Silent Hill: The Short Message

Förhoppningsvis är vi alla överens om att mobbning är fruktansvärt men ändå är vi säkerligen många som råkat ut för det, eller kanske befunnit oss på andra sidan. Ovetandes om vad det kan göra med de människor som behandlats illa. Det går givetvis att diskutera detta ämnet länge, och det är då detta tunga ämne som Silent Hill: The Short Message kretsar kring. Huvudpersonen Anita vaknar upp på en mystisk plats, med ett meddelande i sin mobiltelefon från vännen Maya att de ska mötas. Anita känner sig värdelös, missförstådd och ensam och varför saker är som de är nystas under spelets gång upp och det är mycket som rör sig i den stackars tjejens huvud. Här finns mycket som går att relatera till och spelet skyggar inte iväg från att berätta och visa detta. Varför hon hamnat på den plats där hon är vet vi inte riktigt men vi börjar utforska och den första spelmässiga förändringen för serien märks omedelbart med första persons-perspektivet i och det utnyttjas väl. Miljöerna är otroligt detaljerade och tekniskt snygga och till allra största delen handlar det om att traska genom dessa, som i en extremt långsam walking simulator med en lite smått kuslig stämning.

Just det där med kuslig stämning blir lite av en besvikelse när man inser att The Short Message inte är särskilt läskigt. Det finns en bra atmosfär här men det beror snarare på att miljöerna är fina än någonting annat. Dessutom lider spelet av otroliga problem med tempot vilket gör att jag rycks ut den stämning som då och då skapas - det allra största problemet är de meddelanden som Anita får till sin mobiltelefon som också fungerar som ficklampa. Varje gång det plingar till i mobilen stannar spelet upp och mobilen täcker skärmen, och så textas det lite fram och tillbaka. Jag hade hellre sett en lösning att man kunde gå under tiden med mobilen framme eller att gränssnittet helt enkelt dök upp som text på skärmen medan man spelade. Det där att i princip pausa hela upplevelsen vid massor av märkliga tillfällen känns bara dumt och trist. Som att Anita helt glömmer bort stundens kusligheter för att så skicka ett meddelande till sin vän om att hon fått okej med sömn.

Spelet avbryts också för ett antal mellansekvenser med riktiga skådespelare. Det är inte så mycket fel på något av dessa men de bidrar också till att spelets tempo blir lidande men de bidrar också till den övertydlighet kring spelets stora ämne som finns här. Jag skulle kunna ge allt beröm för att det är ett spel som behandlar detta med mobbning, att känna sig som ett misslyckande och att rent av vilja ta sitt eget liv. Det är viktigt, modigt och något som behöver lyftas fram. Men manuset skriver spelaren på näsan alltför många gånger, det är mycket show-and-tell och mystiken blir otroligt lidande.

Jag vill inte förminska något av det som behandlas för jag känner starkt för det hela på många vis. Men när Anita tar upp mobiltelefonen och börjar prata om hur hennes vän fått massor med nya följare medan hon själv förlorat flertalet, så är det en av många gånger jag känner att det blir lite mycket. Sådant här är givetvis en i raden av saker som kan givetvis påverka människor. Mår man dåligt är det många saker som staplas på varandra och att känna att man inte är populär är en av de saker som kan påverka väldigt mycket. Men även om jag tycker att man behandlar ämnet respektfullt och att det tunga verkligen får ta plats så blir det som helhet inte tillräckligt välskrivet och det blir tungt av helt fel anledningar.

Berättelsen fungerar alltså inte riktigt för mig och trots sin väldigt korta speltid på under två timmar så känns spelet ändå segt och långdraget vilket givetvis är ett stort misslyckande. Man försöker bryta upp hela grejen med att gå igenom miljöer med att man ett antal gånger blir jagad av ett monster. Man hamnar då också i en form av labyrint där man måste finna sin väg ut med detta monster i hälarna. Sekvenserna känns okej, men heller inte särskilt skrämmande med en trial-and-error-sekvens där man får börja om från början om monstret fångar dig.

Tillsammans med den detaljerade och snygga grafiken finns här också beröm att ge till spelets ljuddesign och musik, som ackompanjerar det hela bra. Har man en enorm förkärlek för att traska runt i fina miljöer så kan jag ändå tycka att spelet kan vara värt att spela, enbart för detta, och eftersom man haft den goda smaken att släppa det gratis har man ju heller inget att förlora. Jag tycker dock faktiskt att det är ett rätt tråkigt äventyr som misslyckas med mycket och visst, man kanske bara ska vara glad att man får ett gratis grafiskt snyggt äventyr men kritiken ska såklart föras fram ändå. Som en sista känga att dela ut så tycker jag heller inte att spelet känns som ett spel för just Silent Hill-serien. Viss estetik, atmosfär och kontrasten mellan verklighet och mardröm finns här, absolut, men det saknas alldeles för mycket och för mig räcker det liksom inte att det är lite bisarra omgivningar och att väggar blir galler för att det ska pricka in det jag förknippat med serien tidigare. Det hade behövts mer.

Silent Hill: The Short Message faller platt på väldigt många områden. Det är inte det minsta läskigt, det berättar sin historia och behandlar ämnet övertydligt, det känns inte riktigt som ett spel i serien och så är det då den där förbannade mobiltelefonen som borde ha förpassats till Måns mobilkorg omedelbums. Nu ställer jag istället hoppet till att Silent Hill 2-remaken blir precis så bra jag hoppas på.