Shank

En mörk främling vandrar in på en bar och informerar den lokale värden att han letar efter någon. Det här brukar leda till en nick mot ett mörkt hörn, inte till att bargubben ringer över ett gäng skurkar som vill ha ihjäl främlingen i fråga. Men det är lönlöst. Varje attack ger bara honom ett nytt vapen att leka med, medan folk dör som flugor till höger och vänster. Beväpnad med en kniv, en motorsåg och dubbla pistoler är Shank redo att hämnas.

Man kan tycka att det är ogenomtänkt att göra sig ovän med en man som kallar sig Shank och består nästan helt och hållet av överkropp. Än mindre döda hans flickvän. Det brukar kunna leda till en actionfilm med Steven Seagal, vilket är ett oönskat scenario redan där. Men det kan också leda till ett tecknat actionspel med våldspsykotiska tendenser.

Shank är ett sidscrollande actionspel, en blandning mellan beat'em up och plattform. Det handlar mestadels om att gå från vänster till höger och ha ihjäl de fiender som stoppar skärmen från att scrolla vidare, med enstaka enklare plattformsinslag emellanåt. Och nog has det ihjäl alltid. Shank är möjligen den mest ursinniga spelkaraktären jag har sett på länge och röjer på som Kratos på angel dust. Du har tre olika attacker som går att kombinera rätt fritt: kniven, motorsågen och pistolerna. De här vapnen går också att byta ut efter ett tag för att få lite mer omväxling. Shank är förstås en höjdare på både närstridsfiléande och avancerad gun fu. Räcker inte det kan han också slänga sig hals över huvud mot motståndaren och utföra en avrättning på nära håll eller mata stackaren med en granat eller två.

Ja, jag säger stackaren för oavsett vad de här typerna har gjort Shank förtjänar de inte det här. Vi snackar övervåld på hög nivå. Det är rentav ett uttalat mål att göra det mest våldsamma tecknade spelet någonsin. Det fungerar om det är lagom abstrakt (som Behemoths actionröjare Alien Hominid och Castle Crashers) eller om det finns någon elegans i det (som Bayonetta eller God of War). Här känns det bara elakt och lätt osmakligt.

Andra brister hittas i spelkontrollen. Shank gör inte riktigt som jag vill alla gånger, och det förekommer att han blir slängd utför stup eller ner från tågvagnar på gammalt hederligt men likväl frustrerande 8-bitarsmanér. Att man måste spela med analogspaken är en klar miss i ett spel av den här typen. I röriga situationer är det också svårt att retirera och utnyttja sina skjutvapen. Överhuvudtaget hade det behövt en hel del polering.

Vad gäller grafikstilen är jag inte överdrivet imponerad. Det är visserligen snyggt animerat i själva spelet men som vanligt i genren är det samma handfull fiender som återanvänds in absurdum, gärna flera på skärmen samtidigt. Bakgrunderna är också rätt trista. Mellansekvenserna är typiska flashanimeringar med hinkvis av våld. Bitvis glänser spelet till med eleganta motljussekvener och någon extra läcker rörelse.

Trots sitt ordentliga avtryck på din hårddisk (Shank tar upp cirka två gigabyte) är det ett ganska kort spel, som dock förlängs en aning av det separata tvåspelarläget som har en egen handling. Men trots det hinner jag tröttna på Shank rätt snabbt. Lite för enformigt, lite för taskig spelkontroll och lite för dyrt med tanke på vad man får. Det finns betydligt bättre spel i genren till samtliga format, som det utmärkta Scott Pilgrim vs The World som nu finns på både Xbox 360 och Playstation 3.