Stora mängder svart pyjamas, svåruttalade namn, uråldriga klaner och vassa svärd. Dags för hederlig ninjaaction igen. Segas femton år gamla ninjaklassiker Shinobi får nytt liv till Playstation 2 efter att serien legat nere i snart ett decennium. Efter en mystisk jordbävning har demoner rest sig. Som ninjan Hotsuma gäller det att slåss mot sin egen förslavade klan, samtidigt som man försöker få bukt med de onda makter som visat sig efter nämnda jordbävning.
Storyn känns helt okej för ett spel i genren, och förs framåt av förrenderade sekvenser mellan uppdragen. Dessvärre är nämnda sekvenser av oväntat låg kvalitet. Det som ska föreställa furiös ninjaaction framstår mer som klumpigt billig amerikansk ninjafilm från 80-talet. Överhuvudtaget är den visuella biten av låg klass rent generellt. Vattniga färger och dåliga texturer ger ett taffligt intryck. Buskar består ofta av polygonklumpar som man kan stå på, samt att designen på spelets olika banor känns mer än lovligt monoton. Det känns som man springer på samma ställen hela tiden utan att komma någonstans.
Hotsuma själv är en grym lirare, och som en röd tråd genom spelet fladdrar hans röda halsduk bakom honom. Rörelsemönstret består av den vanliga slagknappen och naturligtvis en hoppknapp. Roligt är att han dessutom har en knapp för blixtsnabba förflyttningar. Det ger en känsla av just den övermänskliga snabbhet man så gärna vill att en ninja ska ha. Dessutom kan Hotsuma när som helst klättra på väggar. Något som känns helt klockrent och medger hoppande mellan väggar och skyskrapor på ett synnerligen häftigt vis.
Dessvärre är själva krigandet väldigt gammaldags. Med frenetiskt tryckande på en enda knapp slår man raskt ihjäl alla fiender. Lite mer finess och kombinationsmöjligheter hade varit önskvärt för speldjupet och variationen. Att se sin fiende klyvas på exakt samma sätt för hundrade gången känns helt enkelt inte kul. Antalet olika motståndare är något snålt tilltaget. Man får slå ihjäl likadana fiender på löpande band, något som hade varit acceptabelt för tio år sedan, men idag upplevs fantasilöst. Betydligt roligare är spelets bossar som levererar ett klurigt och genomtänkt motstånd. Ofta får man bita i gräset både en och två gånger innan man kommer på en smart lösning för hur man ska kunna skicka sin motståndare med en enkel biljett till Sankte Per.
Ljudmässigt är jag kluven till Shinobi. Rösterna är rakt igenom av hög klass, och musiken på vissa av banorna är otroligt bra. Särskilt vill jag nämna första banans musik, som lär få en tår att släppas i ögonvrån på alla som varit med i svängen sedan Commodore 64 fanns i var mans hus. Vid sidan av de bra ljudspåren finns också ett par duktiga bottennapp som mest upplevs som störande. Utan dessa lågvattenmärken hade Shinobi sniffat på fullpott i kategorin ljud, nu dras det ned något.
Det allra viktigaste med ett spel är att det ska kännas roligt och lagom utmanande. Just den sistnämnda punkten är Shinobis kanske största problem. Ofta kan man ställas inför plattformshoppande som egentligen inte är svårt, men ändå otroligt svårt att forcera. Avsatser och plattformar är placerade så att man inte intuitivt förstår var man ska, utan man får prova sig fram. Ett rejält irriterande inslag i ett annars så snabbt actionspel. Vidare kan Hotsuma klättra på väggar. Men på vissa väggar går det inte, helt utan någon egentlig anledning. Det leder ofta till frustration.
Jag ska inte vara för negativ. Shinobi är i sina bästa stunder ett spel där man får se riktigt grym ut och samtidigt få ta del av klassiskt enkel och tillika pumpande action. Man får också chansen att likt just en ninja studsa mellan skyskrapor, springa på väggar och sänka pansarvagnar med endast hjälp av några välriktade sparkar. Problemet är bara att banorna man besöker är så monotona, att fienden nästan hela tiden är densamma med variationer i styrka samt irritationsmoment som snabbt dödar lusten att vilja spela mer. Är du ett ninjafan så är köp av Shinobi motiverat, annars kan det vara värt att åtminstone prova innan man bränner hela månadspengen på det.