Silent Hill 2 Remake

För mig, under 90-talet och det tidiga 2000-talet var det alltid Resident Evil som satt på skräcktronen medan Konamis motsvarighet betraktades av undertecknad som den ständiga tvåan. Jag gillade alltid Resident Evil mer än Silent Hill och jag föredrog alltid Resident Evil 2 framför Silent Hill 2. Då... För 20+ år sen, visste jag inte riktigt varför. Det bara var så. Idag Har jag genom åren vunnit tillräckligt mycket insikt för att kunna berätta för mitt yngre jag vad orsaken till detta faktiskt var.

Silent Hill skapade nämligen ett psykologiskt påfrestande obehag som Capcoms mer lättuggade skräckföljetong aldrig ens försökte sig på, vilket för sin tid inte bara var nydanande och modigt sett till mediets tekniska hinder (polygonmodellerna från 2001 såg med dagens mått mätt ut som bitar av hårdbröd) utan även jobbigt. Silent Hill och framförallt Silent Hill 2 (och 3) var för egen del så pass obehagliga under så pass lång tid att jag efter avslutade spelsessioner mådde dåligt i timmar efteråt. De byggde atmosfär och psykologisk terror på ett vis som i stort sett inga andra spel på den tiden gjorde, och även om jag inte riktigt kunde uppskatta det för vad det var, då, så gör jag ju det idag.

Alla känner vi till den idag ikoniska storyn i Konamis hyllade uppföljare. Du axlar rollen som James Sunderland som reser till den övergivna spökstaden Silent Hill efter att ha mottagit ett kusligt brev från din döda fru. Hon vill träffa dig där, trots att hon avled tre år innan brevet aviserades, och utan någon slags respekt för sitt eget liv vrider James igång sin gamla herrgårdsvagn och styr skutan mot en säker död. Väl på plats vet vi ju alla vad som sker. Konami vältrar sig i psykologiskt plågosam terror, varvar mardrömmar med ett virrvarr av manér, känslor och en slags klassisk spöksaga som bygger på en utvecklares fullkomliga förståelse för vad som är fungerande, effektiv surrealism - och inte. Silent Hill är ingen fysisk plats, på flera sätt. Det är en del av James egen mardröm och i jakten på sin döda fru tvingas han tampas med sin egen sorg, saknad, samvete och allt där i mellan.

Jag minns mycket väl när jag först startade originalet, på min Playstation 2 och tillsammans med min barndomskamrat JB. Han har alltid varit och kommer alltid att vara en klart större skräckälskare än mig och satt som på nålar när vår James först anlände till Silent Hill. Konversationerna med stadens få levande invånare, ledtrådarna om den döda frun, James inre demoner... Jag minns hur jag ville stänga av. Hur illa till mods jag var och hur lite sug det fanns dagen därpå att fortsätta spela. Idag... 23 år senare, har jag ändrat åsikt. Jag uppskattar snarare hur snillrikt strukturerat och väl utfört detta skräckspel är, hur det på ett mycket effektivt vis manipulerar mig och mina känslor, tvingar mig som spelare att känna saker och ta beslut rörande saker som jag helst inte vill vidröra. Silent Hill 2 är på flera sätt en stilstudie i "game design" och det är nu i och med denna remake inga som helst bekymmer att inse varför det än idag är ett av Konamis mest omtyckta spel, alla kategorier.

Det första som slår mig med det arbetet som Bloober lagt ned här är hur stilfullt och respektfullt de expanderat staden och samtliga av miljöerna utan att tumma på originalets ton, arkitektur, design eller atmosfär. Silent Hill 2 Remake känns större och mer omfångsrikt på ett modernt vis, utan att bli något annat än vad originalet var, och detta tror jag såklart har krävt massor av tid, mängder av prioriteringar rent designmässigt och en otroligt god fingertoppskänsla. Detsamma gäller musiken och ljudet. Många av kompositionerna i det här spelet är idag ikoniska och att strukturera om dem hade såklart lika gärna kunnat leda till en smärre katastrof om det inte hade varit för att Akira Yamaoka gjort ett alldeles lysande arbete med att förstärka, förfina och förstora sina stycken på ett vis som gör dem mer moderna men ändå inte för moderna. Fingertoppskänslan är superb även här.

När det gäller spelmekaniken och då främst stridsmekaniken har jag på förhand läst att många fans inte riktigt gillar hur "old school" det tydligen känns men jag är av motsatt åsikt. Bloober har inte gjort som Capcom gjorde med Resident Evil 2 Remake här och moderniserat hela systemet, istället har de polerat originalets aningen yxiga rörelsesystem och attacker, vilket är rätt väg att gå. Silent Hill har som spelserie alltid varit långsamt. Det har aldrig handlat om striderna i sig och aldrig om att hoppa runt i miljöerna likt en ninja och hugga ned spökena på löpande band. Det är snarare så att det finns ett samförstånd här mellan James personlighet, hans karaktär, hans motiv, fysiska förmåga och på det sätt som han rör sig när det väl hettar till. Jag är klumpig för att James ska vara klumpig. Det är svårt och jävligt att hacka ned fienderna för att det ska vara svårt och jävligt att hacka ned fienderna och detta känns balanserat, i sin helhet. Enligt mig.

Det enda som inte riktigt glänser här för egen del är animationsarbetet som borde hållit högre klass. Jag förstår att Bloober även här strävat efter att hamna så nära det gamla PS2-originalet som möjligt men på det sättet som James rör sig och reagerar på sin omgivning känns lite väl gammalt för egen smak och under vissa partier har den delen gjort att jag haft vissa smärre bekymmer med att verkligen leva mig in i det som sker på skärmen. Utöver det är det såklart svårt att inte rekommendera denna skickligt sammansatta remake som på flera sätt lyckas med att modernisera och fräscha upp en klassiker utan att frångå det gamla receptet.