"Vem fan vill köra runt på Suzuka i en Volkswagen Polo?"
Slightly Mad Studios producent Andy Tudor är sådär lagom kaxig då han självsäkert och en aning bitskt skickar iväg en gliring mot Gran Turismo 5 under mitt besök hos studion i oktober 2010. Slightly Mad är säkra på att deras produkt är överlägsen konkurrensen. Polo-kommentaren är dock en ytterst befogad sådan.
Och jag håller med honom. Jag har alltid sagt exakt samma sak. Vem vill egentligen hasa runt världens snabbaste och mest utmanande racingbanor i små svaga, framhjulsdrivna pensionärsbilar? För mig har detta alltid varit obegripligt dumt i framförallt Gran Turismo-serien. Jag förstår att det är tänkt att fungera som ett level-system med bättre bilar i regelbunden takt som belöningar för investerad tid. Men det blir alltid lika enerverande.
Andy Tudor fortsätter. Han gillar inte recensionerna av det första spelet där recensenten inte fattade att Need for Speed: Shift var 100% realistiskt. "På den svåraste svårighetsgraden var det förra spelet otroligt verkligt beträffande bilfysik". Jag frågar honom om inte däckfysiken var lite väl slirig/glidig för att kalla den för 100% realism? Andy håller inte med. Eller han inser att många som köpte spelet ansåg att däckfysiken var lite väl nervös men beskriver Shift 2: Unleashed med orden "real racing with real race cars".
Precis vad jag önskar mig, med andra ord.
En gnutta förbryllad blir jag därför när jag ett par minuter in i karriärläget i Shift 2: Unleashed ombeds köpa min första bil, och får välja mellan Ford Focus, Golf GTD, Renault Megane, Seat Leon, Honda Civic och Audi A3. Sex stycken framhjulsdrivna shoppingbilar. Jag kliar mig i huvudet, surfar runt lite i menyn för att se om jag missat något men blir sittandes som ett levande frågetecken. Hade Andy Tudor glömt bort att även hans spel innehöll en sirapsseg karriärstart präglad av svaga småbilar? Eller tycker han att det är skillnad på att köra en Polo på Suzuka och att köra en Ford Focus? I min värld är det exakt samma sak.
Suck... Jag vill stänga av. Gå och lägga mig. Eller ringa Andy och fråga vad som egentligen hände? Men jag är luttrad vid det här laget. Rutinerad småbilspryglare efter alla dessa år som racingspelstorsk. Jag tävlar med min mörkgula Renault. Hasar mig igenom kurvorna på Monza med en styv stålklump till färdmedel. Jag låter den understyrda småbilen förstöra varje uns av underhållning som Shift 2 ruvar på. Vem fan vill köra runt på Monza med en Renault Megane?
Shift 2: Unleashed är ingen stor uppgradering från det föregående spelet. Stundtals känns det som att spela föregångaren, fast med en fånig berättarröst som håller en sällskap under loppen. Slightly Mad Studios har låtit sig inspireras av Codemasters arkadbetonade racinghistorier och med Formula D-mästaren Vaughn Gittin Jr kastar de runt mig i obegripligt plottriga menyer.
Snabba tävlingar på varierad mark varvas i hiskelig frekvens med attitydfriska mellansekvenser där narrativet består av ovan nämnda racingförares Monster-sponsrade lingo. Det blir en del coola, gängrelaterade handgester mot kameran innan man är klar med karriären. Och det känns töntigt, rakt igenom. Att presentera ett spel som i grunden försöker simulera racing på arkadpremisser känns som ett märkligt val. Tanken är mest troligt att försöka attrahera alla typer av spelare med Shift 2. Men vi vet alla hur det brukar gå när man som utvecklare inte väljer vilket ben man ska stå på. Det går sällan att glädja alla.
Karriärläget är strukturerat på samma sätt som i det första spelet, eller i Forza Motorsport 3. Ett antal olika racingklasser ska avklaras och för varje lopp man vinner samlar man på sig level-poäng som efter avslutad turnering/cup adderas till mina totalpoäng. Tillräckligt mycket totalpoäng gör att man kan hoppa vidare till nästa level och tävla mot vassare motstånd med bättre bilar. Inget nytt under solen alltså. Trots detta har jag problem med att navigera menyerna utan att bli förvirrad. Typsnittet som använts är en hysteriskt knipt kompakt-linjär och med halvskakig kantutjämning och mängder av information i varje bild blir det ganska snabbt ett gissel att försöka hitta rätt.
Det är därför tur att racingen är bra, även denna gången. För med bilen på banan och med PC-versionen av Shift 2 grafikmässigt maximerad når jag 98 bilder i sekunden samt möjligheten att i detalj försöka kalibrera min Logitech G27-ratt. Det känns bra, men inte superbra. Hur jag än bär mig åt upplever jag racingen som enklare med handkontroll än med ratt. Tvärtom gentemot Forza 3 och Gran Turismo 5, med andra ord. Däckfysiken är fortfarande en aning för slirig och bromsarna känns undermåliga. Fartkänslan har bantats från föregångaren och bilen känns inte fullt lika nervös. Istället känns gravitationspunkten en gnutta för hög den här gången. Som att vissa bilar svävar ovanför underlaget.
