En fuktig dimma sprider sig över den grönskande regnskogen. De höga träden tycks nå upp till himlavalvet, och duggregnet landar mjukt på buskarnas blad. Från fjärran hörs ett vattenfall. Överallt surrar insekter, apor tjoar och fåglar visslar runt omkring. Det är så många djur som syns, och så många fler som hörs. Ibland blir det nästa överväldigande, och det är i dessa stunder som jag älskar Shadow of the Tomb Raider.
Men först vill jag att vi backar bandet tre år, då spelets föregångare släpptes. Jag älskar Rise of the Tomb Raider av hela mitt hjärta. Laras äventyr bland snötäckta berg i Sibirien står sig som ett av generationens bästa spel enligt mig, trots vissa uppenbara brister. Jag menar därför ingenting illa när jag säger att årets uppföljare, Shadow of the Tomb Raider, är mer av samma. Ni som varit med förr är redan bekanta med konceptet: Här erbjuds en öppen (men väldigt segmenterad) spelvärld, fylld med uråldriga gravar, dödliga fällor, vilda djur, beväpnade legoknektar och en och annan pilbåge.
Den här gången är det Peru som agerar skådeplats, och som Lara får vi navigera genom tät djungel, förrädiska klippor och djupa floder på jakt efter en artefakt som enligt Mayakulturen har möjlighet att orsaka jordens undergång. Efter en actionfylld och välregisserad prolog står jag och Lara Croft där, mitt i den farliga djungeln, och då tar det inte mer än några sekunder för mig att inse att det är ljudmixen som kommer bli spelets mest framstånde kvalitet. Denna exotiska värld är såklart fantastisk vacker att titta på, från början till slut, men det är alla små ljud som säljer inlevelsen.
Fröken Croft är dock inte ensam i regnskogen. Den där rackarns Trinity-organisationen som förföljt henne sedan 2013 är såklart hack i häl, så räkna med lika stora doser nervkittlande plattformande som explosiv action. Skurken är uppfriskande nog väldigt nyanserad, och de lite mer övernaturliga aspekterna av story bibehåller sin mystik genom spelets gång. Fokus ligger istället på Lara, som ständigt är nära bristningsgränsen på grund av den stundande apokalypsen. När saker och ting hettar till blir hon kallblodig och skoningslös, och detta är utan tvekan seriens råaste kapitel hittills. Ondskefulla sekter och ritualmord lurar bakom varje hörn.
Även om det finns finns maskingevär och hagelbössor att leka med här så är det Laras trofasta pilbåge som får mest spelrum. Den var hennes bästa vapen i föregångarna också, men den här gången är den om möjligt ännu dödligare. De nya skräckpilarna ger fienderna panikattacker och får dem att attackera sina vänner, medan de nya rep-pilarna ger Lara möjligheten att dra upp fiender i trädkronor där de inte kan upptäckas. Detta är troligen spelvärldens grymmaste pilbåge hittills, och självklart kan den uppgraderas hos försäljare och vid Laras lägereld.
Pilbågen och Laras nya färdigheter leder till ännu fler stealthmöjligheter. Striderna som påtvingar action kan faktiskt räknas på en hand, under min genomspelning hamnade jag i närstrid en endaste gång. Lara kan nu ställa sig mot väggar och försöka smälta in i sin omgivning som om hon vore en Splinter Cell-agent, och om hon dessutom täckt sig själv med lera från en blöt gyttjepöl blir hon så gott om osynlig. Det är i dessa stunder som Shadow of the Tomb Raider är som bäst, när Lara förvandlas till ett rovdjur. Glöm den torterade Lara vi såg i rebooten från 2013 - den här gången är det hon som är i kontroll - och det är fienderna som fruktar henne, inte tvärtom. Räkna med att begrava Laras nya kniv i ett antal halspulsådror innan äventyret är över.
Samspelet mellan strid och utforskande är som tur var välbalanserat. Du gör aldrig samma sak för länge, och precis när saker börjar kännas monotona kommer en temposkiftning. När du inte följer storyn linjära spår av brödsmulor kan du leta efter gravar att plundra och jaga djur som kan användas för att skapa nya dräkter, men inget av detta är nytt för återkommande fans. Ska jag vara helt ärlig så finns det faktiskt inga riktigt stora spelmässiga nyheter att tala om här. Inga nya spellägen att tala om, och inga stora nya tillägg inom den spelmässiga kärnan.
