Silent Hill 3

Världen är ingen vacker plats fylld med godhet, skuttande hundvalpar, spunnet sockervadd och oskyldiga barns skratt. Bakom de få centrimetrarna skyddsplåt som vi kallar pannben så döljer sig en värld av smuts, ondska och oväntade handlingar. Välkommen till Silent Hill, helvetet på jorden där allt är ditt fel.

Du håller en kniv i handen. Runt om dig ligger det döda nöjesfältsmaskotar. Charles Manson möter Lisebergskaninen ungefär. Tonårstjejen Heather befinner sig på Lakeside Amusement Park i Silent Hill. En plats som ni säkert känner igen, och ni vet nog med er att den är sådär lagom rolig. En plats av oskuld och renhet har svärtats ner bortom igenkännlighet. Heather vet ingenting, och vi som spelare vet ännu mindre. Tillsammans måste vi söka efter sanningen, hur smutsig den än må vara. Till skillnad från det förra spelet som hade en ganska lång fas där stämningen etablerades, så har Silent Hill 3 valt att kasta in spelaren i mardrömmen med en gång, bokstavligt talat. Storyn är i det tredje spelet mer invecklad än tidigare, och konstigt nog nästan helt obefintlig under spelets första halva. Det är först ett par timmar in i spelet som storyn verkligen tar fart. Då träffar den som ett stenhårt knytnävsslag rakt i ansiktet. För att förstå alla detaljer gör man bäst i att spela om spelet ett par gånger för att fatta allt. Silent Hill 3 väver ihop sin story med det som skedde i det första spelet, något som tyvärr får tvåan att kännas som en parentes, en oviktig avstickare i serien.

Det visuella har trappats upp flera steg, och nu återfinner vi ännu mer avtändande miljöer med lik slängda i varje hörn och blod rinnandes från väggarna. Många av spelets interiörer verkar bestå av levande organ och annat som icke återfinns i vår egen värld och färgpaletten och stämningen som används får Resident Evil att framstå som Disneyland. Heathers ficklampa sprider ljus i det kompakta mörker som sveper in spelet, och de skuggor som kastas som resultat av detta ger det hela en både realistisk, men även en mer skräckinjagande stil, då man inte alltid vet vad det är som rör sig på skärmen.

Ljud och bild skapar i Silent Hill 3 en värld där vi inte vet vad som är vår verklighet eller sjuk fantasi. Spelet nästlar sig in i huvudet på spelaren, slår rot och väcker ett flertal otäcka tankar och funderingar om vad som egentligen försiggår i staden. Ljudeffekterna får helt nya dimensioner, där normala ljud som vi hör omkring oss varje dag, plötsligt kastas in i ett annat sammanhang och får helt nya innebörder. Vardagen förvandlas till en konstant fredag den 13:e. Bestiariet är lika smalt denna gång, återvänder gör sjuksköterskorna och de flygande kräken från det första spelet. Tillkommit har bland annat en vandrande cancersvulst på 400 maffiga kilon. Trots att det är gjort med enkla medel, så skrämmer de deformerade fienderna ordentligt. Hur kan man inte frukta de förvridna formerna av korrupt kött som vacklar fram ur de mörka vrår som fyller spelet?

Jag anser att ett riktigt bra äventyr påverkar spelarens känslor, och här dunkar Silent Hill 3 på med en slägga över hela känslospektrat. Tack vare nästan fulländat röstskådespeleri och de otroligt detaljerade ansiktsanimeringarna klarar dessa digitala varelser av att gestalta genuint mänskligt beteende. Ångest, sorg, vrede och mycket annat presenteras av spelets karaktärer och mycket av dessa känslor lyckas de även överföra till oss spelare. Lägg här till de vedervärdiga fienderna som befolkar spelet så förstår man snart att Silent Hill 3 inte lämnar känslorna i fred. Den påtryckande skräcken är tyvärr inte lika påtryckande, men actionmomenten hålls på en lagom låg nivå. Lite kritik dock mot spelets längd. Erfarna besökare i Silent Hill lär inte finna några större svårigheter i att springa igenom spelet på under tio timmar. Men tiden vi spenderar i staden sätter sina spår, i det mest känslomässigt omskakande spelet på länge. Silent Hill 3 känns som en strålande sammanfattning av sjukheterna i staden, och det känns som att allt tar slut nu.