Silverfall

Efter World of Warcraft och Elder Scrolls: Oblivion är det en rätt kraftig utmaning att ge sig på att skapa ett nytt rollspel. Många har försökt men få har lyckats. Silverfall skiljer sig mot många andra lycksökare då det precis som Oblivion fokuserar mer på action och inte alls på onlinespelande och samarbete med andra spelare. Skönt tycker jag då spelets känsla och upplevelse inte beror på om du hamnat med vettiga mot/medspelare utan endast på om speldesignern gjort sitt jobb bra eller inte.

I Silverfall handlar den grundläggande konflikten om kampen mellan naturkrafter och teknologi. Invånarna i det uråldriga landet Nelwë har sedan tidernas begynnelse förlitat sig på magi och speciellt elementarmagi som tyglar de kraftiga naturkrafterna. När goblinrasen lyckas skapa ångkraft och krut så faller den bräckliga balansen som hållit freden på plats så länge.

När spelet börjar så skapar man som vanligt sin egen karaktär. Det finns fyra raser att välja mellan. Man kan välja mellan att spela som människa, troll, alv eller som goblin. Det finns även fem olika klasser att välja mellan från start och man kan givetvis använda erfarenhetspoäng för att utveckla sin karaktär varefter spelet fortskrider.

Varje ras har sina egna unika färdigheter som kan kombineras in i närmast det oändliga. Eftersom spelet främst är ett actionorienterat rollspel så kan man också välja om man ska fokusera på magi eller gammal hederlig knogjärnsfighting. Vilka val man kan göra i sin karaktärsutveckling beror också på vilka val man har gjort i själva spelet, hur man har löst sina uppgifter. Som sagt allt kretsar kring natur eller tekonologi.

Silverfall är inte ett spel främst för den hängivne rollspelaren utan mer för oss som gillade lättsammare rollspel som till exempel Diablo. Nu har Silverfall bra mycket mer spelmässigt djup än Blizzards hackarmästerverk, men att fokus ligger på fanasyaction snarare än djup dialog och problemlösning är tydligt.
Med över 25 timmar i huvudäventyret och över 200 sidouppdrag så ser Silverfall ut att bli tillräckligt fylligt för att hålla oss intresserade ett bra tag. Man har rejält med monster (35 olika monster med tre till fyra varianter av varje) och sånt är viktigt i ett spel som går ut på att klyva monsterskalle med ett så stort svärd som möjligt i över 25 timmar.

Det är rätt lite i Silverfalls recept som vi inte sett förut - ingenting faktiskt. Nu behöver det ju inte vara nyskapande för att vara bra. En välavstämd historia, inspirerande hjältar och listiga fiender kan ta den enklaste spelidé och få en att bli helt fast. Om Silverfall kommer att lyckas med det återstår att se, det är bara det att ibland kan det kännas befriande skönt med spel som inte beror på lika många andra spelare som Finland har innevånare för att min spelupplevelse ska bli bra eller inte.

Jag har själv saknat ett värdig efterträdare till Diablo och även om jag kanske inte tror att Silverfall kommer att axla den manteln så kan man kanske se det som en bra uppvärmande förrätt innan den dagen och det spelet kommer.

Det finns givetvis med ett flerspelarläge, men det är inte för sådant tjafs man kommer att köpa Silverfall. Det finns bra mycket mer avancerade rollspel om man vill spela med andra. Nej, det är för att sitta själv på kammaren, döda monster och ta sig genom spelet med flaggan i topp som man köper sånt här.