Det finns gott om spel som inte är särskilt långa. Där ett fåtal spelpass kan leda en till eftertexterna. Men det var längesedan jag spelade ett spel som var över så snabbt som Shapik: The Quest. För efter spelets inledande lilla berättelse om att ens syster blir kidnappad, framställd i några serieliknande bildrutor, så känns det som att jag knappt hinner börja spela innan det är över. Nåväl, några av spelets sista skärmar har åtminstone fler än ett pussel och några enstaka är faktiskt lite kluriga. Men det är typ allt. Det känns väldigt konstigt att man skapar en så fin yta, men knappt fyller det med innehåll överhuvudtaget.
Shapik: The Quest handlar om att klicka den lilla figuren, vid namn Shapik, runt på en skärm, lösa uppgiften (eller uppgifterna) för att ta sig till nästa. Med så mysiga miljöer skulle man ju givetvis sett till att spelaren fick stanna kvar längre i dem. Men här är det oftast är det ett enda pussel som ska lösas innan det är dags för den lilla figuren att kila vidare. Jag ska inte avslöja det totala antalet skärmar som är spelets nivåer, men det är inte särskilt många totalt och spelet är över fort, lite beroende på hur snabbt du löser dess tankenötter, såklart.
Finfina miljöer som man mer eller mindre rusar igenom
Till sin hjälp har Shapik ett litet bi som kan hämta objekt han själv inte når och de flesta av spelets pussel är väldigt klassiska. Inget fel i det, alls, men när man bemödat sig med fina handritade bakgrunder och karaktärer är det väldigt märkligt att man inte utnyttjar platsen för alla pussel till något mer. Allting känns väldigt outnyttjat, snudd på konstigt i att man skapar fina scener som sedan bara besöks under ett kort ögonblick. På samma vis finns här ett udda beslut i att man inte styr den lilla figuren utan klickar honom till vart han ska gå. Flera gånger rör jag styrspaken i en önskan om att jag bara kunde traska dit jag vill istället för att behöva klicka på skärmen. Jag gissar att detta är en kvarleva från att det från början är ett mobilspel, men här hade jag då gärna sett att man faktiskt ändrade kontrollmetod i konverteringen.
Det är inget fel på pusseldesignen, de flesta är dock tyvärr alldeles för simpla
Även om spelets pussel är sådana vi sett förut, eller varianter på det, så klarar de ändå av att underhålla, åtminstone till viss grad. Jag gillar hur man får tänka till lite och som en stor älskare av pusselspel måste jag ändå ge den här biten beröm. Men det hade behövts mycket mer av varan för att det skulle kännas mer komplett. Det hade räckt att ge varje skärm lite mer innehåll, eller göra berättelsen aningen längre. Eller helt enkelt vara lite mer uppfinningsrik gällande spelets pussel. För även om de som sagt är godkända, så är de också rätt simpla. Den lilla bi-hjälpredan känns också väldigt överflödig. Visst att han når saker högt upp, men en symbol dyker upp och så klickar man där. Här finns inget pusslande utan bara en markör, och eftersom spelet ändå är så snålt på innehåll hade ju detta moment åtminstone kunnat designats så att det tillförde något.
Här finns gott om atmosfär
Det visuella består, som tidigare nämnt, av handritade bakgrunder och karaktärer med fina detaljer och fantastisk mysig stil. Här finns mycket för ögat att beskåda. Tillsammans med den passande musiken är upplevelsen en fröjd rent atmosfäriskt. Varje skärm har också ett dolt föremål man kan finna, men där det finns en enorm kärlek till framställningen så saknas då tyvärr innehåll. Spelet är skapat av ett litet team på tre personer, och lika mycket som jag applåderar deras vision och visuella stil, lika mycket hade jag önskat att de koncentrerat sig på innehållet. Det känns verkligen som det mobilspel det från början är och konverterat till konsol känns det tyvärr ganska malplacerat.
Man kan såklart argumentera för att man ska bedöma även korta spel för vad det faktiskt är, och med en såpass låg prislapp på femtio kronor så får man här ändå lite tankenötter att klura på en kort stund. Så man får helt enkelt göra en egen bedömning om det simpla och sparsmakade innehållet är värt det.