Shin Megami Tensei: Persona 4

Du, en japansk gymnasiestudent, anländer till den sömniga småstaden Inaba där du ska bo ett år med din farbror och lilla kusin medan dina föräldrar är utomlands. Du kanske trodde att det skulle bli en lugn vistelse, men samma natt uppdagas ett makabert mord där en ung kvinna blivit hängande i en TV-antenn. Det är starten på en tät, spännande och extremt underhållande berättelse som bjuder på fantastiska karaktärsporträtt, klockren dialog och ett bra driv trots att spelet är ganska fritt.

Jag gillade aldrig Persona 3. Hela konceptet med att alla världens människor hamnar i kistor under dygnets tjugofemte timme där ett gäng speciella personer bekämpar monster blev lite väl bisarrt för sitt eget bästa. Persona 4 är ett helt nytt spel med en annan tolkning på det hela. I grunden handlar det fortfarande om vanliga människor med psykiska krafter som tar fysisk form - Persona - men nu reser de mellan den vanliga världen och den förvridna TV-världen genom att helt sonika dyka genom en portal - en HDTV i det lokala varuhuset.

Det tar sig helt enkelt inte på lika stort allvar, och fungerar därmed mycket bättre. Kärngänget som man lär känna redan från början känns väldigt välskrivna och trovärdiga, mer än något annat rollspel på länge. De börjar som rätt ordinära stereotyper men genom spelets alla mångtaliga sidouppdrag och händelser lär man känna dem bättre än de flesta spelfigurerna och de framstår som lika mänskliga som du och jag (mer, i ditt fall).

Det blir inte sämre av en strålande dubbning. Engelska översättningar av urjapanska spel blir allt som oftast en studie i pinsamhet, men allihop gör utmärkta insatser, dels baserat på ett strålande manus och dels med komisk tajming och ordentligt med inlevelse. När inte ens den obligatoriska lillflickan (din kusin) eller den obligatoriska gulliga sidekicken (en rund björn i plysch) lyckas irritera måste röstskådisarna få sig en rejäl eloge.

Spelet är i grunden indelat i två huvuddelar. Till TV-världen beger man sig allt som oftast för att försöka stoppa morden som pågår och rädda de utsatta, och hamnar då i enorma, framslumpade korridorsystem. Det är knappast modern speldesign men Perspna 4 bekymrar sig inte direkt om det utan är fokuserat på att göra det bästa av upplägget. Och trots att man springer runt i tio eller fler våningar med samma bakgrunder hinner det inte riktigt bli enformigt, eftersom man hela tiden hamnar i strid.

Först ett ord om världarna. Temat för varje värld bygger på offrets innersta, mest förnekade tankar. Exempelvis hamnar man i ett ångigt spa där en ung tuffings gay-komplex har gått helt överstyr, för att sedan besöka en stripklubb där en idol som gått in i väggen allra helst vill släppa all hämningar. Det är ofta rätt tänkvärda situationer, kryddade med ordentligt med humor för att inte bli alldeles för tungt.

Även stridssystemet är traditionellt japanskt, men ytterst strömlinjeformat. Man delar ut order i tur och ordning och till skillnad från trean kan man här också styra sina kompanjoner, något som är ytterst nödvändigt. För att förenkla det hela kan man likna det vid ett sten-sax-påse-system, men med flera olika element inblandade. Skillnaden mellan att peta på med fjuttiga eldattacker eller att hitta rätt attack som spränger bort hela fiendetruppen på en gång gör att man gärna håller extra koll på vad som tål vad. Men samma sak gäller förstås också dina figurer och det blir lätt stressigt att vända ett underläge.

Liknande system har vi sett förut. I grunden handlar det om en spelmekanik som funnits sedan åttiotalet. Men Persona 4 är överväldigande genomtänkt och nästan pinsamt hjälpsamt. Det är helt tiden överskådligt att se hur man ska gå till väga och det finns snabbfunktioner för det mesta. Hela interfacet är läckert och stilrent och samtidigt så lättanvänt att alla andra rollspelsutvecklare härmed får bakläxa.

Men det är alltså bara halva spelet. Den andra halvan tillbringar man med att leva livet som gymnasieelev. Kanske är det bara jag som har nostalgiska känslor för den här tiden, men jag trivs ypperligt med att gå runt i traditionell uniform och uppleva läxförhör, klasskamrater, lunchpauser, skolutflykter och extraaktiviteter. Persona 4 är så packat med valmöjligheter att du alltid måste välja, och eftersom minsta lilla sidokaraktär har en intressant handling att följa blir det ett svårt val. Jag diggar också hur spelet är fyllt med små allmänbildande frågor där det faktiskt lönar sig att ha allmänt bra koll på det mesta, och hur man själv får välja hur man ska laga mat med ett resultat därefter.

Själv siktade jag stenhårt på att den toksöta Yukiko skulle bli min flickvän, men de dagar hon var upptagen fanns det gott om saker att sysselsätta sig med. Jag gick med i fotbollsklubben och hängde med polarna där, jag stöttade min dramakompis Yumi genom en svår tid och jag jobbade som extrapersonal på ett dagis. De små dialogerna och scenerna man får ta del av som spelare bygger upp en hemtrevlig värld fylld av jobbiga livsöden och glädjemoment.

Men samtidigt fyller allt en viktig spelmässig funktion. Varje relation gör dig starkare när det gäller att skapa nya Personas. Dessa psykiska varelser ger dig en uppsättning styrkor och svagheter, samt bestämmer allt du kan göra i strid. Tillsammans med de kompanjoner du väljer gäller det att utveckla Personas som kompletterar och gör att ni kan möta alla tänkbara fiender. Så därför är det lika viktigt att lära känna folk som att faktiskt gå in i TV:n och slakta monster.

Den här valfriheten gör att det känns betydligt mindre linjärt än det är. Man har ju hela tiden en deadline att följa innan nästa offer går åt inne i TV-världen, men fram till dess kan du välja fritt hur du ska fördriva din tid. Och skulle du rädda dem i god tid kan du se fram emot en lugn period där du kan satsa mer på din personliga utveckling.

Det enda som inte håller toppklass är grafiken, men då är inte heller Atlus något mastodontföretag. Omväxlingen är som sagt inte så stor i TV-världen och varken polygonhantering eller texturering är något att hänga i julgranen. Men i den här genren är det tämligen irrelevant i längden och jag tar mycket hellre ett längre, mer välfyllt spel.

För nog är Persona 4 välfyllt. Beroende på hur mycket du stressar tar det allt från 60 timmar och uppåt att bara klara det ett varv, och då har du garanterat fått prioritera bort minst hälften av alla sidoberättelser. Men tiden bara rinner iväg när man spelar och det är flera kvällar jag har suttit alldeles för länge med spelet.

Ja, hela spelet bara dryper av en tilltalande självsäkerhet. Allt från de eleganta, stilrena menyerna till soundtracket som blandar mjuk jazz med käck J-pop vittnar om att det här spelet är urjapanskt och trivs alldeles utmärkt med det och gillar du det inte så kan du dra något gammalt över dig, ungefär.

Att det sedan säljs till ett ohyggligt lågt pris, innehåller ett soundtrack, garanterat kommer att bli omöjligt att få tag på inom några månader och ses som en raritet om några år gör att jag bara har detta att säga till alla fans av riktigt bra japanska rollspel: spring och köp, omedelbart!