De flesta tillskotten kretsar istället kring Laras redskap och stridsfärdigheter. Nu kan hon klättra uppochner på vissa ytor tack vare sprillans nya bergsklättringsskor, och vajerlinan ger hennes förmåga att repellera ner för berg likt Nathan Drake i Uncharted 4: A Thief's End. Det som imponerande mest på mig var dock de utökade möjligheterna under vattnet. I Shadow of the Tomb Raider kan Lara fridyka i den vackra regnskogens sjöar, bland bortglömda skattkistor, vattenfyllda katakomber och en och annan rovfisk. Det är inte som att dessa partier tillför något meningsfullt rent spelmässigt, men de är mysiga och atmosfäriska.
Men den största nyheten i Shadow of the Tomb Raider måste ändå vara de öppna byar som väntar i amazonerna. Under spelets gång får Lara besöka tre mindre bosättningar där man kan utföra sidouppdrag, uppsöka samlarföremål och besöka försäljare. Uppdragen är värda att utförda tack vare fina belöningar, som nya färdigheter, vapen och kostymer - och de leder en till nya områden - men de erbjuder inte något spelmässigt unikt som inte redan återfinns i kampanjen.
En av byarna, den legendariska Inskastaden Paititi, har stor betydelse för storyn, och är dessutom majestätisk att titta på. Här bor hundratals datorstyrda karaktärer som lever simpla infödingsliv. De fiskar, odlar mat och tar hand om sina lamor, samtidigt som ett inbördeskrig hotar stadens framtid. Några av sidokaraktärerna här är dessutom några av de mest välskrivna i spelet, och även om det inte finns allt för mycket att göra när sidouppdragen är hanterade bjuder Paititi på en spelupplevelse som vi aldrig tidigare fått se i ett Tomb Raider-spel.
Shadow of the Tomb Raider underhåller med andra ord från början till slut, men jag kan inte undkomma känslan att det är något essentiellt som saknas här. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Striderna känns inte lika snortighta som förr. De är färre och fiendevariationen är ganska dålig. Under spelets gång presenteras egentligen bara två nya fiender utöver de typiska fotsoldaterna vi prickskjutit i åratal. Ett större fokus på stealth har lett till att kraftfullare vapen som granatkastare och granater helt saknas, och även bandesignen känns mer begränsad än i föregångaren. Trots att miljöerna är slående vackra att titta på känns det ofta som att man vandrar genom osynliga korridorer.
Kanske är det för att produktionsvärdena är noterbart lägre denna gång? Trots att det gått tre år tycker jag att Shadow of the Tomb Raider är mindre imponerande, både grafiskt och tekniskt sett, än sin föregångare. Det finns en del buggar här som sabbar inlevelsen rejält, och alla karaktärer ser lite tecknade ut denna gång av någon anledning. Bristfällig ljussättning får dessutom många miljöer att se platta ut.
Beror detta på att den exotiska djungeln och dess öppna byar är mer krävande för spelmotorn, eller är det på grund av Deus Ex-studion Eidos Montreal? Den kanadensiska studion tog nämligen över projektet när Crystal Dynamics började jobba på sitt Avengers-spel för några år sedan. Jag måste dessutom medge att trilogin avslutas på ett ganska antiklimaktiskt sätt. Vi blev lovade att detta spel skulle visa hur Lara blev den hårdhudade actionhjältinna hon var i de allra första spelet från 1996, men räkna inte med några retrodoftande, runda solglasögon eller några dubbla pistoler. Tråkigt, med tanke på hur mycket potential det fanns för underbar fan-service här.
Slutresultatet är det svagaste kapitlet i trilogin - både sett till story och spelbarhet - men om du gillar dessa nya Tomb Raider-spel lika mycket som jag kommer du fortfarande har oerhört kul med Laras senaste äventyr. Alla delar finns trots allt här, det är bara helhetsintrycket som lämnar en hel del att önska denna gång.