan. Den ökända bilduppdateringen är som du förstår ett minne blott, men det fanns också kritik mot hur svår Wander var att styra, och att spelkameran ofta ställde till med bråk. Av dessa två tillkortakommanden har studion lyckats göra sig kvitt med det förstnämnda, på helt rätt sätt enligt mig. Vår protagonist beter sig fortfarande som en liten trasdocka som skumpar och flyger omkring på trollens ryggtavlor, och tur är väl det? Någon vidare utmaning eller tillfredsställande segerkänsla hade aldrig funnits i titeln om proffsklättrare likt Bayek eller självaste Kratos jagade kolosser i det förbjudna landet. Däremot kan Wander numera föra sig i sidled på ett helt annat sätt, och spelkontrollen är rikligt förbättrad då vänsterspaken inte måste peka rakt uppåt, oavsett kameravinkel, för att grabben ska klättra som folk.

Det lämnar ordet till de vilt krängande kameravinklarna som tyvärr finns kvar på sina ställen. Shadow of the Colossus har varit och är än idag ett spel där du inte ska fippla med högerspaken hela tiden. Ofta är panoreringarna scriptade för att få till den där säregna filmiska känslan, och du märker av det redan första gången du rider på Agro eller förbereder ett svärdhugg rakt i frissan på den första kolossen. I trånga utrymmen däremot, på de mindre bossarna och jättarna som flyger blir det bekymmer. Jag tycker att spelkameran ligger fel ibland och när jag försöker att kontra blir det bara pannkaka av alltsammans. Problemet ligger för det mesta i de makabra proportionerna mellan lille Wander och de groteskt stora monstren han ska besegra - så självklart blir det trubbel när kameran ska ducka för en 170 meter lång ballongpyton som får för sig att loopa mitt i luften.

I mitt tycke är kamerastrulet viktigt att belysa, men samtidigt inte något som har bragt spelupplevelsen om sin magi. För när jag genom otaliga svettfyllda klimax ser hur Wander töms på sina krafter, till sist tappar greppet och flyger åt helvete medan kolossen ångar på i full fart så njuter jag av varenda sekund. Jag har haft så mycket roligare nu än i originalet. Jag har nyupptäckt charmen med många kolosser jag tidigare fann ganska tråkiga, och motiverats till både en andra och tredje genomspelning, delvis för att få promenera igenom vissa miljöer igen då de är så sanslöst vackra.

Spontant känns det som att musiken inte har orkestrerats på nytt. En smula ommixad på sina ställen kan jag däremot tänka mig då vissa trumljud låter högre än vad de gjorde innan, men i det stora hela dånar alltsammans fortfarande sådär vackert mystiskt och ibland helt panikartat. De tysta, atmosfäriska stunderna när absolut ingenting väsnas förutom vinden och Agros hovar mot grässlätterna är i kontrast en perfekt avkoppling som bara blir bättre när ljussättningen och den läckra grafiken storspelar intill höga berg och djupt inne i idylliskt vackra skogsområden.

Bluepoint hade ingen lätt uppgift framför sig. För tolv år sedan hyllades Team Ico för hur duktiga de var på att förmedla känslor utan flertalet berättelsetunga mellansekvenser, och nu idag, till alla som missade äventyret på Playstation 2 likväl de som vill återupptäcka när konst får uttryck i spelform så finns nu ett tekniskt fulländat Shadow of the Colossus att tillgå. Utvecklarstudion hade facit i hand på exakt vad de behövde förbättra och har så gjort på varenda punkt förutom den bråkiga kameran. Bra jobbat. Fantastiskt, bra jobbat.