Silent Hill 4: The Room

Henry Townsend har varit inlåst i sin lägenhet i fem dygn. Han vet inte varför och han lyckas inte få kontakt med någon utanför lägenheten. Dörren är fastkedjad, fönstren är igenspikade och telefonen fungerar inte. Han börjar få svårt att skilja mellan dröm och verklighet då ett hål uppstår i hans badrumsvägg. En väg ut eller en väg djupare in i mardrömmen? Välkommen till en mördares sinnesvärld. Välkommen till det fjärde Silent Hill-spelet.

Från början var inte Silent Hill 4 tänkt att bli en del av den läskiga spelserien utan ett helt fristående spel kallat Room 302. Det framgår också då referenserna till platsen Silent Hill är fåtaliga. Henry bor i en närbelägen stad och visst har kopplingar arbetats in, men det känns tydligt att spelet tog sin början som något annat.

Handlingen är dock av klassiskt Team Silent-snitt. Lager för lager skalas okunskapen bort och Henry förstår alltmer hur vansinnet han hamnat i är uppbyggt. Massor av små detaljer och ledtrådar finns att upptäcka för den noggranne spelaren. Skrift på väggar, papperslappar, viskningar och antydningar. Det är handlingen som är spelarens enda motivation och då kan jag inte låta bli att bli lite irriterad över att man skiftat över åt mycket mer spelmässiga sekvenser och varit mer sparsamma med mellansekvenser. Visst behövde Silent Hill förändras till något mer dynamiskt, men att bara ösa på med mer av de stela stridssekvenserna och springa fram och tillbaka med föremål för att lösa relativt banala och ologiska pussel känns knappast som en lyckad förändring. Stämningen försvinner mellan de läskiga sekvenserna och närvarokänslan går förlorad. Silent Hill 4: The Room är inte alls så läskigt som de tidigare spelen och det är framförallt därför jag placerar detta spel som det sämsta i en annars mycket underhållande spelserie.

Henrys lägenhet fungerar som ett nav mellan olika världar och han tar sig fram och tillbaka genom att krypa in i hål. I lägenheten kan man spara sin framfart, spana på grannflickan och hitta ledtrådar. Här kan man också lagra föremål och vapen. När man är i lägenheten ses allting ur förstapersonsvy vilket lockat Team Silent till att använda vissa rent häftiga syneffekter. Jag hade inte haft något emot att spela igenom hela spelet i förstaperson, då massor av häftiga filter och effekter kunnat användas. Silent Hill 3 är fortfarande ett av de allra snyggaste spelen till Playstation 2, det känns däremot som om Team Silent har backat ett steg tillbaka rent visuellt med denna fjärde del. Designen är fortfarande helt superb och jag gillar filtren och de tydliga Ringu-vibbarna. Det visuella och det ljudmässiga vävs samman mycket väl. Rent tekniskt ser det märkligt nog ut som man inte pressar hårdvaran på samma sätt som i det föregående spelet. Inte alls lika vassa texturer och det förekommer en hel del clipping när polygonobjekt kolliderar på ett inte helt snyggt sätt. Jag hade förväntat mig mycket mer av spelet rent grafiskt och i konkurrensen på PC och Xbox har spelet ännu svårare att hävda sig.

Monsterdesignen är inte lika absurd som tidigare, men visst finns där några riktiga pärlor. Förutom att vara störande rent visuellt som ackompanjeras de av klockrena ljudeffekter som i vissa fall kan misstas för huvudvärk!

Längden på äventyret är det inget fel på. Här finns många timmar, men då stämningen inte är den önskade och att det mest blir frågan om transportsträckor är det här det enda spelet i serien, som du säkerligen inte kommer att vilja spel om.

Jag tillhörde de som önskade att Team Silent skulle välja en annorlunda riktning för Silent Hill 4, att ösa på med mer av det som var minst lyckat i de tidigare spelen känns bara korkat. Försöket att skapa mer engagerande strider där man inte pausar spelet när man väljer vapen faller pladask. Det blir bara enformigt och kontrollen är verkligen inget extra. Du kämpar lika mycket mot knepiga kameravinklar som mot relativt korkade monster. Det spelar ingen roll vilket vapen du använder, Silent Hill 4 håller verkligen inte förväntat klass i actionelementen. Visserligen går kameran på sina håll att centrera bakom Henry, men svårigheten ligger ofta i att monstren attackerar dig bakifrån från den döda vinkeln. Då räddar inte en välskriven handling eller läcker design upp omdömet till samma nivå som föregångarna, även om det på intet sätt handlar om ett dåligt spel. Men det lyckas inte skrämma mig på samma sätt som var fallet med föregångarna.