Shrek: Forever After

Jag måste erkänna att jag aldrig har sett någon av Shrek-filmerna. Min kunskap om det gröna trollet sträcker sig alltså inte längre än till det man inte kan undvika i den ohyggligt heltäckande marknadsföringen som följt var och en av filmerna. Jag har i alla fall förstått att filmerna brukar vara av väldigt hög kvalitet. Jag har också förstått att spelen, som brukligt är när det handlar om licensspel baserade på barnfilmer, inte håller samma klass.

Shrek: Forever After är upplagt på ungefär samma sätt som Lego Star Wars-spelen. Det rör sig om ett ganska rättframt hack-and-slash, med pusselinslag av light-modell, vagt baserat på handlingen i filmen. Det går också att spela fyra spelare samtidigt och hoppa ut och in allt efter behov. Tyvärr går det inte att köra online och personligen måste jag säga att de tillfällen då har jag tre kompisar på besök som vill spela Shrek är ytterst lätträknade.

Men även som ensam spelare kommer du hela tiden att skifta mellan de fyra figurerna. Shrek själv är förstås en hejare på att slåss och då han är en stor stark karl (träsktroll) kommer han väl till pass för att skyffla runt enorma stenblock eller kånka kruttunnor. Åsnan har en redig spark att utnyttja för att slå in dörrar och liknande. Mästerkatten i Stövlar kan balansera på små plattformar och klättra. Och Fiona, som här är någon sorts alternativ version av den gröna prinsessan i Xena-tappning, sätter gärna eld på allt som kan sättas eld på (även om det tenderar att spränga henne också på grund av en allmänt ogenomtänkt spelkontroll).

Allt eftersom får figurerna också nya förmågor som öppnar nya vägar, lite som i ett Zelda-spel. Tyvärr blir pussellösandet aldrig särskilt kreativt då varje situation upprepas om och om igen. Samma klättringsbara torn är uppkopierat överallt så att Mästerkatten får klättra, samma vagn med kruttunnor måste först sparkas av Åsnan så att Shrek kan bära iväg tunnan så att Fiona kan spränga ett hinder, ja, ni fattar. Om man faktiskt spelar fyra spelare blir det lite samarbete, om man spelar ensam blir det snabbt trist. De "svårare" pusslen har också tips att köpa om du skulle ha sämre slutledningsförmåga än en genomsnittlig tvååring.

Shrek är hyfsat snyggt, om än oambitiöst. Karaktärerna ser ut som de ska och spelet rullar på i acceptabel hastighet. Inget sensationellt men godkänt för målgruppen. Däremot blir det snabbt enformigt, både grafiskt och spelmässigt. Trist vandrande längs slingrande passager blandas med återkommande pussel och ibland några större strider där fienderna springer in några åt gången. Finess saknas helt i stridandet. Det gäller bara att trycka på X-knappen upprepade gånger tills allt är besegrat. Skulle du mot förmodan ta stryk finns också möjligheten att helt enkelt byta figur till någon som har lite fler hjärtan på lager.

I normala fall trallar spelet på med intetsägande bakgrundsmusik á la standardfantasy, men i de större striderna blir det av okänd anledning någon licensierad poplåt från filmen. Om man har följt de fyra filmerna är det säkert helt i sin ordning att "Walking on Sunshine" eller "Hate To Say I Told You So" spelas medan Shrek bankar ner tjugo bondtölpar med högafflar, men själv blir jag lite förbryllad.

En viktig sak att ta i beaktning för Shrek-fans över tio år är att spelet, åtminstone i den testade 360-versionen, är dubbat till svenska. Med undantag för enstaka textade mellansekvenser gäller det allt tal och all text i spelet. Nu är det säkert inga fantastiska prestationer vi missar, men jag saknar ändå valmöjligheten. Jag hade också uppskattat lite mer engagemang från de svenska rösterna som oftast låter som om de håller på att somna. Jag är inte tillräckligt inbiten Samuel Fröler-fanboy för att avgöra om det är han som spelar Shrek här också, men eftersom den engelska versionen inte har sina originalskådisar så tvivlar jag på det.

Jag tillhör inte målgruppen, men jag kan ändå inte undvika att känna mig lite förolämpad av alla hjälprutor, den hjärndött enkla spelmekaniken och pilar som noggrant visar vägen. När jag var i rätt målgrupp för Shrek hade jag inga som helst problem att utforska Hyrule eller nöta mig genom Kid Icarus. Varför är det fortfarande bara Nintendo, och i viss mån Sega och Traveller's Tales, som klarar av att göra barnvänliga spel utan att på samma gång idiotförklara alla barn?

Hur som helst, Shrek är ett dugligt alternativ för spelovana Shrek-fanatiker, men om det är lättspelade och underhållande spel som eftersökes skulle jag mycket hellre rekommendera något av Lego-spelen eller, om det gäller Wii-versionen, Super Mario Galaxy 2.