Det Forza 3 och Gran Turismo 5 gör är att båda spelen på matematisk väg försöker återskapa uppförandet av en bil på asfalt. Något som de lyckas med, även om körupplevelsen saknar allt skak, brak och den lortiga intensitet som riktig racing innebär. Forza 3 och Gran Turismo 5 har inga ambitioner att skaka kameran eller göra bilden suddig bara för att ge en rättvis bild av hur racing ser ut genom ögonen på en GT-förare. Matematisk simulation, kan vi kalla det.
Shift 2: Unleashed ger på regelbunden basis blanka fan i matematiken, låter däcken slira och glida över vägbanan samt slänger lort och gegga på rutan samtidigt som bilden vibrerar och växlar mellan oskärpa och skärpa. Det är uppfriskande och fräscht, kaxigt och coolt. Men ibland även irriterande. Bilden blir svart/vit när man kolliderar med en annan bil, cockpit-upplevelsen är kaosartat hektisk och omskakande.
Och för att lyckas med det, har man på flera ställen tummat på matematiken och tweakat en del fysikvärden till någon slags förvrängd verklighet. "Immersion simulation", kallar Slightly Mad Studios det för. Det skakar och dånar inuti bilen medan man kör och var 12:e sekund kastas det upp smuts på vindrutan, som sedan (mirakulöst nog) gradvis tonar bort.
Immersion Simulation var en stor del av det första spelet, också. I Shift 2 har det prioriterats lite annorlunda dock. Bilarna har som sagt stabiliserats en aning och fartkänslan har bantats. I kombination med att det nu smäller och skakar mer inuti cockpit blir Shift 2 stundtals en gnutta ofokuserat och balansen mellan bilens uppförande och cockpit-kamerans vilda uppförande skapar irritation.
Den största nyheten är denna gången en ny spelarvy som Slightly Mad Studios själva kallat för en racing-revolution. Den heter Helmet Cam och avser att simulera upplevelsen inifrån racinghjälmen. Kameran är monterad bakom ögonen på racingavataren som styr bilen och förutom att man ser en skakig och ofta oskarp bild av vägen framför sig ser man integralhjälmens hakskydd samt en del av hjälmens foder.
Helmet Cam är en grym idé och jag tvivlar inte en sekund att det är något som flera av EA:s konkurrenter kommer att försöka kopiera. Problemet är dock att hjälmvyn inte tillför något i det långa loppet utan endast fungerar som en cool gimmick, i ett par varv. Avser man att frisera sina varvtider är det alltid betydligt klokare att välja kameravyn då man ser bilens huv då hjälmkameran inte sällan försvårar såväl omkörningar som spårval. Detta då hjälmen färdas orealistiskt mycket både fram och tillbaka och från sida till sida under inbromsning/acceleration samt kurvtagning.
Det händer ofta att hjälmen åker fram säkert 30-40 cm inuti bilen vid inbromsning vilket också, av någon märklig anledning, gör bilden suddig. Något som är perfekt för fräcka Youtube-videos men i praktiken fungerar knappt hjälpligt för racingfantasten som vill köra så snabbt som möjligt.
En annan, betydligt mer hållbar, nyhet är Autolog-funktionen som nu integrerats med Shift 2 och dess spelsystem. Autolog var den enskilt bästa delen i Need for Speed: Hot Pursuit och det märks att EA har lagt ned massor med tid på att ytterligare förbättra en redan briljant funktionalitet. Dela med sig av varvtider, repriser, fotografier, visa upp sina trimmade vrålåk och möta polarna för lite club-racing är tack vare Autolog lekande lätt i Shift 2: Unleashed och jag ser såklart fram emot att se alla extremsnabba varv som med all säkerhet kommer att laddas upp.
När föregångaren släpptes var det riktigt snyggt. När Shift 2 nu når hyllorna har genrer berikats med flertalet snygga konkurrenter (däribland Gran Turismo 5) vilket gör att Slightly Mad Studios tvåa inte riktigt imponerar på samma sätt som det första spelet gjorde. Samtidigt är banorna läckert utformade med strålande ljussättning och bilarna väldigt välgjorda. Att konsolversionerna fortfarande körs i 30 bilder per sekund är dock en besvikelse. Jag hade verkligen hoppats att utvecklare skulle ha optimerat sin grafikmotor så pass att vi i Shift 2 skulle få chansen att tävla i sammetslena 60 bilder per sekund (som i Forza Motorsport 3), men så är dessvärre inte fallet.
I slutändan är det här ett bra racingspel som erbjuder en annan typ av simulering än konsolkonkurrenter som Forza 3 och Gran Turismo 5. Racingen är intensiv och ofta kaotisk och grafiken är snygg. Drifting-delen och den nya, Grid-doftande presentationen, känns malplacerad och hör istället hemma i ett flamsigt arkadspel och däckfysiken kan inte riktigt tävla med Forza 3. Shift 2: Unleashed är ett kvalitativt racingspel som tyvärr inte riktigt förgyllts med den typ av förbättringar som jag hade hoppats Slightly Mad skulle inkludera.